”Advokat Giannini, hur lång är den här filmen sa du?” sa domare Iversen.
”Nittio minuter. Själva våldtäkten pågick i omgångar i drygt fem sex timmar men min klient har endast en vag tidsuppfattning om de sista timmarnas våld.” Annika Giannini vände sig mot Teleborian. ”Däremot finns den scen där Bjurman trycker en knappnål genom min klients bröstvårta och som doktor Teleborian hävdar är ett uttryck för Lisbeth Salanders vidlyftiga fantasi. Det sker under den sjuttioandra minuten och jag erbjuder mig att visa episoden här och nu.”
”Tack, men det behövs inte”, sa Iversen. ”Fröken Salander …”
Han kom av sig för en sekund och visste inte hur han skulle fortsätta.
”Fröken Salander, varför spelade du in den där filmen?”
”Bjurman hade redan utsatt mig för en våldtäkt och krävde mer. Vid den första våldtäkten tvingades jag suga av gubbslemmet. Jag trodde att det skulle bli en repris och att jag därmed skulle kunna skaffa så bra dokumentation på vad han gjorde att jag skulle kunna utpressa honom att hålla sig borta från mig. Jag hade missbedömt honom.”
”Men varför har du inte gjort en polisanmälan om grov våldtäkt då du har en så … övertygande dokumentation?”
”Jag pratar inte med poliser”, sa Lisbeth Salander entonigt.
Helt plötsligt reste sig Holger Palmgren från rullstolen. Han tog stöd mot bordskanten. Hans stämma var mycket tydlig.
”Vår klient talar av princip inte med poliser eller andra myndighetspersoner och allra minst med psykiatriker. Orsaken är enkel. Från det att hon var barn försökte hon gång på gång tala med poliser och kuratorer och myndigheter och förklara att hennes mor misshandlades av Alexander Zalachenko. Resultatet blev vid varje tillfälle att hon bestraffades därför att statliga tjänstemän hade beslutat att Zalachenko var viktigare än Salander.”
Han harklade sig och fortsatte.
”Och då hon slutligen insåg att ingen lyssnade på henne var hennes enda utväg att försöka rädda sin mor att ta till våld mot Zalachenko. Och då skrev den där fähunden som kallar sig doktor” – han pekade på Teleborian – ”en fejkad rättspsykiatrisk diagnos som förklarade henne sinnessjuk och gav honom möjlighet att hålla henne bältad på S:t Stefans i 380 dygn. Fy fan.”
Palmgren satte sig. Iversen såg överraskad ut över Palmgrens utbrott. Han vände sig till Lisbeth Salander.
”Vill du kanske ha en paus …”
”Varför det?” undrade Lisbeth.
”Jaha, då fortsätter vi. Advokat Giannini, videon ska granskas och jag vill ha ett tekniskt utlåtande på att den är autentisk. Men nu går vi vidare i förhandlingarna.”
”Gärna. Jag tycker också att detta är obehagligt. Men sanningen är att min klient har utsatts för fysiska, psykiska och rättsliga övergrepp. Och den person som mest av allt kan lastas för detta är Peter Teleborian. Han svek sin läkared och han svek sin patient. Tillsammans med Gunnar Björck, en medarbetare i en illegal grupp inom Säkerhetspolisen, totade han ihop ett rättspsykiatriskt utlåtande i akt och mening att kunna låsa in ett besvärligt vittne. Jag tror att detta fall måste vara unikt i svensk rättshistoria.”
”Det här är oerhörda anklagelser”, sa Peter Teleborian. ”Jag har på bästa sätt försökt hjälpa Lisbeth Salander. Hon försökte mörda sin far. Det är ju självklart att något var fel på henne …”
Annika Giannini avbröt honom.
”Jag vill nu fästa rättens uppmärksamhet på doktor Teleborians andra rättspsykiatriska utlåtande om min klient. Det utlåtande som föredragits i denna rättegång i dag. Jag hävdar att det är en lögn, precis som falsariet från 1991.”
”Ja, men det här är ju …”
”Domare Iversen, kan du uppmana vittnet att sluta avbryta mig.”
”Herr Teleborian …”
”Jag ska vara tyst. Men det här är oerhörda anklagelser. Det är inte så underligt att jag blir upprörd …”
”Herr Teleborian, var tyst till dess att du får en fråga. Fortsätt, advokat Giannini.”
”Detta är det rättspsykiatriska utlåtande som doktor Teleborian förelagt rätten. Det bygger på så kallade observationer av min klient som ska ha ägt rum sedan hon flyttades till Kronobergshäktet den 6 juni, och undersökningen ska ha avslutats den 5 juli.”
”Ja, så har jag förstått det”, sa domare Iversen.
”Doktor Teleborian, är det korrekt att du inte haft möjlighet att utföra några tester eller observationer av min klient före den 6 juni? Dessförinnan låg hon som bekant isolerad på Sahlgrenska sjukhuset.”
”Ja”, sa Teleborian.
”Du gjorde vid två tillfällen försök att få tillgång till min klient på Sahlgrenska. Bägge gångerna nekades du tillträde. Är det riktigt?”
”Ja.”
Annika Giannini öppnade sin portfölj igen och drog fram ett dokument. Hon gick runt bordet och lämnade det till domare Iversen.
”Jaha”, sa Iversen. ”Det här är en kopia av doktor Teleborians utredning. Vad ska det bevisa?”
”Jag vill kalla två vittnen som väntar utanför tingsrättsdörren.”
”Vilka är dessa vittnen?”
”Det är Mikael Blomkvist från tidskriften Millennium och kommissarie Torsten Edklinth, chef för författningsskyddet på Säkerhetspolisen.”
”Och de väntar utanför?”
”Ja.”
”Visa in dem”, sa domare Iversen.
”Det här är irreguljärt”, sa åklagare Ekström som varit väldigt tyst en lång stund.
Ekström hade chockad insett att Annika Giannini höll på att smula hans nyckelvittne sönder och samman. Filmen var förintande. Iversen ignorerade Ekström och vinkade till vaktmästaren att öppna dörren. Mikael Blomkvist och Torsten Edklinth kom in.
”Jag vill först kalla Mikael Blomkvist.”
”Då får jag be Peter Teleborian kliva åt sidan en stund.”
”Är ni färdiga med mig?” undrade Teleborian.
”Nej, inte på långa vägar”, sa Annika Giannini.
Mikael Blomkvist ersatte Teleborian i vittnesstolen. Domare Iversen drog snabbt formalia och Mikael lämnade sin edsförsäkran att tala sanning.
Annika Giannini gick till Iversen och bad att få låna tillbaka den rättspsykiatriska undersökning som hon nyss lämnat till honom. Hon gav kopian till Mikael.
”Har du sett det här dokumentet tidigare?”
”Ja, det har jag. Jag har tre versioner i min ägo. Den första fick jag omkring den 12 maj, den andra den 19 maj och den tredje – vilket är denna – den 3 juni.”
”Kan du berätta hur du fick tag på den här kopian?”
”Jag fick den i egenskap av journalist av en källa som jag inte ämnar namnge.”
Lisbeth Salander fixerade Peter Teleborian med blicken. Han var plötsligt likblek.
”Vad gjorde du med utredningen?”
”Jag gav den till Torsten Edklinth på författningsskyddet.”
”Tack, Mikael. Jag vill därmed kalla Torsten Edklinth”, sa Annika Giannini och tog tillbaka utredningen. Hon gav den till Iversen som tankfullt höll upp den.
Proceduren med edsförsäkran gjordes om.
”Kommissarie Edklinth, är det korrekt att du fick en rättspsykiatrisk utredning om Lisbeth Salander från Mikael Blomkvist?”
”Ja.”
”När fick du den?”
”Den är diarieförd på RPS/Säk den 4 juni.”
”Och det är samma utredning som jag just överlämnat till domare Iversen?”
”Om min signatur finns på baksidan av rapporten så är det samma utredning.”
Iversen vände på dokumentet och konstaterade att Torsten Edklinths namnteckning fanns där.
”Kommissarie Edklinth, kan du förklara för mig hur det kommer sig att du får en rättspsykiatrisk utredning i din hand som handlar om en person som fortfarande ligger isolerad på Sahlgrenska sjukhuset.”
”Jo, det kan jag.”
”Berätta.”
”Peter Teleborians rättspsykiatriska utredning är ett falsarium som han sammanställt tillsammans med en person vid namn Jonas Sandberg, precis som han 1991 producerade en liknande fejk tillsammans med Gunnar Björck.”