Klockan sju på kvällen ringde Annika Giannini hastigt till Mikael Blomkvist och meddelade att Lisbeth Salander friats på alla punkter men att hon skulle vara kvar i polishuset i ytterligare några timmar för förhör.
Beskedet kom då samtliga medarbetare befann sig på Millenniums redaktion. Telefonerna hade ringt oavbrutet sedan de första exemplaren vid lunchtid börjat distribueras med bud till andra tidningsredaktioner i Stockholm. Under eftermiddagen hade TV4 gått ut med de första extrasändningarna om Zalachenko och Sektionen. Det var en medial julafton.
Mikael ställde sig mitt på golvet och satte fingrarna i munnen och busvisslade helt kort.
”Jag har just fått besked att Lisbeth friats på alla punkter.”
Det uppstod en spontan applåd. Sedan fortsatte alla att prata i respektive telefon som om ingenting hade hänt.
Mikael höjde blicken och studerade den påslagna TV:n mitt i redaktionslokalen. Nyheterna på TV4 drog just igång. Påannonsen var en kort snutt av filmen som visade Jonas Sandberg då han planterade kokain i lägenheten på Bellmansgatan.
”Här planterar en Säpoanställd kokain hos journalisten Mikael Blomkvist på tidskriften Millennium.”
Sedan kom nyhetsankaret i bild.
”Ett tiotal anställda vid Säkerhetspolisen har under dagen gripits för grov brottslighet, som bland annat omfattar mord. Välkomna till denna förlängda nyhetssändning.”
Mikael knäppte av ljudet då Hon på TV4 kom i bild och han såg sig själv i en studiofåtölj. Han visste redan vad han hade sagt. Han flyttade blicken till det skrivbord som Dag Svensson hade lånat och arbetat vid. Spåren efter hans reportage om trafficking hade försvunnit och skrivbordet hade åter börjat bli en avstjälpningsplats för tidningar och osorterade pappershögar som ingen riktigt ville kännas vid.
Det var vid det skrivbordet Zalachenkoaffären hade börjat för Mikaels del. Han önskade plötsligt att Dag Svensson hade fått uppleva slutet. Några exemplar av hans nytryckta bok om trafficking fanns uppställda tillsammans med boken om Sektionen.
Du skulle ha gillat det här.
Han hörde att telefonen på hans rum ringde, men orkade inte ta samtalet. Han sköt igen dörren och gick in till Erika Berger och sjönk ned i de bekväma fåtöljerna vid det lilla fönsterbordet. Erika pratade i telefon. Han såg sig omkring. Hon hade varit tillbaka en månad men ännu inte hunnit belamra rummet med alla personliga föremål som hon städat bort då hon slutade i april. Bokhyllan var fortfarande synlig och hon hade inte hunnit hänga några tavlor.
”Hur känns det?” undrade hon då hon lade på luren.
”Jag tror att jag är lycklig”, sa han.
Hon skrattade.
”Sektionen blir en kioskvältare. De är alldeles tokiga på varenda redaktion. Har du lust att åka till Aktuellt klockan nio och prata?”
”Nä.”
”Jag misstänkte det.”
”Vi kommer att få snacka om det här i flera månader. Det brådskar inte.”
Hon nickade.
”Vad ska du göra senare i kväll?”
”Jag vet inte.”
Han bet sig i underläppen.
”Erika … jag …”
”Figuerola”, sa Erika Berger och log.
Han nickade.
”Det är på allvar?”
”Jag vet inte.”
”Hon är jävligt kär i dig.”
”Jag tror att jag är kär i henne också”, sa han.
”Jag kommer att hålla mig på avstånd till dess att du vet.”
Han nickade.
”Kanske”, sa hon.
Klockan åtta knackade Dragan Armanskij och Susanne Linder på dörren till redaktionen. De ansåg att tillfället fordrade champagne och hade med sig en systemkasse med flaskor. Erika Berger kramade om Susanne Linder och visade henne runt på redaktionen medan Armanskij slog sig ned i Mikaels rum.
De drack. Ingen sa något på en bra stund. Det var Armanskij som bröt tystnaden.
”Vet du vad, Blomkvist? Då vi först träffades i samband med den där historien i Hedestad så tyckte jag hjärtligt illa om dig.”
”Jaså.”
”Ni kom upp för att skriva kontrakt då du anlitade Lisbeth som researcher.”
”Jag minns.”
”Jag tror att jag blev avundsjuk på dig. Du hade känt henne i ett par timmar. Hon skrattade tillsammans med dig. Jag har i flera år försökt vara Lisbeths vän, men jag har aldrig ens fått henne att dra på munnen.”
”Tja … jag har inte heller varit så framgångsrik.”
De satt i tystnad en stund.
”Skönt att det här är över”, sa Armanskij.
”Amen”, sa Mikael.
Det var kriminalinspektörerna Jan Bublanski och Sonja Modig som genomförde det formella vittnesförhöret med Lisbeth Salander. De hade bägge just kommit hem till sina respektive familjer efter en synnerligen lång arbetsdag och tvingades nästan omgående återvända till polishuset.
Salander biträddes av Annika Giannini, som dock inte hade orsak att göra särskilt många påpekanden. Lisbeth Salander svarade med exakta formuleringar på alla frågor som Bublanski och Modig ställde.
Hon ljög konsekvent på två centrala punkter. I beskrivningen av vad som hade skett i samband med bråket i Stallarholmen hävdade hon envist att det var Sonny Nieminen som av misstag skjutit Carl-Magnus ”Magge” i foten i samma ögonblick som hon nitat honom med en elpistol. Var hade hon fått elpistolen ifrån? Hon hade konfiskerat den från Magge Lundin, förklarade hon.
Både Bublanski och Modig såg tvivlande ut. Men det förelåg ingen bevisning och inga vittnen som kunde motsäga hennes förklaring. Möjligen kunde Sonny Nieminen protestera, men han vägrade säga något om incidenten. Faktum var att han inte hade en aning om vad som hade skett sekunderna efter att han knockats av chocken från elpistolen.
Vad gällde Lisbeths färd till Gosseberga förklarade hon att hennes syfte hade varit att konfrontera sin far och övertala honom att överlämna sig till polisen.
Lisbeth Salander såg troskyldig ut.
Ingen kunde avgöra om hon talade sanning eller inte. Annika Giannini hade ingen uppfattning i frågan.
Den ende som med säkerhet visste att Lisbeth Salander hade åkt till Gosseberga i akt och mening att en gång för alla avsluta sina förehavanden med sin far var Mikael Blomkvist. Men han hade utvisats från rättegången kort efter att förhandlingarna återupptagits. Ingen visste att han och Lisbeth Salander hade fört långa nattliga samtal via nätet under den tid hon låg isolerad på Sahlgrenska.
Media missade helt frigivningen. Hade tidpunkten varit känd skulle ett större medieuppbåd ha ockuperat polishuset. Men reportrarna var utmattade efter det kaos som utbrutit under dagen då Millennium utkom och vissa säkerhetspoliser gripits av andra säkerhetspoliser.
Hon på TV4 var den enda journalist som i vanlig ordning visste vad historien handlade om. Hennes timslånga inslag blev en klassiker som några månader senare resulterade i pris för årets bästa nyhetsinslag i TV.
Sonja Modig slussade ut Lisbeth Salander från polishuset genom att helt enkelt ta ned henne och Annika Giannini till garaget och köra dem till advokatens kontor vid Kungsholms Kyrkoplan. Där bytte de till Annika Gianninis bil. Annika väntade till dess att Sonja Modig försvunnit innan hon startade motorn. Hon styrde mot Södermalm. När de passerade i höjd med riksdagshuset bröt hon tystnaden.
”Vart?” frågade hon.
Lisbeth funderade några sekunder.
”Du kan släppa av mig någonstans på Lundagatan.”
”Miriam Wu är inte där.”
Lisbeth sneglade på Annika Giannini.
”Hon åkte till Frankrike kort efter att hon kom ut från sjukhuset. Hon bor hos sina föräldrar om du vill ta kontakt med henne.”
”Varför berättade du inte?”
”Du frågade aldrig.”
”Hmm.”
”Hon behövde få distans. Mikael gav mig de här i morse och sa att du förmodligen ville ha tillbaka dem.”