Flertalet poliser – men inte alla – vet också att den snälle polisens förhörsteknik är den överlägset bästa rent resultatmässigt. Den hårdföre veterantjuven blir inte det minsta imponerad av den elake polisen. Och den osäkre amatör som eventuellt skräms att erkänna av en elak polis skulle med största sannolikhet i vilket fall ha erkänt alldeles oavsett förhörsteknik.
Mikael Blomkvist lyssnade till förhöret med Birger Wadensjöö från ett angränsande rum. Hans närvaro hade varit föremål för en del interna dispyter innan Edklinth beslutat att han förmodligen kunde ha nytta av Mikaels iakttagelser.
Mikael konstaterade att Torsten Edklinth använde en tredje variant av polisförhör, den ointresserade polisen, som i just detta fall tycktes fungera ännu bättre. Edklinth kom in i förhörsrummet, serverade kaffe i porslinsmuggar, kopplade på bandspelaren och lutade sig bakåt i stolen.
”Det är så här att vi redan har all tänkbar teknisk bevisning mot dig. Vi har överhuvudtaget inte intresse av att ta del av din historia annat än som en ren bekräftelse av sådant vi redan vet. Och den fråga vi möjligen vill ha svar på är: Varför? Hur kunde ni vara så dåraktiga att ni fattade beslutet att börja likvidera människor i Sverige precis som om vi hade befunnit oss i Chile under Pinochetdiktaturen? Bandspelaren rullar. Om du vill säga något så är tillfället nu. Om du inte vill prata så stänger jag av bandspelaren och sedan plockar vi av dig slips och skosnören och inkvarterar dig uppe i häktet i väntan på advokat, rättegång och dom.”
Edklinth tog därefter en klunk kaffe och satt fullständigt tyst. När inget hade sagts på två minuter sträckte han fram handen och stängde av bandspelaren. Han reste sig.
”Jag ska se till att du blir hämtad om ett par minuter. God kväll.”
”Jag har inte mördat någon”, sa Wadensjöö då Edklinth redan hade öppnat dörren. Edklinth hejdade sig på tröskeln.
”Jag är inte intresserad av att föra något allmänt resonemang med dig. Om du vill förklara dig så sätter jag mig och kopplar på bandspelaren. Hela Myndighetssverige – inte minst statsministern – väntar ivrigt på att få höra vad du har att säga. Om du berättar så kan jag åka över till statsministern redan i kväll och ge din version av händelseförloppen. Om du inte berättar så kommer du i alla fall att bli åtalad och dömd.”
”Sätt dig”, sa Wadensjöö.
Det undgick ingen att han redan hade resignerat. Mikael andades ut. Han hade sällskap av Monica Figuerola, åklagare Ragnhild Gustavsson, den anonyme Säpomedarbetaren Stefan samt ytterligare två helt anonyma personer. Mikael misstänkte att åtminstone en av dessa anonyma personer representerade justitieministern.
”Jag hade inget med morden att göra”, sa Wadensjöö då Edklinth startat bandspelaren igen.
”Morden”, sa Mikael Blomkvist till Monica Figuerola.
”Ssssch”, svarade hon.
”Det var Clinton och Gullberg. Jag hade ingen aning om vad de tänkte göra. Jag svär. Jag var fullständigt chockerad då jag fick höra att Gullberg skjutit Zalachenko. Jag kunde inte tro att det var sant … jag kunde inte tro det. Och när jag fick höra om Björck var det som om jag skulle få en hjärtattack.”
”Berätta om mordet på Björck”, sa Edklinth utan att ändra tonläge. ”Hur gick det till?”
”Clinton anlitade någon. Jag vet inte ens hur det gick till men det var två jugoslaver. Serber om jag inte misstar mig. Det var Georg Nyström som gav uppdraget och betalade dem. När jag väl fick veta förstod jag att det skulle sluta med katastrof.”
”Ska vi ta det här från början”, sa Edklinth. ”När började du arbeta för Sektionen?”
När Wadensjöö började berätta så gick han inte att hejda. Förhöret pågick i nästan fem timmar.
KAPITEL 26: FREDAG 15 JULI
Doktor Peter Teleborian uppträdde förtroendeingivande i vittnesbåset i tingsrätten på fredagsförmiddagen. Han hördes av åklagare Ekström i drygt nittio minuter och svarade med lugn auktoritet på alla frågor. Han hade ett stundom bekymrat och stundom roat ansiktsuttryck.
”För att summera …”, sa Ekström och bläddrade i sitt manuskript. ”Det är din bedömning som mångårig psykiatriker att Lisbeth Salander lider av paranoid schizofreni?”
”Jag har hela tiden sagt att det är ytterst svårt att göra en exakt bedömning av hennes tillstånd. Patienten är som bekant närmast autistisk i sin relation till läkare och auktoriteter. Min bedömning är att hon lider av en svår psykisk sjukdom, men i nuläget kan jag inte ge en exakt diagnos. Jag kan heller inte avgöra i vilket stadium av psykos hon befinner sig utan betydligt mer omfattande studier.”
”Du anser i vilket fall inte att hon är psykiskt frisk.”
”Hela hennes historia är ju ett mycket talande belägg för att så inte är fallet.”
”Du har fått ta del av den så kallade självbiografi som Lisbeth Salander har författat och som hon har lämnat till tingsrätten som förklaring. Hur vill du kommentera den?”
Peter Teleborian slog ut med händerna och ryckte på axlarna.
”Men hur bedömer du trovärdigheten i berättelsen?”
”Det finns ingen trovärdighet. Det finns en rad påståenden om olika personer, den ena historien mer fantastisk än den andra. På det hela taget styrker hennes skriftliga förklaring misstankarna att hon lider av paranoid schizofreni.”
”Kan du nämna något exempel?”
”Det mest uppenbara är ju skildringen av den så kallade våldtäkten som hon hävdar att hennes förvaltare Bjurman gjort sig skyldig till.”
”Kan du utveckla detta?”
”Hela skildringen är utomordentligt detaljerad. Den är ett klassiskt exempel på den sortens groteska fantasier som barn kan uppvisa. Det finns gott om liknande fall från kända incestmål där barnet lämnat skildringar som faller på sin egen orimlighet och där det helt saknas teknisk bevisning. Det är alltså erotiska fantasier som även barn i mycket låg ålder kan ägna sig åt … Ungefär som om de tittade på en skräckfilm på TV.”
”Nu är ju Lisbeth Salander inte ett barn utan en vuxen kvinna”, sa Ekström.
”Ja, och det återstår väl att avgöra på exakt vilken mental nivå hon befinner sig. Men i sak har du rätt. Hon är vuxen och förmodligen tror hon på den skildring hon lämnat.”
”Du menar att det är lögn.”
”Nej, om hon tror på det hon säger så är det inte lögn. Det är en historia som visar att hon inte kan särskilja fantasi från verklighet.”
”Hon har alltså inte blivit våldtagen av advokat Bjurman?”
”Nej. Den sannolikheten måste betraktas som obefintlig. Hon behöver kvalificerad vård.”
”Du förekommer själv i Lisbeth Salanders berättelse …”
”Ja, det är ju lite pikant. Men det är återigen den fantasi som hon ger uttryck för. Om vi ska tro den arma flickan så är jag närmast en pedofil …”
Han log och fortsatte:
”Men det här är uttryck för exakt vad jag har talat om hela tiden. I Salanders biografi får vi veta att hon misshandlades genom att hållas i spännbälte större delen av tiden på S:t Stefans och att jag kom till hennes rum på nätterna. Det här är nästan ett klassiskt fall av hennes oförmåga att tolka verkligheten, eller rättare sagt, det är så hon tolkar verkligheten.”
”Tack. Jag lämnar till försvaret om fröken Giannini har några frågor.”
Eftersom Annika Giannini knappt haft några frågor eller invändningar under de två första rättegångsdagarna förväntade sig alla att hon åter skulle ställa några pliktskyldiga frågor och därefter avbryta förhöret. Det är ju en pinsamt usel insats från försvaret, tänkte Ekström.
”Jo. Det har jag”, sa Annika Giannini. ”Jag har faktiskt ett antal frågor och det kommer möjligen att dra ut på tiden en smula. Klockan är halv tolv. Jag föreslår att vi bryter för lunch och att jag får genomföra mitt vittnesförhör oavbrutet efter lunch.”