”Jag förstår vad du menar.”
”Som domare kan du nu göra ett val. Det kloka i det här fallet är att underkänna åklagarens hela förundersökning och uppmana honom att göra om hemläxan.”
Domare Iversen betraktade tankfullt Ekström.
”Det rättvisa är att försätta vår klient på fri fot med omedelbar verkan. Hon förtjänar dessutom en ursäkt, men upprättelsen kommer att ta tid och vara avhängig den övriga utredningen.”
”Jag förstår dina synpunkter, advokat Palmgren. Men innan jag kan förklara din klient oskyldig så måste jag ha fått hela historien klar för mig. Det kommer nog att ta en liten tid …”
Han tvekade och betraktade Annika Giannini.
”Om jag beslutar att rättegången tar en paus till på måndag och tillmötesgår er så långt att jag beslutar att det inte finns skäl att hålla din klient häktad längre, vilket betyder att ni kan förvänta er att hon i varje fall inte kommer att dömas till fängelse, kan du då garantera att hon infinner sig till fortsatta förhandlingar då hon blir kallad?”
”Självfallet”, sa Holger Palmgren snabbt.
”Nej”, sa Lisbeth Salander med skarp röst.
Allas blickar vändes mot den person som dramat handlade om.
”Vad menar du?” undrade domare Iversen.
”I det ögonblick du släpper mig så kommer jag att resa bort. Jag tänker inte ägna en enda ytterligare minut av min tid åt den här rättegången.”
Domare Iversen tittade häpet på Lisbeth Salander.
”Du vägrar infinna dig?”
”Det är riktigt. Om du vill att jag ska svara på fler frågor så får du behålla mig i häkte. I det ögonblick du släpper mig så är den här historien utagerad för min del. Och det inkluderar inte att under en ospecificerad tid finnas till hands för vare sig dig, Ekström eller några poliser.”
Domare Iversen suckade. Holger Palmgren såg omtumlad ut.
”Jag är överens med min klient”, sa Annika Giannini. ”Det är stat och myndigheter som förbrutit sig mot Lisbeth Salander, inte tvärtom. Hon förtjänar att gå ut genom den där dörren med ett frikännande i bagaget och kunna lägga den här historien bakom sig.”
Inga kompromisser.
Domare Iversen sneglade på sitt armbandsur.
”Klockan är strax efter tre. Det betyder att du tvingar mig att behålla din klient i häktet.”
”Om det är ditt beslut så accepterar vi det. Som Lisbeth Salanders ombud begär jag att hon frikänns från de brott som åklagare Ekström anklagar henne för. Jag begär att du försätter min klient på fri fot utan restriktioner och med omedelbar verkan. Och jag kräver att den tidigare omyndighetsförklaringen av henne upphävs och att hon omedelbart återfår sina medborgerliga rättigheter.”
”Frågan om omyndighetsförklaring är en betydligt längre process. Jag måste få utlåtanden från psykiatrisk expertis som undersöker henne. Det kan jag inte besluta om i en handvändning.”
”Nej”, sa Annika Giannini. ”Det godtar vi inte.”
”Hur sa?”
”Lisbeth Salander ska ha samma medborgerliga rättigheter som alla andra svenskar. Hon har utsatts för ett brott. Hon har falskeligen omyndigförklarats. Falsariet kan styrkas. Beslutet att sätta henne under förvaltarskap saknar därmed juridisk grund och ska ovillkorligen upphävas. Det finns inget som helst skäl för min klient att underkasta sig en rättspsykiatrisk utredning. Ingen ska behöva bevisa att de inte är tokiga när de utsätts för brott.”
Iversen övervägde saken en kort stund.
”Fru Giannini”, sa Iversen. ”Jag inser att detta är ett exceptionellt läge. Jag ämnar nu utlysa en paus på femton minuter så att vi får sträcka på benen och samla oss en smula. Jag har ingen önskan att behålla din klient i häkte i natt om hon är oskyldig, men det betyder att den här rättegångsdagen kommer att fortsätta till dess att vi är klara.”
”Det låter bra”, sa Annika Giannini.
Mikael Blomkvist kysste sin syster på kinden i pausen.
”Hur gick det?”
”Mikael, jag var lysande mot Teleborian. Jag fullkomligt förintade honom.”
”Jag sa ju att du skulle vara oslagbar i den här rättegången. När allt kommer omkring handlar den här storyn inte i första hand om spioner och statliga sekter utan om vanligt våld mot kvinnor och de män som gör det möjligt. Av det lilla jag såg så var du fantastisk. Hon kommer alltså att bli friad.”
”Ja. Det är ingen tvekan längre.”
Efter pausen knackade domare Iversen i bordet.
”Kan du vara snäll och dra den här historien från början till slut så att jag får klart för mig vad som egentligen har hänt.”
”Så gärna”, sa Annika Giannini. ”Ska vi börja med den förbluffande historien om en grupp säkerhetspoliser som kallar sig Sektionen och som fick hand om en sovjetisk avhoppare i mitten av 1970-talet? Hela storyn är publicerad i tidskriften Millennium som kom ut i dag. Gissningsvis kommer det att vara huvudnyhet under alla nyhetssändningar i kväll.”
Vid sextiden på kvällen beslutade domare Iversen att försätta Lisbeth Salander på fri fot och häva hennes omyndigförklaring.
Beslutet fattades dock på ett villkor. Domare Jörgen Iversen krävde att Lisbeth skulle underkasta sig ett förhör där hon formellt vittnade om sin kunskap om Zalachenkoaffären. Lisbeth tvärvägrade först. Denna vägran föranledde en stunds munhuggande till dess att domare Iversen höjde rösten. Han lutade sig fram och spände blicken i henne.
”Fröken Salander, om jag upphäver ditt förvaltarskap så innebär det att du har exakt samma rättigheter som alla andra medborgare. Men det innebär också att du har samma skyldigheter. Därmed är det din förbannade plikt att sköta din ekonomi, betala skatt, vara laglydig och bistå polisen vid utredningar om grova brott. Du kallas alltså till förhör som vilken medborgare som helst som har upplysningar att lämna i en utredning.”
Logiken i argumentet tycktes bita på Lisbeth Salander. Hon sköt ut underläppen och såg missnöjd ut, men hon slutade argumentera.
”När polisen har fått ditt vittnesmål så gör förundersökningsledaren – i det här fallet Riksåklagaren – en bedömning om du ska kallas som vittne i en eventuell framtida rättegång. Som alla andra svenska medborgare kan du vägra att hörsamma en sådan kallelse. Hur du agerar angår inte mig, men du har inget frikort. Om du vägrar att infinna dig kan du i likhet med alla andra myndiga personer dömas för lagtrots eller mened. Där finns inga undantag.”
Lisbeth Salander mulnade ytterligare.
”Hur ska du ha det?” frågade Iversen.
Efter en minuts betänketid nickade hon helt kort.
Okej. En liten kompromiss.
Under aftonens genomgång av Zalachenkoaffären gick Annika Giannini hårt åt åklagare Ekström. Efterhand medgav Ekström att det gått till på ungefär det sätt som Annika Giannini beskrev. Han hade fått bistånd i förundersökningen av kommissarie Georg Nyström och tagit emot information från Peter Teleborian. I Ekströms fall fanns ingen konspiration. Han hade gått Sektionens ärenden i god tro i egenskap av förundersökningsledare. När vidden av vad som hade skett på allvar gick upp för honom beslutade han att lägga ned målet mot Lisbeth Salander. Beslutet innebar att en hel del byråkratisk formalia kunde läggas åt sidan. Iversen såg lättad ut.
Holger Palmgren var utmattad efter sin första dag i rätten på flera år. Han var tvungen att återvända till sängen på Ersta rehabiliteringshem. Han kördes av en uniformerad väktare från Milton Security. Innan han skulle gå lade han sin hand på Lisbeth Salanders axel. De tittade på varandra. Efter ett tag nickade hon och log lite.