”Av en patient som sitter knäpptyst kan man bara lära sig att det är en patient som är bra på att sitta knäpptyst. Redan detta är ett stört beteende, men jag baserar alltså inte mina slutsatser på detta.”
”Jag ska i eftermiddag kalla en annan psykiatriker. Han heter Svante Brandén och är överläkare på Rättsmedicinalverket och specialist på rättspsykiatri. Känner du till honom?”
Peter Teleborian kände sig säker igen. Han log. Han hade förutsatt att Giannini skulle plocka fram en annan psykiatriker för att försöka ifrågasätta hans egna slutsatser. Det var en situation han var förberedd på, och där skulle han utan problem kunna möta varje invändning ord för ord. Det skulle snarast vara enklare att hantera en akademisk kollega i vänskaplig munhuggning än en sådan som advokat Giannini som inte hade några hämningar och som var beredd att raljera med hans ord.
”Ja. Han är en erkänt duktig rättspsykiatriker. Men ni förstår, fru Giannini, att göra en utredning av detta slag är en akademisk och vetenskaplig process. Du kan vara oense med mig om mina slutsatser och en annan psykiatriker kan tolka ett agerande eller en händelse på ett annat sätt än jag gör. Då handlar det om olika synsätt eller kanske rentav hur väl en läkare känner sin patient. Han kanske kommer fram till en helt annan slutsats om Lisbeth Salander. Det är inte alls något ovanligt inom psykiatrin.”
”Det är inte därför jag kallar honom. Han har inte träffat eller undersökt Lisbeth Salander och kommer inte att dra några som helst slutsatser om hennes psykiska tillstånd.”
”Jaha …”
”Jag har bett honom läsa din utredning och all dokumentation som du formulerat om Lisbeth Salander och titta på hennes journal från de år hon låg på S:t Stefans. Jag har bett honom göra en bedömning – inte om min klients hälsotillstånd, utan om det ur rent vetenskaplig synvinkel finns täckning för dina slutsatser i det material du redovisat.”
Peter Teleborian ryckte på axlarna.
”Med all respekt … jag tror att jag har bättre kunskap om Lisbeth Salander än någon annan psykiatriker i landet. Jag har följt hennes utveckling sedan hon var 12 år gammal och dessvärre är det ju så att mina slutsatser hela tiden bekräftats av hennes agerande.”
”Så bra”, sa Annika Giannini. ”Då ska vi titta på dina slutsatser. I ditt utlåtande skriver du att behandlingen avbröts då hon var 15 år och placerades i en fosterfamilj.”
”Det är riktigt. Det var ett allvarligt misstag. Om vi hade fått slutföra behandlingen hade vi kanske inte suttit här i dag.”
”Du menar att om du hade fått möjlighet att hålla henne i spännbälte i ytterligare ett år skulle hon kanske ha blivit fogligare?”
”Det där var en ganska billig kommentar.”
”Jag ber om ursäkt. Du citerar utförligt den utredning som din doktorand Jesper H. Löderman gjorde då Lisbeth Salander skulle fylla 18 år. Du skriver att ’hennes självdestruktiva och antisociala beteende bekräftas genom missbruk och den promiskuitet som hon uppvisat sedan hon släpptes från S:t Stefans’. Vad avser du med detta?”
Peter Teleborian satt tyst i några sekunder.
”Ja … nu måste jag gå tillbaka här en smula. Sedan Lisbeth Salander släppts från S:t Stefans fick hon – som jag förutspått – missbruksproblem med alkohol och droger. Hon greps av polisen vid upprepade tillfällen. En social utredning fastslog också att hon hade ett okontrollerat sexuellt umgänge med äldre män och att hon sannolikt ägnade sig åt prostitution.”
”Låt oss bena upp det där. Du säger att hon blev alkoholmissbrukare. Hur ofta var hon berusad?”
”Förlåt?”
”Var hon full varje dag från det att hon släpptes och till dess att hon fyllde 18 år? Var hon full en gång i veckan?”
”Det kan jag förstås inte svara på.”
”Men du har ju fastslagit att hon ägnade sig åt alkoholmissbruk?”
”Hon var minderårig och greps vid upprepade tillfällen av polisen för fylleri.”
”Det är andra gången du använder uttrycket att hon greps vid upprepade tillfällen. Hur ofta skedde det? Var det en gång i veckan eller en gång varannan vecka …?”
”Nej, så många enskilda tillfällen handlar det inte om …”
”Lisbeth Salander greps vid två tillfällen för fylleri då hon var 16 respektive 17 år. Vid ett av dessa tillfällen var hon så redlös att hon skickades till sjukhus. Detta är alltså de upprepade tillfällen du syftar på. Var hon berusad vid fler än dessa tillfällen?”
”Det vet jag inte, men man kan befara att hennes beteende var …”
”Förlåt, hörde jag rätt? Du vet alltså inte om hon varit berusad vid fler än två tillfällen under sin tonårsperiod, men du befarar att så var fallet. Ändå fastslår du att Lisbeth Salander befinner sig i en ond cirkel av alkohol och droger?”
”Detta är ju socialtjänstens uppgifter. Inte mina. Det handlade om hela den sammanlagda livssituation som Lisbeth Salander befann sig i. Hon hade inte oväntat en dyster prognos sedan behandlingen avbrutits och hennes liv blev en cirkel av alkohol, polisingripanden och okontrollerad promiskuitet.”
”Du använder uttrycket okontrollerad promiskuitet.”
”Ja … det är en term som antyder att hon inte hade kontroll över sitt eget liv. Hon hade sexuellt umgänge med äldre män.”
”Det är inte ett lagbrott.”
”Nej, men det är ett abnormt beteende av en 16-årig flicka. Det kan alltså ifrågasättas om hon deltog i detta umgänge av fri vilja eller befann sig i en tvångssituation.”
”Men du hävdade att hon var prostituerad.”
”Det var kanske en naturlig konsekvens av att hon saknade utbildning, var oförmögen att klara undervisningen och studera vidare och därför inte kunde få arbete. Det är möjligt att hon såg äldre män som fadersfigurer och att ekonomisk ersättning för sexuella tjänster bara var en bonus. I vilket fall upplever jag det som ett neurotiskt beteende.”
”Du menar att en 16-årig flicka som har sex är neurotisk?”
”Du förvränger mina ord.”
”Men du vet inte om hon någonsin fått ekonomisk ersättning för sexuella tjänster?”
”Hon har aldrig gripits för prostitution.”
”Vilket hon knappast kan gripas för eftersom det inte är ett lagbrott.”
”Eh, det är riktigt. Vad det handlar om i hennes fall är ett tvångsmässigt neurotiskt beteende.”
”Och du har inte tvekat att dra slutsatsen att Lisbeth Salander är sinnessjuk utifrån detta tunna material. När jag var 16 år söp jag mig redlöst berusad på en halvpanna vodka som jag stal av min pappa. Menar du att jag därmed är sinnessjuk?”
”Nej, självfallet inte.”
”Stämmer det inte att då du själv var 17 år var du på en fest där du blev så fruktansvärt berusad att ni gav er ut på stan och pangade rutor nere vid torget i Uppsala. Du greps av polisen och fick nyktra till och fick sedan ett strafföreläggande.”
Peter Teleborian såg häpen ut.
”Eller hur?”
”Jo … man gör så mycket dumt då man är 17 år. Men …”
”Men det föranleder inte dig att dra några slutsatser om att du har en allvarlig psykisk sjukdom?”
Peter Teleborian var irriterad. Den förbannade … advokaten vred hela tiden på hans ord och sköt in sig på enskilda detaljer. Hon vägrade se helhetsbilden. Hon förde in ovidkommande resonemang om att han själv hade varit berusad … hur fan hade hon fått tag i den uppgiften?
Han harklade sig och höjde rösten.
”Socialtjänstens rapporter var entydiga och bekräftade i allt väsentligt att Lisbeth Salander hade en livsföring som rörde sig kring alkohol, droger och promiskuitet. Socialtjänsten fastslog även att Lisbeth Salander var prostituerad.”
”Nej. Socialtjänsten har aldrig påstått att hon var prostituerad.”
”Hon greps vid …”
”Nej. Hon greps inte. Hon avvisiterades i Tantolunden då hon var 17 år och befann sig i sällskap med en väsentligt äldre man. Samma år plockades hon in för fylleri. Även då i sällskap med en väsentligt äldre man. Socialtjänsten befarade att hon kanske ägnade sig åt prostitution. Men några belägg för den misstanken har aldrig framkommit.”