Annika Giannini vände sig till Teleborian igen.
”Doktor Teleborian, det låter som att orsaken till att min klient matvägrade var att hon inte accepterade att du gav henne psykofarmaka.”
”Det är möjligt att det är så hon uppfattar det.”
”Och hur uppfattar du det?”
”Jag hade en patient som var exceptionellt besvärlig. Jag hävdar att hennes beteende visade att hon var farlig för sig själv, men det är möjligen en tolkningsfråga. Däremot var hon våldsam och hade ett psykotiskt beteende. Det råder ingen tvekan om att hon var farlig för andra. Hon kom faktiskt till S:t Stefans sedan hon försökt mörda sin far.”
”Vi kommer till det. Du var ansvarig för hennes vård i två år. Under 381 av dessa dygn höll du henne bunden i spännbälte. Kan det ha varit så att du använde bältningen som bestraffningsmetod då min klient inte gjorde som du sa?”
”Det är rent nonsens.”
”Är det? Jag noterar att enligt din patientjournal skedde den absoluta merparten av bältningarna under det första året … 320 av 381 tillfällen. Varför upphörde bältningarna?”
”Patienten utvecklades och blev mer harmonisk.”
”Är det inte så att dina åtgärder bedömdes som onödigt brutala av annan vårdpersonal?”
”Hur menar du?”
”Är det inte så att personalen framförde klagomål mot bland annat tvångsmatningen av Lisbeth Salander?”
”Det finns naturligtvis alltid olika bedömningar man kan göra. Det är inget ovanligt. Men det blev en belastning att tvångsmata henne därför att hon gjorde så våldsamt motstånd …”
”Därför att hon vägrade äta psykofarmaka som gjorde henne slö och passiv. Hon hade inga problem att äta då hon inte blev drogad. Skulle det inte ha varit en mer rimlig behandlingsmetod att avvakta med tvångsåtgärder?”
”Med förlov sagt, fru Giannini. Jag är faktiskt läkare. Jag misstänker att min medicinska kompetens är aningen större än din. Det är min uppgift att bedöma vilka medicinska åtgärder som ska sättas in.”
”Det är riktigt att jag inte är läkare, doktor Teleborian. Däremot är jag faktiskt inte helt utan kompetens. Vid sidan av min titel som advokat är jag nämligen utbildad psykolog vid Stockholms universitet. Det är nödvändig kunskap i mitt yrke.”
Det blev knäpptyst i tingsrättssalen. Både Ekström och Teleborian stirrade med förvåning på Annika Giannini. Hon fortsatte obönhörligt.
”Är det inte korrekt att dina metoder att behandla min klient efterhand ledde till kraftiga motsättningar mellan dig och din chef, dåvarande överläkaren Johannes Caldin?”
”Nej … det är inte korrekt.”
”Johannes Caldin är sedan flera år avliden och kan inte vittna här i dag. Men vi har i tingsrätten i dag en person som vid flera tillfällen träffade överläkare Caldin. Nämligen min bisittare Holger Palmgren.”
Hon vände sig till honom.
”Kan du berätta hur det kom sig?”
Holger Palmgren harklade sig. Han led fortfarande av sviterna efter sin hjärnblödning och var tvungen att koncentrera sig för att formulera ord utan att börja sluddra.
”Jag utsågs till god man för Lisbeth då hennes mor blev så svårt misshandlad av hennes far att hon blev handikappad och inte längre kunde sköta om dottern. Hon fick bestående hjärnskador och upprepade hjärnblödningar.”
”Du talar alltså om Alexander Zalachenko?”
Åklagare Ekström lutade sig uppmärksamt framåt.
”Det är riktigt”, sa Palmgren.
Ekström harklade sig.
”Jag ber att få notera att vi nu är inne på ett ämne där det råder en hög sekretess.”
”Det kan väl knappast vara någon hemlighet att Alexander Zalachenko under en lång rad av år misshandlade Lisbeth Salanders mor”, sa Annika Giannini.
Peter Teleborian lyfte handen.
”Saken är nog inte helt så självklar som fru Giannini framställer det.”
”Hur menar du?”
”Det är utan tvivel så att Lisbeth Salander bevittnade en familjetragedi, att det var något som utlöste en svår misshandel 1991. Men det finns faktiskt ingen dokumentation som styrker att detta skulle ha varit en situation som pågått i många år, som fru Giannini hävdar. Det kan ha varit ett enstaka tillfälle eller ett gräl som gick helt över styr. Om sanningen ska fram finns det inte ens dokumentation på att det faktiskt var herr Zalachenko som misshandlade modern. Vi har uppgifter om att hon var prostituerad, och det kan finnas andra möjliga gärningsmän.”
Annika Giannini tittade häpet på Peter Teleborian. Hon verkade för en kort stund mållös. Sedan blev hennes blick fokuserad.
”Kan du utveckla det?” bad hon.
”Vad jag menar är att vi i praktiken endast har Lisbeth Salanders påståenden att gå på.”
”Och?”
”För det första var det två syskon. Lisbeths syster, Camilla Salander, har aldrig framfört den sortens påståenden. Hon förnekade att sådant pågick. Sedan är det ju så att om det verkligen förekommit misshandel i den omfattning som din klient gör gällande skulle det naturligtvis ha uppmärksammats i sociala utredningar och liknande.”
”Finns det något förhör med Camilla Salander tillgängligt som vi kan få ta del av?”
”Förhör?”
”Har du någon dokumentation som visar att Camilla Salander ens blivit tillfrågad om vad som hände i hemmet?”
Lisbeth Salander skruvade plötsligt på sig då hennes syster kom på tal. Hon sneglade på Annika Giannini.
”Jag förutsätter att socialen gjorde en utredning …”
”Alldeles nyss hävdade du att Camilla Salander aldrig framfört några påståenden om att Alexander Zalachenko misshandlade deras mor, att hon tvärtom förnekade det. Det var ett kategoriskt uttalande. Var har du fått den uppgiften från?”
Peter Teleborian satt plötsligt tyst några sekunder. Annika Giannini såg att hans ögon förändrades då han insåg att han hade gjort ett misstag. Han förstod vad hon skulle skjuta in sig på men det fanns inget sätt att undvika frågan.
”Jag vill minnas att det framkom i polisutredningen”, sa han till sist.
”Du vill minnas … Själv har jag med ljus och lykta sökt en polisutredning om händelsen på Lundagatan då Alexander Zalachenko blev svårt bränd. Det enda som finns tillgängligt är de knapphändiga rapporter som skrevs av poliserna på plats.”
”Det är möjligt …”
”Så jag skulle vilja veta hur det kommer sig att du läst en polisutredning som inte finns tillgänglig för försvaret?”
”Det kan jag inte svara på”, sa Teleborian. ”Jag fick ta del av utredningen i samband med att jag 1991 gjorde en rättspsykiatrisk utredning om henne efter mordförsöket på hennes far.”
”Har åklagare Ekström fått ta del av denna utredning?”
Ekström skruvade på sig och drog sig över hakskägget. Han hade redan insett att han hade underskattat Annika Giannini. Däremot hade han ingen anledning att ljuga.
”Ja, jag har tagit del av den.”
”Varför har inte försvaret fått tillgång till det materialet?”
”Jag bedömde den inte som intressant för rättegången.”
”Kan du vara vänlig och tala om för mig hur du fick ta del av denna utredning. Då jag vänt mig till polisen får jag bara beskedet att någon sådan utredning inte existerar.”
”Utredningen gjordes av Säkerhetspolisen. Den är hemligstämplad.”
”Säpo har alltså utrett en grov kvinnomisshandel och beslutat att hemligstämpla utredningen?”
”Det beror på förövaren … Alexander Zalachenko. Han var politisk flykting.”
”Vem gjorde utredningen?”
Tystnad.
”Jag hör inget. Vilket namn stod det på försättsbladet?”
”Den gjordes av Gunnar Björck på utlänningsroteln på RPS/Säk.”
”Tack. Är det samme Gunnar Björck som min klient påstår har samarbetat med Peter Teleborian för att fejka den rättspsykiatriska utredningen om henne 1991?”
”Jag antar det.”
Annika Giannini vände uppmärksamheten till Peter Teleborian igen.