Ett prasslande hördes från reporterblocken. Advokat Gianninis strategi hade äntligen uppdagats. Den var inte vad reportrarna hade förväntat sig. Den vanligaste gissningen hade varit att Annika Giannini skulle åberopa sin klients psykiska sjukdom och utnyttja den till sin fördel. Mikael log plötsligt.
”Jaha”, sa domare Iversen och gjorde en anteckning. Han tittade på Annika Giannini. ”Är du färdig?”
”Det är min framställan.”
”Har åklagaren något att tillägga?” frågade Iversen.
Det var i det läget som åklagare Ekström begärde att förhandlingen skulle ske bakom lyckta dörrar. Han åberopade att det handlade om en utsatt människas psykiska tillstånd och välbefinnande, samt om detaljer som kunde vara av men för rikets säkerhet.
”Jag antar att du syftar på den så kallade Zalachenkohistorien”, sa Iversen.
”Det är riktigt. Alexander Zalachenko kom till Sverige som politisk flykting och sökte skydd från en fruktansvärd diktatur. Det finns inslag i hanteringen, personsamband och liknande, som ännu är sekretessbelagda även om herr Zalachenko i dag är avliden. Jag begär därför att förhandlingen ska hållas bakom lyckta dörrar och att tystnadsplikt ska gälla för de avsnitt i förhandlingen som är särskilt känsliga.”
”Jag förstår”, sa Iversen och lade pannan i djupa veck.
”Dessutom kommer en stor del av förhandlingen att behandla den åtalades förvaltarskap. Det rör frågor som i alla normala fall är sekretessbelagda nästan per automatik och det är av medkänsla med den åtalade som jag vill ha lyckta dörrar.”
”Hur ställer sig advokat Giannini till åklagarens begäran?”
”För vårt vidkommande spelar det ingen roll.”
Domare Iversen funderade en kort stund. Han konsulterade sin bisittare och meddelade därefter till de närvarande reportrarnas irritation att han hörsammade åklagarens begäran. Följaktligen lämnade Mikael Blomkvist salen.
dragan armanskij inväntade Mikael Blomkvist nedanför trappan till rådhuset. Det var stekhett i julivärmen och Mikael kände att två svettfläckar omedelbart började bildas i armhålorna. Hans två livvakter anslöt då han kom ut från rådhuset. De nickade till Dragan Armanskij och ägnade sig åt att studera omgivningen.
”Det känns märkligt att gå omkring med livvakter”, sa Mikael. ”Vad kommer allt det här att kosta?”
”Det bjuder firman på”, sa Armanskij. ”Jag har ett personligt intresse av att hålla dig vid liv. Men vi har lagt ut för motsvarande 250 000 kronor pro bono de senaste månaderna.”
Mikael nickade.
”Kaffe”, undrade Mikael och pekade mot det italienska fiket på Bergsgatan.
Armanskij nickade. Mikael beställde en caffe latte medan Armanskij valde en dubbel espresso med en tesked mjölk. De slog sig ned i skuggan på trottoaren utanför caféet. Livvakterna satte sig vid ett bord intill. De drack cola.
”Lyckta dörrar”, konstaterade Armanskij.
”Det var väntat. Och det är bara bra eftersom vi kan styra nyhetsflödet bättre.”
”Ja, det spelar ingen roll, men jag börjar tycka allt sämre om åklagare Richard Ekström.”
Mikael instämde. De drack sitt kaffe och tittade mot rådhuset där Lisbeth Salanders framtid skulle avgöras.
”Custer’s last stand”, sa Mikael.
”Hon är väl förberedd”, tröstade Armanskij. ”Och jag måste säga att jag är imponerad av din syster. Då hon började lägga upp strategin trodde jag att hon skämtade, men ju mer jag tänker på det, desto mer förnuftigt verkar det.”
”Den här rättegången kommer inte att avgöras där inne”, sa Mikael.
Han hade upprepat de orden som ett mantra i flera månader.
”Du kommer att kallas som vittne”, sa Armanskij.
”Jag vet. Jag är förberedd. Men det kommer inte att ske förrän i övermorgon. Åtminstone spelar vi på det.”
Åklagare Richard Ekström hade glömt sina bifokala glasögon hemma och var tvungen att skjuta upp sina glasögon i pannan och kisa för att kunna läsa något finstilt i sina anteckningar. Han strök sig hastigt över det blonda hakskägget innan han åter satte på sig glasögonen och såg sig omkring i rummet.
Lisbeth Salander satt rak i ryggen och betraktade åklagaren med en outgrundlig blick. Hennes ansikte och ögon var orörliga. Hon såg inte ut att vara riktigt närvarande. Det var dags för åklagaren att inleda förhöret med henne.
”Jag vill påminna fröken Salander att ni talar under edsförsäkran”, sa Ekström slutligen.
Lisbeth Salander rörde inte en min. Åklagare Ekström tycktes förvänta sig någon sorts respons och avvaktade några sekunder. Han höjde ögonbrynen.
”Du talar alltså under edsförsäkran”, upprepade han.
Lisbeth Salander lade huvudet lite på sned. Annika Giannini var sysselsatt med att läsa något i förundersökningsprotokollet och verkade ointresserad av åklagare Ekströms förehavanden. Ekström samlade ihop sina papper. Efter en stunds obekväm tystnad harklade han sig.
”Jaha”, sa Ekström resonabelt. ”Ska vi gå direkt till händelserna i framlidne advokat Bjurmans sommarstuga utanför Stallarholmen den 6 april i år, som var utgångspunkten för min sakframställan nu på morgonen. Vi ska försöka bringa klarhet i hur det kom sig att du åkte ned till Stallarholmen och sköt Carl-Magnus Lundin.”
Ekström tittade uppfordrande på Lisbeth Salander. Hon rörde fortfarande inte en min. Åklagaren såg plötsligt uppgiven ut. Han slog ut med händerna och vände blicken till rättens ordförande. Domare Jörgen Iversen såg betänksam ut. Han sneglade på Annika Giannini som fortfarande satt försjunken i något papper, helt omedveten om omgivningen.
Domare Iversen harklade sig. Han flyttade blicken till Lisbeth Salander.
”Ska vi uppfatta din tystnad som att du inte vill svara på frågor?” undrade han.
Lisbeth Salander vred huvudet och mötte domare Iversens blick.
”Jag svarar gärna på frågor”, svarade hon.
Domare Iversen nickade.
”Då kanske du kan svara på frågan”, sköt åklagare Ekström in.
Lisbeth Salander vände blicken mot Ekström igen. Hon förblev tyst.
”Kan du vara vänlig att svara på frågan?” sa domare Iversen.
Lisbeth vred huvudet mot rättens ordförande igen och höjde ögonbrynen. Hennes röst var klar och tydlig.
”Vilken fråga? Hittills har han där” – hon nickade mot Ekström – ”gjort ett antal obestyrkta påståenden. Jag har inte uppfattat någon fråga.”
Annika Giannini höjde blicken. Hon satte armbågen på bordet och lutade ansiktet i handflatan med plötsligt intresse i blicken.
Åklagare Ekström tappade tråden i några sekunder.
”Kan du vara vänlig och repetera frågan?” föreslog domare Iversen.
”Jag frågade om … du åkte ned till advokat Bjurmans sommarstuga i Stallarholmen i akt och mening att skjuta Carl-Magnus Lundin?”
”Nej, du sa att du ville försöka bringa klarhet i hur det kom sig att jag åkte ned till Stallarholmen och sköt Carl-Magnus Lundin. Det var ingen fråga. Det var ett generellt påstående där du föregrep mitt svar. Jag är inte ansvarig för vilka påståenden du gör.”
”Märk inte ord. Svara på frågan.”
”Nej.”
Tystnad.
”Nej, vad då?”
”Är svaret på frågan.”
Åklagare Richard Ekström suckade. Det skulle bli en lång dag. Lisbeth Salander betraktade honom förväntansfullt.
”Det är kanske bäst att vi tar det här från början”, sa han. ”Befann du dig i framlidne advokat Bjurmans sommarstuga i Stallarholmen på eftermiddagen den 6 april i år?”
”Ja.”
”Hur tog du dig dit?”
”Jag åkte pendeltåg till Södertälje och tog bussen mot Strängnäs.”
”Av vilken orsak åkte du till Stallarholmen? Hade du stämt träff med Carl-Magnus Lundin och hans vän Sonny Nieminen där?”