”Det låter som ett bra sätt att få sparken.”
”Du är en källa. Jag kommer aldrig någonsin att namnge dig eller sätta dig i klistret.”
Han plockade upp en anteckningsbok och skrev en e-postadress.
”Det här är en anonym hotmailadress. Om du vill berätta något kan du använda den adressen. Du bör inte använda din vanliga offentliga adress. Du bör skapa ett eget tillfälligt konto på hotmail.”
Hon tog emot adressen och stoppade den i innerfickan på sin kavaj. Hon lovade ingenting.
Kriminalinspektör Marcus Erlander vaknade klockan sju på lördagsmorgonen av att telefonen ringde. Han hörde röster från TV:n och kände doften av kaffe från köket där hans hustru kommit igång med morgonbestyren. Han hade kommit hem till lägenheten i Mölndal ett på natten och sovit i drygt fem timmar. Dessförinnan hade han varit igång i nästan precis tjugotvå timmar. Han var följaktligen långt ifrån utsövd då han sträckte sig efter telefonluren.
”Mårtensson, span, nattjouren. Har du hunnit vakna?”
”Nej”, svarade Erlander. ”Jag har knappt hunnit somna. Vad har hänt?”
”Nyheter. Anita Kaspersson har hittats.”
”Var?”
”Alldeles utanför Seglora söder om Borås.”
Erlander visualiserade en karta i huvudet.
”Söderut”, sa han. ”Han tar småvägar. Han måste ha kört riksväg 180 över Borås och svängt söderut. Har vi larmat Malmö?”
”Och Helsingborg, Landskrona och Trelleborg. Och Karlskrona. Jag tänker på färjan österut.”
Erlander reste sig och gnuggade sig i nacken.
”Han har nästan ett dygns försprång nu. Han kan redan vara ute ur landet. Hur hittades Kaspersson?”
”Hon bankade på en dörr till en villa vid infarten till Seglora.”
”Vad?”
”Hon bankade …”
”Jag hörde. Du menar att hon lever?”
”Förlåt. Jag är trött och uttrycker mig inte helt koncentrerat. Anita Kaspersson snubblade in i Seglora klockan 03.10 i morse och sparkade på dörren till en villa och skrämde upp en barnfamilj som låg och sov. Hon var barfota, kraftigt nedkyld och hade händerna bundna på ryggen. Hon befinner sig just nu på sjukhuset i Borås där hon återförenats med sin make.”
”Det var som fan. Jag tror att vi alla hade utgått från att hon inte längre befann sig i livet.”
”Ibland blir man överraskad.”
”Positivt överraskad.”
”Då är det dags för de tråkiga nyheterna. Biträdande länspolismästare Spångberg har varit här sedan fem i morse. Hon beordrar dig att skyndsamt vakna och åka till Borås och förhöra Kaspersson.”
eftersom det var lördag morgon antog Mikael att Millenniums redaktion skulle vara obefolkad. Han ringde Christer Malm då X2000 passerade Årstabron och frågade vad som föranlett hans sms.
”Har du fått frukost?” undrade Christer Malm.
”Tågfrukost.”
”Okej. Kom hem till mig så ska jag fixa något stadigare.”
”Vad handlar det om?”
”Jag berättar då du kommer.”
Mikael tog tunnelbanan till Medborgarplatsen och promenerade till Allhelgonagatan. Det var Christers pojkvän Arnold Magnusson som öppnade. Hur mycket Mikael än försökte kunde han aldrig frigöra sig från känslan att han tittade på en reklamaffisch för något. Arnold Magnusson hade en bakgrund på Dramaten och var en av Sveriges mest eftertraktade skådespelare. Det var alltid lika störande att möta honom i verkligheten. Mikael brukade inte vara imponerad av kändisar, men just Arnold Magnusson hade ett så karaktäristiskt utseende och var så förknippad med vissa roller i filmer och TV, särskilt rollen som den koleriske men rättrådige kriminalkommissarie Gunnar Frisk i en omåttligt populär TV-serie, att Mikael ständigt förväntade sig att han skulle bete sig som Gunnar Frisk.
”Tjena Micke”, sa Arnold.
”Hej”, sa Mikael.
”Köket”, sa Arnold och släppte in honom.
Christer Malm serverade nygräddade våfflor med hjortronsylt och nybryggt kaffe. Det vattnades i munnen på Mikael redan innan han hunnit sätta sig och han kastade sig över fatet. Christer Malm frågade vad som hade hänt i Gosseberga. Mikael rekapitulerade detaljerna. Han var inne på tredje våfflan innan han kom sig för att fråga vad som var på gång.
”Vi har fått ett litet problem på Millennium medan du varit i Göteborg”, sa han.
Mikael höjde ögonbrynen.
”Vad då?”
”Inget allvarligt. Men Erika Berger har blivit chefredaktör på Svenska Morgon-Posten. Hon gick sin sista arbetsdag på Millennium i går.”
Mikael blev sittande med en våffla halvvägs till munnen. Det tog flera sekunder innan vidden av budskapet helt hade sjunkit in.
”Varför har hon inte berättat det tidigare?” undrade han slutligen.
”Därför att hon ville berätta det för dig först av alla och du har sprungit omkring och varit oanträffbar i flera veckor nu. Förmodligen ansåg hon att du hade tillräckligt med problem med Salanderhistorien. Eftersom hon ville berätta för dig först av alla har hon följaktligen inte berättat något för oss andra heller och dagarna har lagts till varandra … Tja. Helt plötsligt satt hon i en situation av rekorddåligt samvete och mådde jävligt illa. Och vi har inte märkt ett dugg.”
Mikael blundade.
”Fan”, sa han.
”Jag vet. Nu blev det istället så att du är den siste på redaktionen som får veta något. Jag ville få en chans att berätta det för dig så att du förstår vad som har hänt och inte tror att någon gått bakom ryggen på dig.”
”Det tror jag inte. Men jösses. Skitkul att hon fått jobbet om hon nu vill jobba åt SMP … men vad fan gör vi på redaktionen?”
”Vi gör Malin till tillförordnad chefredaktör från och med nästa nummer.”
”Malin?”
”Om inte du vill bli chefredaktör …”
”Nej, för helvete.”
”Jag trodde väl det. Alltså blir Malin chefredaktör.”
”Och vem ska bli redaktionssekreterare?”
”Henry Cortez. Han har varit hos oss i fyra år och är inte precis grön praktikant längre.”
Mikael övervägde förslagen.
”Har jag något att säga till om?” undrade han.
”Nä”, sa Christer Malm.
Mikael skrattade torrt.
”Okej. Det får bli som ni beslutat. Malin är tuff men osäker. Henry skjuter från höften lite för ofta. Vi får hålla ett öga på dem.”
”Vi får göra det.”
Mikael satt tyst. Han tänkte att det skulle bli jävligt tomt utan Erika och att han inte var säker på hur det skulle bli på tidningen i framtiden.
”Jag måste ringa till Erika och …”
”Nä, det tror jag inte att du behöver.”
”Hur så?”
”Hon sover på redaktionen. Gå och väck henne eller nåt.”
Mikael hittade en djupt sovande Erika Berger på bäddsoffan på hennes rum på redaktionen. Hon hade använt natten till att tömma bokhyllor och skrivbord på personliga tillhörigheter och papper hon ville spara. Hon hade fyllt fem flyttkartonger. Mikael betraktade henne en lång stund från dörröppningen innan han gick in och satte sig på sängkanten och väckte henne.
”Varför i herrans namn går du inte över till mig och sover om du nu ska sova på jobbet”, sa han.
”Hej, Mikael”, sa hon.
”Christer har berättat.”
Hon började säga något när han lutade sig ned och kysste henne på kinden.
”Är du arg?”
”Vanvettigt”, sa han torrt.
”Jag är ledsen. Jag kunde bara inte säga nej till erbjudandet. Men det känns helt fel och som om jag lämnar er andra på Millennium i skiten i ett väldigt jobbigt läge.”
”Jag är nog inte rätt person att kritisera dig för att överge skutan. För två år sedan gick jag härifrån och lämnade dig i skiten i ett läge som var betydligt jobbigare än i dag.”
”Det ena har inte med det andra att göra. Du tog en paus. Jag slutar för gott och jag har mörkat. Jag är så ledsen.”