”Hon hade ett mycket vidlyftigt sexuellt umgänge med ett stort antal personer, både pojkar och flickor.”
”I din egen utredning, jag citerar från sidan fyra, uppehåller du dig vid Lisbeth Salanders sexualvanor. Du hävdar att hennes förhållande med väninnan Miriam Wu bekräftar farhågorna om en sexuell psykopati. Hur då?”
Peter Teleborian blev plötsligt tyst.
”Jag hoppas innerligt att du inte tänker hävda att homosexualitet är en sinnessjukdom. Det kan nämligen vara ett straffbart påstående.”
”Nej, naturligtvis inte. Jag syftar på inslagen av sexuell sadism i förhållandet.”
”Du menar att hon är en sadist?”
”Jag …”
”Vi har Miriam Wus vittnesmål från polisen. Det förekom inget våld i deras relation.”
”De ägnade sig åt BDSM-sex och …”
”Nu tror jag minsann att du förläst dig på kvällstidningar. Lisbeth Salander och hennes väninna Miriam Wu ägnade sig vid några tillfällen åt sexuella lekar som innebar att Miriam Wu band min klient och gav henne sexuell tillfredsställelse. Det är varken särskilt ovanligt eller förbjudet. Är det därför du vill spärra in min klient?”
Peter Teleborian viftade avvärjande med handen.
”Om jag får vara lite personlig. Då jag var 16 år söp jag mig redlöst berusad. Jag var berusad vid åtskilliga fler tillfällen under den tid då jag gick på gymnasiet. Jag har provat droger. Jag har rökt marijuana och jag har till och med provat kokain vid ett tillfälle för ungefär tjugo år sedan. Jag gjorde min sexualdebut med en klasskompis då jag var 15 år och jag hade ett förhållande med en kille som band mina händer i sänggaveln då jag var i 20-årsåldern. Då jag var 22 år hade jag ett flera månader långt förhållande med en man som var 47 år gammal. Är jag med andra ord sinnessjuk?”
”Fru Giannini … ni raljerar om detta, men dina sexuella erfarenheter är ovidkommande i det här fallet.”
”Varför det? Då jag läser din så kallade psykiatriska utvärdering av Lisbeth Salander så hittar jag punkt efter punkt som lösryckta ur sitt sammanhang stämmer in på mig själv. Varför är jag frisk och sund och Lisbeth Salander en allmänfarlig sadist?”
”Det är inte dessa detaljer som avgör. Du har inte försökt mörda din far vid två tillfällen …”
”Doktor Teleborian, verkligheten är den att det inte angår dig vem Lisbeth Salander vill ha sex med. Det angår inte dig vilket kön hennes partner har eller under vilka former de bedriver sitt sexuella umgänge. Men ändå rycker du loss detaljer i hennes liv och använder det som belägg för att hon är sjuk.”
”Hela Lisbeth Salanders liv från det att hon gick i småskolan är en serie journalanteckningar om omotiverade våldsamma vredesutbrott mot lärare och klasskamrater. ”
”Ett ögonblick …”
Annika Gianninis röst var plötsligt som en isskrapa på ett bilfönster.
”Titta på min klient.”
Alla tittade på Lisbeth Salander.
”Min klient har vuxit upp i en situation med vedervärdiga familjeförhållanden, med en far som konsekvent under en rad år ägnade sig åt grov misshandel av hennes mor.”
”Det är …”
”Låt mig tala till punkt. Lisbeth Salanders mor var livrädd för Alexander Zalachenko. Hon vågade inte protestera. Hon vågade inte gå till läkare. Hon vågade inte gå till en kvinnojour. Hon maldes ned och misshandlades till sist så grovt att hon fick bestående hjärnskador. Den person som fick ta ansvaret, den enda person som försökte ta ansvaret för familjen långt innan hon ens kommit upp i tonåren var Lisbeth Salander. Det ansvaret fick hon ta på egen hand eftersom spionen Zalachenko var viktigare än Lisbeths mor.”
”Jag kan inte …”
”Vi fick en situation då samhället övergav Lisbeths mor och barnen. Är du förvånad över att Lisbeth hade problem i skolan? Titta på henne. Hon är liten och spinkig. Hon har alltid varit den minsta flickan i klassen. Hon var inbunden och udda och saknade vänner. Vet du hur barn brukar behandla klasskamrater som är avvikande?”
Peter Teleborian suckade.
”Jag kan gå tillbaka till hennes skoljournaler och bocka av situation efter situation då Lisbeth blev våldsam”, sa Annika Giannini. ”De föregicks av provokationer. Jag känner så väl igen tecken på mobbning. Vet du något?”
”Vad?”
”Jag beundrar Lisbeth Salander. Hon är tuffare än jag. Om jag hade blivit lagd i spännbälte i ett års tid då jag var 13 år så skulle nog jag ha brutit samman fullständigt. Hon slog tillbaka med det enda vapen hon hade till förfogande. Nämligen sitt förakt för dig. Hon vägrar tala med dig.”
Annika Giannini höjde plötsligt rösten. All nervositet hade släppt sedan länge. Hon kände att hon hade kontroll.
”I ditt vittnesmål tidigare i dag talade du en hel del om fantasier, till exempel fastslog du att hennes beskrivning av advokat Bjurmans våldtäkt är en fantasi.”
”Det stämmer.”
”Vad baserar du den slutsatsen på?”
”Min erfarenhet av hur hon brukar fantisera.”
”Din erfarenhet av hur hon brukar fantisera … Hur avgör du då när hon fantiserar? Då hon säger att hon legat i spännbälte i 380 dygn så är det enligt din mening en fantasi, trots att din egen journal visar att så var fallet.”
”Det här är något helt annat. Det finns inte tillstymmelse till teknisk bevisning för att Bjurman begått en våldtäkt mot Lisbeth Salander. Jag menar, nålar genom bröstvårtan och så grovt våld att hon utan tvekan borde ha förts i ambulans till ett sjukhus … Det säger sig självt att detta inte kan ha ägt rum.”
Annika Giannini vände sig till domare Iversen. ”Jag bad att få ha en projektor för datapresentation från en cd-skiva till hands i dag …”
”Den finns på plats”, sa Iversen.
”Kan vi dra för gardinerna.”
Annika Giannini öppnade sin PowerBook och pluggade in kablarna till bildkanonen. Hon vände sig till sin klient.
”Lisbeth. Vi kommer att titta på en film. Är du beredd på det?”
”Jag har redan upplevt den”, svarade Lisbeth Salander torrt.
”Och jag har ditt godkännande att visa det här?”
Lisbeth Salander nickade. Hon fixerade hela tiden Peter Teleborian med blicken.
”Kan du berätta när filmen gjordes?”
”Den 7 mars 2003.”
”Vem spelade in filmen?”
”Det gjorde jag. Jag använde en dold kamera som är standardutrustning på Milton Security.
”Ett ögonblick”, ropade åklagare Ekström. ”Det här börjar likna cirkuskonster.”
”Vad är det vi ska titta på?” frågade domare Iversen med skärpa i rösten.
”Peter Teleborian hävdar att Lisbeth Salanders berättelse är en fantasi. Jag kommer att visa dokumentation på att den tvärtom är sann ord för ord. Filmen är nittio minuter lång, jag kommer att visa ett antal avsnitt. Jag varnar för att den innehåller en del obehagliga scener.”
”Är det här någon sorts trick?” undrade Ekström.
”Det finns ett bra sätt att ta reda på det”, sa Annika Giannini och startade cd-skivan i datorn.
”Har du inte ens lärt dig klockan?” hälsade advokat Bjurman snäsigt. Kameran gick in i hans lägenhet.
Efter nio minuter slog domare Iversen klubban i bordet i ett ögonblick då advokat Nils Bjurman förevigades då han med våld tryckte upp en dildo i Lisbeth Salanders analöppning. Annika Giannini hade satt på hög volym. Lisbeths halvkvävda skrik genom den tejp som täckte hennes mun hördes i hela tingsrättssalen.
”Stäng av filmen”, sa Iversen med mycket hög och bestämd röst.
Annika Giannini tryckte på stopp. Takbelysningen tändes. Domare Iversen var röd i ansiktet. Åklagare Ekström satt som förstenad. Peter Teleborian var likblek.