Выбрать главу

”Är det riktigt?” undrade Iversen.

Åklagare Richard Ekströms första impuls var att förneka. Sedan insåg han att Annika Giannini kanske hade dokumentation.

”Jag begärde att under tystnadsplikt få läsa delar av journalen”, erkände Ekström. ”Jag var tvungen att förvissa mig om att Salander hade den historia hon uppges ha.”

”Tack”, sa Annika Giannini. ”Det betyder att vi har fått en bekräftelse på att doktor Teleborian inte bara far med osanning utan även begått ett lagbrott genom att lämna ut en journal som han själv hävdar är sekretessbelagd.”

”Vi noterar detta”, sa Iversen.

Domare Iversen var plötsligt mycket vaken. Annika Giannini hade just på ett mycket ovanligt sätt genomfört ett hårt angrepp på ett vittne och redan smulat sönder en viktig del i hans vittnesmål. Och hon påstår att hon kan dokumentera allt hon säger. Iversen rättade till sina glasögon.

”Doktor Teleborian, utifrån denna journal som du själv har författat, kan du nu tala om för mig hur många dygn Lisbeth Salander låg i spännbälte?”

”Jag har inget minne av att det skulle ha varit så här omfattande, men om det är vad journalen anger så måste jag tro på den.”

”381 dygn. Är inte det exceptionellt mycket?”

”Det är ovanligt mycket, ja.”

”Hur skulle du uppfatta det om du var 13 år och någon band fast dig i en lädersele i en säng med stålramar i mer än ett år? Som tortyr?”

”Du måste förstå att patienten var farlig för sig själv och för andra …”

”Okej. Farlig för sig själv – har Lisbeth Salander någonsin skadat sig själv?”

”Det fanns sådana farhågor …”

”Jag upprepar frågan: Har Lisbeth Salander någonsin skadat sig själv? Ja eller nej?”

”Som psykiatriker måste vi lära oss att tolka helhetsbilden. Vad gäller Lisbeth Salander kan du till exempel se på hennes kropp en mängd tatueringar och piercningar, vilket också är ett självdestruktivt beteende och sätt att skada sin kropp. Det kan vi tolka som ett utslag av självhat.”

Annika Giannini vände sig till Lisbeth Salander.

”Är dina tatueringar ett utslag av självhat?” undrade hon.

”Nej”, sa Lisbeth Salander.

Annika Giannini vände sig till Teleborian igen.

”Så du menar att jag som bär örhängen och faktiskt också har en tatuering på ett högst privat ställe är farlig för mig själv?”

Holger Palmgren fnissade till, men omvandlade fnisset till en harkling.

”Nej, inte så … tatueringar kan också vara en del av en social ritual.”

”Du menar alltså att Lisbeth Salander inte omfattas av denna sociala ritual?”

”Du kan själv se att hennes tatueringar är groteska och täcker väsentliga delar av hennes kropp. Det är ingen normal skönhetsfetischism eller kroppsdekoration.”

”Hur många procent?”

”Förlåt?”

”Vid hur många procent tatuerad kroppsyta upphör det att vara en skönhetsfetischism och övergår i att vara en sinnessjukdom?”

”Du förvränger mina ord.”

”Gör jag? Hur kommer det sig att det enligt din mening är en del av en helt acceptabel social ritual då det gäller mig eller andra ungdomar, men att det läggs min klient till last då det gäller att bedöma hennes psykiska tillstånd?”

”Som psykiatriker måste jag som sagt titta på helhetsbilden. Tatueringarna är bara en markör, en av många markörer som jag måste ta hänsyn till då jag bedömer hennes tillstånd.”

Annika Giannini tystnade några sekunder och fixerade Peter Teleborian med blicken. Hon talade långsamt.

”Men doktor Teleborian, du började bälta min klient då hon var 12 år och skulle fylla 13. På den tiden hade hon inte en enda tatuering, eller hur?”

Peter Teleborian tvekade några sekunder. Annika tog ordet igen.

”Jag antar att du inte bältade henne därför att du förutspådde att hon ämnade börja tatuera sig någon gång i framtiden.”

”Nej, naturligtvis inte. Hennes tatueringar hade inte med hennes tillstånd 1991 att göra.”

”Därmed är vi tillbaka vid min ursprungliga fråga. Har Lisbeth Salander någonsin skadat sig själv på ett sätt som kan motivera att du höll henne bunden i en säng i ett års tid? Har hon till exempel skurit sig själv med kniv eller rakblad eller något liknande?”

Peter Teleborian såg osäker ut en sekund.

”Nej, men vi hade anledning att tro att hon var farlig för sig själv.”

”Anledning att tro. Så du menar att du band henne därför att du gissade någonting …”

”Vi gör bedömningar.”

”Jag har nu ställt samma fråga i ungefär fem minuter. Du hävdar att min klients självdestruktiva beteende var en orsak till att hon bältades av dig i sammanlagt mer än ett års tid av de två år hon befann sig i din omvårdnad. Kan du vara vänlig och äntligen ge mig några exempel på det självdestruktiva beteende hon hade vid 12 års ålder.”

”Flickan var till exempel extremt undernärd. Detta berodde bland annat på att hon matvägrade. Vi misstänkte anorexi. Vi var tvungna att tvångsmata henne vid flera tillfällen.”

”Vad berodde det på?”

”Det berodde naturligtvis på att hon vägrade äta.”

Annika Giannini vände sig till sin klient.

”Lisbeth, är det riktigt att du matvägrade på S:t Stefans?”

”Ja.”

”Varför det?”

”Därför att den där fähunden blandade psykofarmaka i min mat.”

”Jaha. Doktor Teleborian ville alltså ge dig medicin. Varför ville du inte äta den?”

”Jag tyckte inte om medicinen jag fick. Den gjorde mig slö. Jag kunde inte tänka och jag var bortdomnad stora delar av den tid jag var vaken. Det var obehagligt. Och fähunden vägrade tala om för mig vad psykofarmakan innehöll.”

”Alltså vägrade du äta medicin?”

”Ja. Då började han istället placera skiten i min mat. Alltså slutade jag äta. Varje gång något hade placerats i min mat matvägrade jag i fem dagar.”

”Så du gick alltså hungrig?”

”Inte alltid. Flera av vårdarna smusslade till mig smörgåsar vid olika tillfällen. Särskilt en vårdare gav mig mat sent på nätterna. Det skedde vid flera tillfällen.”

”Så du menar att vårdpersonalen på S:t Stefans upplevde att du var hungrig och gav dig mat för att du inte skulle behöva svälta?”

”Det var under den period jag krigade med fähunden om psykofarmaka.”

”Så det fanns ett helt rationellt skäl till att du matvägrade?”

”Ja.”

”Det berodde alltså inte på att du inte ville ha mat?”

”Nej. Jag var ofta hungrig.”

”Är det riktigt att påstå att det uppstod en konflikt mellan dig och doktor Teleborian?”

”Det kan man säga.”

”Du hamnade på S:t Stefans därför att du hade kastat bensin på din far och tänt eld.”

”Ja.”

”Varför gjorde du det?”

”Därför att han misshandlade min mor.”

”Förklarade du någonsin detta för någon?”

”Jo.”

”Vilka då?”

”Jag berättade för de poliser som förhörde mig, socialnämnden, barnavårdsnämnden, läkare, en präst och för fähunden.”

”Med fähunden avser du …?”

”Han där.”

Hon pekade på doktor Peter Teleborian.

”Varför kallar du honom fähund?”

”Då jag först kom till S:t Stefans försökte jag förklara vad som hade hänt för honom.”

”Och vad sa doktor Teleborian?”

”Han ville inte lyssna på mig. Han påstod att jag fantiserade. Och som bestraffning skulle jag bältas till dess att jag slutade fantisera. Och sedan försökte han trycka i mig psykofarmaka.”

”Det här är trams”, sa Peter Teleborian.

”Är det därför du inte pratar med honom?”

”Jag har inte sagt ett ord till honom sedan natten då jag fyllde 13 år. Då låg jag också bältad. Det var min födelsedagspresent till mig själv.”