”1991 fattade en tingsrätt beslutet att spärra in Lisbeth Salander på en barnpsykiatrisk klinik. Varför fattade tingsrätten det beslutet?”
”Tingsrätten gjorde en omsorgsfull bedömning av din klients gärningar och psykiska tillstånd – hon hade trots allt försökt mörda sin far med en brandbomb. Det är inte en sysselsättning som normala tonåringar ägnar sig åt, oavsett om de är tatuerade eller inte.”
Peter Teleborian log artigt.
”Och vad baserade tingsrätten sin bedömning på? Om jag förstått saken rätt så hade de ett enda rättsmedicinskt utlåtande att gå på. Det hade författats av dig och en polis vid namn Gunnar Björck.”
”Det här handlar om fröken Salanders konspirationsteorier, fru Giannini. Här måste jag …”
”Förlåt mig, men jag har inte ställt någon fråga ännu”, sa Annika Giannini och vände sig på nytt till Holger Palmgren. ”Holger, vi pratade om att du träffade doktor Teleborians chef, överläkare Caldin.”
”Ja. Jag hade ju utsetts till att vara god man för Lisbeth Salander. Jag hade då inte ens träffat henne mer än som hastigast. Jag hade som alla andra fått intrycket att hon var svårt psykiskt sjuk. Men eftersom det var mitt uppdrag så förhörde jag mig om hennes allmänna hälsotillstånd.”
”Och vad sa överläkare Caldin?”
”Hon var ju doktor Teleborians patient, och doktor Caldin hade inte ägnat henne någon speciell uppmärksamhet mer än som är brukligt vid utvärderingar och liknande. Det var först efter mer än ett år som jag började diskutera hur hon skulle rehabiliteras tillbaka till samhället. Jag föreslog en fosterfamilj. Jag vet inte exakt vad som hände internt på S:t Stefans, men någon gång då Lisbeth legat på S:t Stefans i drygt ett år började doktor Caldin intressera sig för henne.”
”Hur yttrade det sig?”
”Jag upplevde att han gjorde en annan bedömning än doktor Teleborian. Han berättade vid ett tillfälle för mig att han beslutat om ändrade rutiner i hennes vård. Jag förstod inte förrän senare att det rörde sig om den så kallade bältningen. Caldin beslutade helt enkelt att hon inte skulle bältas. Han menade att det inte fanns några skäl att göra det.”
”Han gick alltså emot doktor Teleborian?”
”Förlåt, men detta är hörsägen”, invände Ekström.
”Nej”, sa Holger Palmgren. ”Inte enbart. Jag begärde att få ett utlåtande om hur Lisbeth Salander skulle kunna slussas tillbaka till samhället. Doktor Caldin skrev det utlåtandet. Jag har kvar det.”
Han gav ett papper till Annika Giannini.
”Kan du berätta vad som står här?”
”Det är ett brev från doktor Caldin till mig. Det är daterat i oktober 1992, alltså då Lisbeth befunnit sig på S:t Stefans i tjugo månader. Här skriver doktor Caldin uttryckligen att citat ’mitt beslut att patienten ej får bältas eller tvångsmatas har också gett som synbarlig effekt att hon är lugn. Det finns ej behov av psykofarmaka. Patienten är dock extremt sluten och inbunden och behöver fortsatta stödåtgärder’. Slut citat.”
”Han skriver alltså uttryckligen att det var hans beslut.”
”Det är riktigt. Det var också doktor Caldin personligen som fattade beslutet att Lisbeth skulle kunna slussas ut i samhället via en fosterfamilj.”
Lisbeth nickade. Hon mindes doktor Caldin på samma sätt som hon mindes varje detalj av vistelsen på S:t Stefans. Hon hade vägrat prata med doktor Caldin, han var tokdoktor, ytterligare en i raden av vita rockar som ville rota i hennes känslor. Men han hade varit vänlig och godmodig. Hon hade suttit på hans rum och lyssnat till honom då han förklarat sin syn på henne.
Han hade verkat sårad då hon inte ville prata med honom. Till sist hade hon tittat honom i ögonen och förklarat sitt beslut. ”Jag kommer aldrig någonsin att prata med dig eller någon annan tokdoktor. Ni lyssnar inte på vad jag säger. Ni kan hålla mig inspärrad här till dess att jag dör. Det förändrar inte saken. Jag kommer inte att prata med er.” Han hade tittat på henne med förvåning i blicken. Sedan hade han nickat som om han begrep något.
”Doktor Teleborian … Jag konstaterade att du spärrade in Lisbeth Salander på en barnpsykiatrisk klinik. Det var du som tillhandahöll tingsrätten den utredning som utgjorde deras enda underlag. Är detta korrekt?”
”Det är korrekt i sak. Men jag anser …”
”Du kommer att få god tid att förklara vad du anser. Då Lisbeth Salander skulle fylla 18 år ingrep du åter i hennes liv och försökte på nytt få henne inspärrad på en klinik.”
”Den gången var det inte jag som gjorde den rättsmedicinska utredningen …”
”Nej, den författades av en doktor Jesper H. Löderman. Som av en händelse var han din doktorand vid denna tid. Du var hans handledare. Det var alltså dina bedömningar som innebar att utredningen godkändes.”
”Det finns inget oetiskt eller inkorrekt i dessa utredningar. De har skett efter konstens alla regler.”
”Nu är Lisbeth Salander 27 år och för tredje gången befinner vi oss i situationen att du försöker övertyga en tingsrätt om att hon är sinnessjuk och måste tas in till sluten psykiatrisk vård.”
Doktor Peter Teleborian tog ett djupt andetag. Annika Giannini var väl förberedd. Hon hade överraskat honom med ett antal försåtliga frågor där hon lyckades förvränga hans svar. Hon gick inte på hans charm och hon ignorerade helt hans auktoritet. Han var van att människor nickade instämmande då han talade.
Hur mycket vet hon?
Han sneglade på åklagare Ekström men insåg att han inte kunde förvänta sig hjälp från det hållet. Han måste själv rida ut stormen.
Han påminde sig om att han trots allt var en auktoritet.
Det spelar ingen roll vad hon säger. Det är min bedömning som gäller.
Annika Giannini lyfte upp hans rättspsykiatriska utredning från bordet.
”Låt oss titta närmare på din senaste utredning. Du ägnar en hel del energi åt att analysera Lisbeth Salanders själsliv. En hel del handlar om dina tolkningar av hennes person, hennes uppträdande och hennes sexualvanor.”
”Jag har i denna utredning försökt ge en helhetsbild.”
”Bra. Och utifrån denna helhetsbild kommer du fram till att Lisbeth Salander lider av paranoid schizofreni.”
”Jag vill inte binda mig till en exakt diagnos.”
”Men denna slutsats har du alltså inte kommit fram till genom samtal med Lisbeth Salander, eller hur?”
”Du vet mycket väl att din klient konsekvent vägrar att svara på frågor då jag eller någon myndighetsperson försöker tala med henne. Redan detta beteende är ju synnerligen talande. Det kan tolkas som att patientens paranoida drag framträder så kraftigt att hon bokstavligen inte förmår föra ett enkelt samtal med en myndighetsperson. Hon tror att alla är ute efter att skada henne och känner en så stor hotbild att hon sluter sig inom ett ogenomträngligt skal och bokstavligen blir stum.”
”Jag noterar att du uttrycker dig mycket försiktigt. Du säger att detta kan tolkas som …”
”Ja, det är riktigt. Jag uttrycker mig försiktigt. Psykiatri är ingen exakt vetenskap och jag måste vara försiktig med mina slutsatser. Samtidigt är det inte så att vi psykiatriker gör några lösa antaganden.”
”Du är mycket noga med att gardera dig. I verkligheten är det ju så att du inte växlat ett enda ord med min klient sedan natten då hon fyllde 13 år, eftersom hon konsekvent vägrat att tala med dig.”
”Inte bara med mig. Hon klarar inte av att föra ett samtal med någon psykiatriker.”
”Det betyder att, som du skriver här, dina slutsatser bygger på erfarenhet och på observationer av min klient.”
”Det är riktigt.”
”Vad kan man lära sig av att studera en flicka som sitter med korslagda armar på en stol och vägrar prata?”
Peter Teleborian suckade och såg ut som om han tyckte att det var tröttsamt att behöva förklara självklarheter. Han log.