”Hej Holger”, sa domare Iversen. ”Det var inte i går som jag såg dig i en rättegångssal.”
”God dag, domare Iversen. En del mål är ju så komplicerade att juniorerna behöver lite assistans.”
”Jag trodde att du hade upphört att vara aktiv advokat?”
”Jag har varit sjuk. Men advokat Giannini har anlitat mig som sin bisittare i detta ärende.”
”Jag förstår.”
Annika Giannini harklade sig.
”Till saken hör också att Holger Palmgren i många år representerat Lisbeth Salander.”
”Jag tänker inte orda om den saken”, sa domare Iversen.
Han nickade till Annika Giannini att börja. Hon reste sig. Hon hade alltid ogillat den svenska ovanan att bedriva domstolsförhandlingar i en informell ton sittandes runt ett intimt bord, nästan som om tillställningen var en middagsbjudning. Hon kände sig mycket bättre till mods då hon fick tala stående.
”Jag tror att vi kanske ska börja med de avslutande kommentarerna från i förmiddags. Herr Teleborian, varför underkänner ni så konsekvent alla utsagor som kommer från Lisbeth Salander?”
”Därför att de är så uppenbart osanna”, svarade Peter Teleborian.
Han var lugn och avslappnad. Annika Giannini nickade och vände sig till domare Iversen.
”Herr domare, Peter Teleborian påstår att Lisbeth Salander ljuger och fantiserar. Nu ska försvaret visa att vartenda ord som står i Lisbeth Salanders självbiografi är sant. Vi kommer att visa dokumentation på detta. Grafisk, skriftlig och genom vittnesmål. Vi har nu kommit till den punkt i den här rättegången då åklagaren framlagt huvuddragen i sin talan. Vi har lyssnat och vet nu hur de exakta anklagelserna mot Lisbeth Salander ser ut.”
Annika Giannini var plötsligt torr i munnen och kände att hon darrade på handen. Hon tog ett djupt andetag och drack en klunk Ramlösa. Därefter placerade hon händerna i ett stadigt tag på stolsryggen så att de inte skulle avslöja hennes nervositet.
”Av åklagarens framställan kan vi dra slutsatsen att han har gott om åsikter men förfärligt ont om bevis. Han tror att Lisbeth Salander sköt Carl-Magnus Lundin i Stallarholmen. Han påstår att hon åkte till Gosseberga för att döda sin far. Han förmodar att min klient är paranoid schizofren och på alla sätt och vis sinnessjuk. Och han bygger detta förmodande på uppgifter från en enda källa, nämligen doktor Peter Teleborian.”
Hon gjorde en paus och hämtade andan. Hon tvingade sig att tala långsamt.
”Bevisläget är nu sådant att åklagarens mål vilar uteslutande på Peter Teleborian. Om han har rätt är allt gott och väl; då torde min klient må bäst av att få den kvalificerade psykiska vård som både han och åklagaren efterlyser.”
Paus.
”Men om doktor Teleborian har fel kommer saken i ett helt annat läge. Om han dessutom medvetet ljuger så handlar det om att min klient i detta nu är utsatt för ett rättsövergrepp, ett övergrepp som pågått i många år.”
Hon vände sig till Ekström.
”Det vi ska göra under eftermiddagen är att visa att ditt vittne har fel och att du som åklagare har blivit lurad att köpa dessa falska slutsatser.”
Peter Teleborian log roat. Han slog ut med händerna och nickade inbjudande mot Annika Giannini. Hon vände sig åter till Iversen.
”Herr domare. Jag kommer att visa att Peter Teleborians så kallade rättspsykiatriska utredning är bluff från början till slut. Jag kommer att visa att han medvetet ljuger om Lisbeth Salander. Jag kommer att visa att min klient utsatts för ett grovt rättsövergrepp. Och jag kommer att visa att hon är lika klok och förståndig som någon annan i detta rum.”
”Förlåt, men …”, började Ekström.
”Ett ögonblick.” Hon höjde ett finger. ”Jag har låtit dig prata ostört i två dagar. Nu är det min tur.”
Hon vände sig till domare Iversen igen.
”Jag skulle inte framföra en så allvarlig anklagelse inför en domstol om jag inte hade starka belägg.”
”För all del, fortsätt”, sa Iversen. ”Men jag vill inte veta av några vidlyftiga konspirationsteorier. Håll i minne att du kan åtalas för ärekränkning även för påståenden som görs inför rätta.”
”Tack. Det ska jag hålla i minnet.”
Hon vände sig till Teleborian. Han tycktes fortfarande road av situationen.
”Försvaret har vid upprepade tillfällen bett att få ta del av Lisbeth Salanders journal från den tid då hon i unga tonår låg inspärrad hos dig på S:t Stefans. Varför har vi inte fått den journalen?”
”Därför att en tingsrätt beslutat att den är hemligstämplad. Det beslutet har alltså fattats av omsorg om Lisbeth Salander, men om en högre rätt upphäver beslutet kommer jag naturligtvis att överlämna journalen.”
”Tack. Hur många nätter under de två år som Lisbeth Salander tillbringade på S:t Stefans låg hon i spännbälte?”
”Det kan jag inte komma ihåg på rak arm.”
”Hon hävdar själv att det handlar om 380 av de sammanlagt 786 dygn hon tillbringade på S:t Stefans.”
”Jag kan inte svara på exakt antal dagar, men det är en fantastisk överdrift. Var kommer siffran ifrån?”
”Från hennes självbiografi.”
”Och du menar att hon i dag skulle komma ihåg exakt varje natt i spännbälte. Det är ju orimligt.”
”Är det? Hur många nätter kommer du ihåg?”
”Lisbeth Salander var en mycket aggressiv och våldsbenägen patient, och hon fick onekligen läggas i ett stimulifritt rum vid ett antal tillfällen. Jag kanske ska förklara vad syftet med ett stimulifritt rum är …”
”Tack, men det behövs inte. Det är enligt teorin ett rum där en patient inte ska få några sinnesintryck som kan skapa oro. Hur många dygn låg 13-åriga Lisbeth Salander bältad i ett sådant rum?”
”Det handlar om … på en höft kanske ett trettiotal tillfällen under den tid hon låg på sjukhuset.”
”Trettio. Det är ju en bråkdel av de 380 tillfällen hon själv hävdar.”
”Onekligen.”
”Mindre än tio procent av den siffra hon uppger.”
”Ja.”
”Skulle hennes journal kunna ge ett mer exakt besked?”
”Det är möjligt.”
”Utmärkt”, sa Annika Giannini och plockade upp en försvarlig pappersbunt ur sin portfölj. ”Då ska jag be att få överlämna till rätten en kopia på Lisbeth Salanders journal från S:t Stefans. Jag har räknat ihop antalet anteckningar om spännbälte och finner att siffran är 381, alltså till och med mer än min klient hävdar.”
Peter Teleborians ögon vidgades.
”Stopp … det där är sekretessbelagd information. Var har du fått den ifrån?”
”Jag har fått den från en reporter på tidskriften Millennium. Den är alltså inte mer hemlig än att den ligger på tidningsredaktioner och skräpar. Jag kanske ska säga att utdrag ur journalen även publiceras av tidningen Millennium i dag. Jag tror alltså att även denna tingsrätt bör få möjlighet att titta på den.”
”Detta är olagligt …”
”Nej. Lisbeth Salander har gett tillstånd att publicera utdragen. Min klient har nämligen inget att dölja.”
”Din klient är omyndigförklarad och har inte rätt att fatta något sådant beslut på egen hand.”
”Vi ska återkomma till hennes omyndighetsförklaring. Men först ska vi studera vad som skedde med henne på S:t Stefans.”
Domare Iversen rynkade ögonbrynen och tog emot journalen som Annika Giannini lämnade över.
”Jag har inte gjort någon kopia till åklagaren. Han fick å andra sidan dessa integritetskränkande dokument redan för en månad sedan.”
”Hur sa?” undrade Iversen.
”Åklagare Ekström fick en kopia av den här hemligstämplade journalen av Teleborian vid ett möte på hans tjänsterum klockan 17.00 lördag den 4 juni i år.”