”Anklagelsen mot advokat Bjurman är befängd.”
”Det är din åsikt. Kan du ge honom alibi eller på annat sätt dokumentera att han inte förgripit sig på min klient?”
”Det är naturligtvis omöjligt. Men sannolikheten …”
”Tack. Det var allt”, sa Annika Giannini.
Mikael Blomkvist träffade sin syster på Milton Securitys kontor vid Slussen vid sjutiden på kvällen för att summera dagen.
”Det var ungefär som väntat”, sa Annika. ”Ekström har köpt Salanders självbiografi.”
”Bra. Hur sköter hon sig?”
Annika skrattade plötsligt.
”Hon sköter sig utmärkt och framstår som en komplett psykopat. Hon uppträder bara naturligt.”
”Hmm.”
”I dag har det huvudsakligen handlat om Stallarholmen. I morgon blir det Gosseberga, förhör med folk från tekniska roteln och liknande. Ekström kommer att försöka bevisa att Salander åkte dit för att mörda sin far.”
”Okej.”
”Men vi kan få ett tekniskt problem. På eftermiddagen hade Ekström kallat en Ulrika von Liebenstaahl från överförmyndarnämnden. Hon började jiddra om att jag inte hade rätt att representera Lisbeth.”
”Hur så?”
”Hon menar att Lisbeth står under förvaltarskap och att hon inte har rätt att själv välja en advokat.”
”Jaha?”
”Alltså kan jag rent tekniskt sett inte vara hennes advokat om inte överförmyndarnämnden har godkänt det.”
”Och?”
”Domare Iversen ska ha tagit ställning till detta i morgon bitti. Jag pratade med honom som hastigast efter förhandlingarnas slut i dag. Men jag tror att han kommer att besluta att jag ska fortsätta att representera henne. Mitt argument var att överförmyndarnämnden har haft tre månader på sig att protestera och att det är lite övermaga att komma med ett sådant bud då rättegången redan startat.”
”På fredag ska Teleborian vittna. Du måste vara den som förhör honom.”
Efter att under torsdagen ha studerat kartbilder och fotografier och lyssnat på mångordiga tekniska slutsatser om vad som hade utspelats i Gosseberga, hade åklagare Ekström slagit fast att all bevisning tydde på att Lisbeth Salander hade uppsökt sin far i syfte att döda honom. Den starkaste länken i beviskedjan var att hon hade medfört ett skjutvapen, en polsk P-83 Wanad, till Gosseberga.
Det faktum att Alexander Zalachenko (enligt Lisbeth Salanders berättelse) eller möjligen polismördaren Ronald Niedermann (enligt det vittnesmål som Zalachenko lämnat innan han mördades på Sahlgrenska sjukhuset) i sin tur försökt döda Lisbeth Salander och att hon begravts i en grop i skogen mildrade på inget sätt det faktum att hon hade spårat sin far till Gosseberga i akt och mening att döda honom. Hon hade dessutom så när lyckats i det uppsåtet då hon hade drämt en yxa i hans ansikte. Ekström krävde att Lisbeth Salander skulle dömas till försök till mord alternativt förberedelse till mord, samt, i vilket fall, grov misshandel.
Lisbeth Salanders egen berättelse var att hon hade åkt till Gosseberga för att konfrontera sin far och förmå honom att erkänna morden på Dag Svensson och Mia Bergman. Denna uppgift var av dramatisk betydelse i uppsåtsfrågan.
Då Ekström hade avslutat förhöret med vittnet Melker Hansson från Göteborgspolisens tekniska rotel hade advokat Annika Giannini ställt några korta frågor.
”Herr Hansson, finns det något som helst i hela din utredning och i all den tekniska dokumentation som du sammanställt, som på något sätt skulle kunna fastslå att Lisbeth Salander ljuger om sitt uppsåt med besöket i Gosseberga? Kan du bevisa att hon åkte dit i syfte att mörda sin far?”
Melker Hansson funderade en stund.
”Nej”, svarade han slutligen.
”Du kan alltså inte säga något om hennes uppsåt?”
”Nej.”
”Åklagare Ekströms slutsats, om än vältalig och mångordig, är följaktligen en spekulation?”
”Jag antar det.”
”Finns det något i den tekniska bevisningen som motsäger Lisbeth Salanders uppgift att hon tog med sig det polska vapnet, en P-83 Wanad, av en slump helt enkelt därför att den fanns i hennes väska och hon inte visste vad hon skulle göra av vapnet sedan hon dagen innan tagit det från Sonny Nieminen i Stallarholmen?”
”Nej.”
”Tack”, sa Annika Giannini och satte sig. Det var hennes enda yttrande under den timme som Hansson hade vittnat.
Birger Wadensjöö lämnade Sektionens fastighet på Artillerigatan vid sextiden på torsdagskvällen med en känsla av att vara kringgärdad av hotfulla orosmoln och en nära förestående undergång. Han hade sedan flera veckor insett att hans titel som direktör, alltså chef för Sektionen för särskild analys, bara var en meningslös formel. Hans åsikter, protester och vädjanden spelade ingen roll. Fredrik Clinton hade övertagit allt beslutsfattande. Om Sektionen varit en öppen och offentlig institution skulle detta inte ha spelat någon roll – han skulle bara ha vänt sig till närmaste överordnad och framfört sina protester.
Som läget nu var existerade ingen att klaga hos. Han var ensam och utlämnad på nåd och onåd till en människa som han uppfattade som sinnessjuk. Och det värsta var att Clintons auktoritet var absolut. Snorvalpar som Jonas Sandberg och trotjänare som Georg Nyström – alla tycktes på en gång rätta in sig i ledet och lyda den dödssjuke galningens minsta vink.
Han medgav att Clinton var en lågmäld auktoritet som inte arbetade för egen vinning. Han kunde till och med erkänna att Clinton arbetade med Sektionens bästa för ögonen, åtminstone det han uppfattade som Sektionens bästa. Det var som om hela organisationen befann sig i fritt fall, i ett tillstånd av kollektiv suggestion där garvade medarbetare vägrade inse att varje rörelse de gjorde, varje beslut som fattades och genomdrevs bara ledde dem närmare avgrunden.
Wadensjöö kände ett tryck över bröstet då han promenerade in på Linnégatan där han hade hittat parkeringsplats denna dag. Han stängde av billarmet, fiskade upp nycklarna och var precis på väg att öppna bildörren då han hörde rörelse bakom sig och vände sig om. Han kisade i motljuset. Det dröjde några sekunder innan han kände igen den reslige mannen på trottoaren.
”God kväll, herr Wadensjöö”, sa Torsten Edklinth, chef för författningsskyddet. ”Jag har inte varit ute på fältet på tio år, men i dag kände jag att det skulle passa med min närvaro.”
Wadensjöö tittade förvirrat på de två civilklädda poliser som flankerade Edklinth. Det var Jan Bublanski och Marcus Erlander.
Plötsligt insåg han vad som skulle hända.
”Jag har den trista plikten att meddela att Riksåklagaren har beslutat att du ska häktas för en så lång rad brott att det säkerligen kommer att ta veckor att sammanställa en korrekt brottskatalog.”
”Vad är det här?” sa Wadensjöö upprört.
”Det här är det ögonblick då du blir gripen på sannolika skäl misstänkt för delaktighet i mord. Du är också misstänkt för utpressning, mutbrott, olaga avlyssning, flera fall av grov urkundsförfalskning och grov förskingring, delaktighet i inbrott, myndighetsmissbruk, spioneri och en hel del annat smått och gott. Nu ska vi två åka in till Kungsholmen och ha ett riktigt allvarligt samtal i lugn och ro i kväll.”
”Jag har inte begått något mord”, sa Wadensjöö andlöst.
”Det får utredningen avgöra.”
”Det var Clinton. Det var hela tiden Clinton”, sa Wadensjöö.
Torsten Edklinth nickade belåtet.
Varje polis är väl förtrogen med det faktum att det finns två klassiska sätt att bedriva förhör av en misstänkt. Den elake polisen och den snälle polisen. Den elake polisen hotar, svär, slår näven i bordet och uppträder allmänt burdust i syfte att skrämma en gripen till underkastelse och erkännande. Den snälle polisen, gärna en lite gråhårig farbror, bjuder på cigaretter och kaffe och nickar sympatiskt och använder en resonabel ton.