”Det är en lögn”, sa Teleborian svagt.
”Är det en lögn?” undrade Annika Giannini.
”Nej, inte alls. Jag kanske ska nämna att Jonas Sandberg är en av ett tiotal personer som på Riksåklagarens beslut anhållits i dag. Han är anhållen för delaktighet i mordet på Gunnar Björck. Han ingår i en illegal grupp som opererat inom Säkerhetspolisen och som beskyddat Alexander Zalachenko sedan 1970-talet. Det var samma grupp som låg bakom beslutet att spärra in Lisbeth Salander 1991. Vi har gott om bevisning liksom erkännanden från chefen för denna grupp.”
Det blev dödstyst i rättegångssalen.
”Vill Peter Teleborian kommentera det som sagts?” undrade domare Iversen.
Teleborian skakade på huvudet.
”I så fall kan jag meddela att du riskerar att bli anmäld för mened och eventuellt andra åtalspunkter”, sa domare Iversen.
”Om ni ursäktar …”, sa Mikael Blomkvist.
”Ja?” undrade Iversen.
”Peter Teleborian har större problem än så. Utanför dörren står två poliser som vill ta in honom till förhör.”
”Ska jag be dem komma in, menar du?” sa Iversen.
”Det vore nog en god idé.”
Iversen vinkade till vaktmästaren som släppte in kriminalinspektör Sonja Modig och en kvinna som åklagare Ekström omedelbart kände igen. Hennes namn var Lisa Collsjö, kriminalinspektör vid roteln för särskilda objekt, den enhet inom Rikspolisstyrelsen som bland annat hade i uppgift att hantera sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi.
”Och vad har ni för ärende?” undrade Iversen.
”Vi är här för att gripa Peter Teleborian så fort vi får tillfälle utan att det stör rättens förhandlingar.”
Iversen sneglade på Annika Giannini.
”Jag är inte riktigt klar med honom, men låt gå.”
”Varsågod”, sa Iversen.
Lisa Collsjö stegade fram till Peter Teleborian.
”Du är anhållen för grovt brott mot lagen om barnpornografi.”
Peter Teleborian satt andlös. Annika Giannini konstaterade att allt ljus tycktes ha släckts i hans ögon.
”Närmare bestämt för innehav av drygt 8 000 barnpornografiska bilder som finns i din dator.”
Hon böjde sig ned och lyfte hans datorväska som han hade med sig.
”Den här är tagen i beslag”, sa hon.
Hela tiden medan han leddes ut genom dörren till tingsrätten brände Lisbeth Salanders blick som eld i Peter Teleborians rygg.
KAPITEL 28: FREDAG 15 JULI – LÖRDAG 16 JULI
Domare Jörgen Iversen knackade med pennan i bordskanten för att tysta det mummel som uppstått i kölvattnet av Peter Teleborians bortförande. Därefter satt han tyst en lång stund, synbarligen osäker på hur proceduren skulle fortsätta. Han vände sig till åklagare Ekström.
”Har du något att tillägga till vad som skett under den gångna timmen?”
Richard Ekström hade ingen aning om vad han skulle säga. Han reste sig och tittade på Iversen och därefter på Torsten Edklinth innan han vred huvudet och mötte Lisbeth Salanders skoningslösa blick. Han förstod att slaget redan var förlorat. Han flyttade blicken till Mikael Blomkvist och insåg med plötslig förfäran att han själv riskerade att hamna i tidskriften Millennium … Vilket skulle innebära en förödande katastrof.
Däremot begrep han inte vad som hade hänt. Han hade inlett rättegången i förvissning om att han visste vad som var vad i historien.
Han hade förstått den delikata balans som rikets säkerhet fordrade efter de många öppenhjärtiga samtalen med kommissarie Georg Nyström. Han hade ju fått försäkringar om att Salanderrapporten från 1991 var förfalskad. Han hade fått den insidesinformation han behövde. Han hade ställt frågor – hundratals frågor – och fått svar på allt. En bluff. Och nu var Nyström gripen, enligt vad advokat Giannini hävdade. Han hade litat på Peter Teleborian som verkat så … så kompetent och så kunnig. Så övertygande.
Herregud. Vad har jag hamnat i för soppa?
Och därefter.
Hur fan ska jag komma ur den här soppan?
Han strök sig över hakskägget. Han harklade sig. Han tog långsamt av sig glasögonen.
”Jag beklagar, men det tycks mig som om jag blivit felunderrättad på ett antal väsentliga punkter i den här utredningen.”
Han undrade om han kunde skylla på polisutredarna och såg plötsligt kriminalinspektör Bublanski framför sig. Bublanski skulle aldrig backa upp honom. Om Ekström satte foten fel så skulle Bublanski sammankalla en presskonferens. Han skulle sänka honom.
Ekström mötte Lisbeth Salanders blick. Hon satt tålmodigt avvaktande med en blick som avslöjade både nyfikenhet och hämndlystnad.
Inga kompromisser.
Han kunde fortfarande få henne fälld för grov misshandel i Stallarholmen. Han kunde troligen få henne fälld för försök till mord på sin far i Gosseberga. Det innebar att han måste ändra hela sin strategi på stående fot och släppa allt som hade med Peter Teleborian att göra. Det innebar att alla förklaringar som hävdade att hon var en tokig psykopat skulle falla, men det innebar också att hennes story skulle stärkas ända tillbaka till 1991. Hela omyndighetsförklaringen skulle falla och därmed …
Och hon hade den där förbannade filmen som …
Sedan drabbades han av insikten.
Herregud. Hon är oskyldig.
”Herr domare … jag vet inte vad som har hänt, men jag inser att jag inte längre kan lita på de papper jag har i min hand.”
”Näha”, sa Iversen med torr röst.
”Jag tror att jag måste begära en paus eller att rättegången avbryts till dess att jag hunnit utreda exakt vad som har hänt.”
”Fru Giannini?” sa Iversen.
”Jag begär att min klient frikänns på samtliga åtalspunkter och försätts på fri fot med omedelbar verkan. Jag begär också att tingsrätten tar ställning till frågan om fröken Salanders omyndighetsförklaring. Jag anser att hon bör få upprättelse för de kränkningar hon utsatts för.”
Lisbeth Salander vände blicken mot domare Iversen.
Inga kompromisser.
Domare Iversen tittade på Lisbeth Salanders självbiografi. Han flyttade blicken till åklagare Ekström.
”Jag tror också att det är en god idé att utreda exakt vad som har hänt. Men jag är rädd för att ni nog inte är rätt person att göra den utredningen.”
Han funderade en stund.
”Under alla mina år som jurist och domare har jag aldrig varit med om något som ens påminner om rättsläget i detta mål. Jag måste erkänna att jag känner mig ställd. Jag har aldrig ens hört talas om att åklagarens huvudvittne grips inför sittande rätt och att vad som framstod som en ganska övertygande bevisning visar sig vara ett falsarium. Jag vet ärligt talat inte vad som återstår av åklagarens åtalspunkter i detta läge.”
Holger Palmgren harklade sig.
”Ja?” undrade Iversen.
”Som representant för försvaret kan jag inte annat än dela dina känslor. Ibland måste man ta ett kliv tillbaka och låta klokskap styra det formella. Jag vill framhålla att du som domare bara sett början på en affär som kommer att skaka Myndighetssverige. Under dagen har ett tiotal poliser inom Säpo gripits. De kommer att åtalas för mord och en så lång räcka brott att det kommer att ta avsevärd tid att slutföra utredningen.”
”Jag antar att jag måste besluta om en paus i den här rättegången.”
”Om du ursäktar så tror jag att det skulle vara ett olyckligt beslut.”
”Jag lyssnar.”
Palmgren hade uppenbart svårt att formulera orden. Men han talade långsamt och stakade sig inte.
”Lisbeth Salander är oskyldig. Hennes fantasifulla självbiografi, som herr Ekström så föraktfullt avfärdade hennes berättelse, är faktiskt sann. Och den kan dokumenteras. Hon har utsatts för ett skandalöst rättsövergrepp. Som domstol kan vi nu antingen hålla på det formella och driva rättegången vidare i en tid innan frikännandet kommer. Alternativet är uppenbart. Att låta en helt ny utredning ta över allt som rör Lisbeth Salander. Den utredningen pågår redan som en del av den sörja som Riksåklagaren har att utreda.”