Ekström gjorde heller ingen hemlighet av att han i första hand ämnade kräva sluten psykiatrisk vård för Lisbeth Salander, och i andra hand ett kännbart fängelsestraff. Den normala gången var den omvända, men han ansåg att i hennes fall förelåg så tydliga psykiska störningar och ett så tydligt rättspsykiatriskt utlåtande att han inte hade något alternativ. Det var ytterst ovanligt att en domstol gick emot ett rättspsykiatriskt utlåtande.
Han ansåg även att Salanders omyndighetsförklaring inte skulle hävas. I en intervju hade han med bekymrad min förklarat att det i Sverige fanns ett antal sociopatiska personer med så grava psykiska störningar att de utgjorde en fara för sig själva och för andra, och att vetenskapen inte hade några alternativ annat än att hålla dessa personer inlåsta. Han nämnde fallet med den våldsamma flickan Anette som på 1970-talet hade varit en följetong i massmedia och som ännu trettio år senare vårdades på sluten anstalt. Varje försök att lätta på restriktionerna resulterade i att hon gick till besinningslösa och våldsamma angrepp mot släktingar och vårdpersonal, eller försök att skada sig själv. Ekström menade att Lisbeth Salander led av en liknande form av psykopatisk störning.
Medias intresse hade också ökat av den enkla orsaken att Lisbeth Salanders försvarsadvokat Annika Giannini inte hade uttalat sig i media. Hon hade konsekvent vägrat att låta sig intervjuas för att få en möjlighet att lägga fram den andra sidans synpunkter. Media befann sig följaktligen i en besvärlig situation där åklagarsidan gödslade med information medan försvarssidan för ovanlighetens skull inte lämnat minsta antydan om hur Salander ställde sig till åtalet och vilken strategi försvaret skulle använda.
Detta förhållande kommenterades av den juridiske expert som var inhyrd att bevaka ärendet för en kvällstidnings räkning. Experten hade i en krönika konstaterat att Annika Giannini var en respekterad kvinnorättsadvokat men att hon helt saknade erfarenhet från brottmål utanför detta område, och dragit slutsatsen att hon var olämplig att försvara Lisbeth Salander. Från sin syster hade Mikael Blomkvist också fått veta att flera kända advokater hade kontaktat henne och erbjudit sina tjänster. Annika Giannini hade på uppdrag av sin klient vänligt avböjt alla sådana förslag.
I väntan på att rättegången skulle inledas sneglade Mikael på de andra åhörarna. Han upptäckte plötsligt Dragan Armanskij på platsen närmast utgången.
Deras blickar möttes ett kort ögonblick.
Ekström hade en försvarlig papperstrave på sitt bord. Han nickade igenkännande till några journalister.
Annika Giannini satt vid sitt bord mitt emot Ekström. Hon sorterade papper och sneglade inte åt något håll. Mikael tyckte att hans syster verkade en aning nervös. En släng av rampfeber, tänkte han.
Därefter kom rättens ordförande, bisittaren och nämndemännen in i salen. Rättens ordförande var domare Jörgen Iversen, en 57-årig vithårig man med avmagrat ansikte och spänst i stegen. Mikael hade sammanställt en bakgrund på Iversen och konstaterat att han var känd som en mycket erfaren och korrekt domare som tidigare hade dömt vid ett flertal uppmärksammade rättegångar.
Slutligen fördes Lisbeth Salander in i tingsrättssalen.
Trots att Mikael var van vid Lisbeth Salanders förmåga till förargelseväckande klädsel var han förbluffad över att Annika Giannini hade tillåtit henne att dyka upp i rättssalen iförd kort svart skinnkjol, som var trasig i fållen, och ett svart linne med texten I am irritated som inte dolde särskilt mycket av hennes tatueringar. Hon hade kängor, nitbälte och randiga knästrumpor i svart och lila. Hon hade ett tiotal piercningar i öronen och ringar genom läpp och ögonbryn. Hon hade ett tre månader långt spretigt svart stubb sedan skalloperationen. Dessutom var hon ovanligt hårt sminkad. Hon hade ett grått läppstift, målade ögonbryn och mer kolsvart mascara än Mikael någonsin hade sett henne med. På den tiden han umgåtts med henne hade hon snarast varit ointresserad av makeup.
Hon såg aningen vulgär ut, för att uttrycka saken diplomatiskt. Närmast gotisk. Hon påminde om en vampyr från någon konstnärlig pop art-film från 1960-talet. Mikael märkte att några av reportrarna i publiken häpet drog efter andan och log roat då hon uppenbarade sig. När de äntligen fick se den skandalomsusade flickan som de skrivit så mycket om levde hon upp till allas förväntningar.
Sedan insåg han att Lisbeth Salander var utklädd. Normalt brukade hon klä sig slarvigt och till synes utan smak. Mikael hade alltid antagit att hon inte klädde sig på det sättet av moderiktiga skäl utan för att markera en egen identitet. Lisbeth Salander markerade sitt privata revir som fientligt territorium. Han hade alltid uppfattat nitarna i hennes skinnjacka som samma försvarsmekanism som en igelkotts taggar. Det var en signal till omgivningen. Försök inte klappa mig. Det kommer att göra ont.
När hon klev in i tingsrätten hade hon dock accentuerat sin klädstil så att det var en närmast parodisk överdrift.
Han förstod plötsligt att det inte var någon slump utan en del av Annikas strategi.
Om Lisbeth Salander hade kommit vattenkammad och med knytblus och prydliga promenadskor skulle hon ha sett ut som en bedragare som försökte sälja en story till rätten. Det var en fråga om trovärdighet. Nu kom hon som sig själv och ingen annan. I något överdrivet skick för tydlighetens skull. Hon låtsades inte vara något som hon inte var. Hennes budskap till rätten var att hon inte hade någon orsak att skämmas eller göra sig till för dem. Om rätten hade problem med hennes utseende så var det inte hennes problem. Samhället hade anklagat henne för saker och ting och åklagaren hade släpat henne till domstolen. Genom sin blotta uppenbarelse hade hon redan markerat att hon ämnade avfärda åklagarens resonemang som trams.
Hon rörde sig självsäkert och satte sig på anvisad plats intill sin försvarsadvokat. Hon lät blicken svepa över åhörarna. Det fanns ingen nyfikenhet i blicken. Det såg snarast ut som om hon trotsigt noterade och bokförde de personer som redan hade dömt henne på medias nyhetssidor.
Det var första gången Mikael sett henne sedan hon låg som en blodig trasdocka på sofflocket i köket i Gosseberga och mer än ett och ett halvt år sedan han sist träffat henne under normala omständigheter. Om nu uttrycket ”normala omständigheter” alls kunde användas i samband med Lisbeth Salander. Under några sekunder möttes deras blickar. Hon dröjde vid honom en kort stund och visade inget tecken på igenkännande. Däremot studerade hon de kraftiga blåmärken som täckte Mikaels kind och tinning och den kirurgtejp som satt över hans högra ögonbryn. För en kort sekund tyckte sig Mikael ana en antydan till ett leende i hennes ögon. Han var inte säker på om han inbillade sig eller inte. Sedan knackade domare Iversen i bordet och inledde förhandlingarna.
Åhörarna var närvarande i tingsrättssalen i sammanlagt trettio minuter. De fick lyssna till åklagare Ekströms inledande sakframställan där han föredrog de punkter som åtalet gällde.
Alla reportrar utom Mikael Blomkvist antecknade flitigt trots att de redan visste vad Ekström ämnade åtala henne för. Mikael hade redan skrivit sin story och hade bara gått till tingsrätten för att markera sin närvaro och möta Lisbeth Salanders blick.
Ekströms inledande framställning tog drygt tjugotvå minuter. Därefter var det Annika Gianninis tur. Hennes replik tog trettio sekunder. Hennes röst var stadig.
”Från försvarets sida avvisar vi samtliga åtalspunkter utom en. Min klient erkänner ansvar för olaga vapen avseende en tårgassprej. I samtliga övriga åtalspunkter bestrider min klient ansvar eller brottsligt uppsåt. Vi kommer att visa att åklagarens påståenden är felaktiga och att min klient utsatts för grovt rättsövergrepp. Jag kommer att kräva att min klient ska förklaras oskyldig, att hennes omyndigförklaring ska hävas och att hon ska försättas på fri fot.”