Hon gav henne en nyckelknippa. Lisbeth tog stumt emot den.
”Tack. Kan du släppa av mig någonstans på Folkungagatan istället.”
”Du vill inte berätta var du bor ens för mig?”
”Senare. Jag vill vara i fred.”
”Okej.”
Annika hade satt på sin mobil då de lämnade polishuset efter förhöret. Den började pipa då hon passerade Slussen. Hon kikade på displayen.
”Det är Mikael. Han har ringt typ var tionde minut de senaste timmarna.”
”Jag vill inte prata med honom.”
”Okej. Men kan jag få ställa en personlig fråga till dig?”
”Ja?”
”Vad har egentligen Mikael gjort mot dig eftersom du hatar honom så intensivt. Jag menar, om det inte vore för honom så skulle du förmodligen ha spärrats in på psyket i kväll.”
”Jag hatar inte Mikael. Han har inte gjort något mot mig. Jag vill bara inte träffa honom just nu.”
Annika Giannini sneglade på sin klient.
”Jag tänker inte lägga mig i dina relationer, men du föll för honom, eller hur?”
Lisbeth tittade ut genom sidorutan utan att svara.
”Min bror är fullständigt oansvarig när det gäller relationer. Han knullar sig genom livet och begriper inte hur ont det kan göra för de kvinnor som ser honom som något mer än ett högst tillfälligt ragg.”
Lisbeth mötte hennes blick.
”Jag vill inte diskutera Mikael med dig.”
”Okej”, sa Annika. Hon parkerade vid trottoarkanten strax före Erstagatan. ”Blir det bra här?”
”Ja.”
De satt tysta en stund. Lisbeth gjorde ingen ansats att öppna bildörren. Efter en stund stängde Annika av bilmotorn.
”Vad händer nu?” frågade Lisbeth till sist.
”Det som händer nu är att från och med i dag står du inte längre under förvaltarskap. Du kan göra vad du vill. Även om vi framhärdade i tingsrätten i dag så återstår faktiskt en hel del byråkrati. Det kommer att bli ansvarsutredningar inom överförmyndarnämnden och det kommer att bli frågor om kompensation och sådant. Och brottsutredningen kommer att fortsätta.”
”Jag vill inte ha någon kompensation. Jag vill bli lämnad i fred.”
”Jag förstår. Men det spelar inte så stor roll vad du tycker. Den här processen är bortom dig. Jag föreslår att du skaffar dig en advokat som kan föra din talan.”
”Vill du inte fortsätta som min advokat?”
Annika gnuggade sig i ögonen. Efter dagens urladdning kände hon sig alldeles tom. Hon ville åka hem och duscha och låta sin man massera hennes rygg.
”Jag vet inte. Du litar inte på mig. Och jag litar inte på dig. Jag har ingen lust att bli indragen i en lång process där jag bara blir mött av frustrerande tystnad då jag kommer med förslag eller vill diskutera något.”
Lisbeth satt tyst en lång stund.
”Jag … jag är inte bra på relationer. Men jag litar faktiskt på dig.”
Det lät nästan som en ursäkt.
”Det är möjligt. Men det är inte mitt problem om du är usel på relationer. Det blir mitt problem om jag måste representera dig.”
Tystnad.
”Vill du att jag ska fortsätta som din advokat?”
Lisbeth nickade. Annika suckade.
”Jag bor på Fiskargatan 9. Ovanför Mosebacke torg. Kan du köra mig dit?”
Annika sneglade på sin klient. Till sist startade hon motorn. Hon lät Lisbeth dirigera henne till rätt adress. De stannade en bit från huset.
”Okej”, sa Annika. ”Vi gör ett försök. Här är mina villkor. Jag kommer att representera dig. Då jag vill ha tag på dig så vill jag att du svarar. Då jag behöver veta hur du vill att jag ska agera så vill jag ha tydliga svar. Om jag ringer upp dig och säger att du måste träffa en polis eller en åklagare eller något annat som rör brottsutredningen så har jag gjort bedömningen att det är nödvändigt. Då kräver jag att du infinner dig på överenskommen plats och vid rätt tidpunkt och inte konstrar. Kan du leva med det?”
”Okej.”
”Och om du börjar krångla så upphör jag att vara din advokat. Har du förstått?”
Lisbeth nickade.
”En sak till. Jag vill inte hamna i något drama mellan dig och min bror. Om du har problem med honom så får du reda ut dem. Men han är faktiskt inte din fiende.”
”Jag vet. Jag ska reda ut det. Men jag behöver tid.”
”Vad tänker du göra nu?”
”Jag vet inte. Du kan nå mig via mailen. Jag lovar att svara så fort jag kan, men jag kanske inte kollar den varje dag …”
”Du blir inte livegen bara för att du skaffat advokat. Vi nöjer oss med det så länge. Ut ur min bil nu. Jag är dödstrött och vill åka hem och sova.”
Lisbeth öppnade dörren och klev ut på trottoaren. Hon hejdade sig då hon skulle stänga bildörren. Hon såg ut som om hon försökte formulera något men hittade inte orden. För ett ögonblick tyckte Annika att hon såg nästan sårbar ut.
”Det är okej”, sa Annika. ”Gå hem och lägg dig. Och strula inte till något den närmaste tiden.”
Lisbeth Salander stod kvar på trottoarkanten och tittade efter Annika Giannini till dess att baklyktorna försvann runt hörnet.
”Tack”, sa hon slutligen.
KAPITEL 29: LÖRDAG 16 JULI – FREDAG 7 OKTOBER
Hon hittade sin Palm Tungsten T3 på byrån i hallen. Där låg hennes bilnycklar och den axelremsväska som hon förlorat då Magge Lundin gav sig på henne utanför porten på Lundagatan. Där fanns öppnad och oöppnad post som hämtats från boxen på Hornsgatan. Mikael Blomkvist.
Hon gick en långsam runda genom den möblerade delen av sin lägenhet. Överallt hittade hon spår efter honom. Han hade sovit i hennes säng och arbetat vid hennes skrivbord. Han hade använt hennes skrivare och i papperskorgen hittade hon utkast till texterna om Sektionen och kasserade anteckningar och klotter.
Han har köpt en liter mjölk, bröd, ost, kaviar och tio paket Billys Pan Pizza som han placerat i kylskåpet.
På köksbordet hittade hon ett litet vitt kuvert med hennes namn. Det var en lapp från honom. Budskapet var kort. Hans mobilnummer. Inget annat.
Lisbeth Salander visste plötsligt att bollen låg hos henne. Han tänkte inte ta kontakt med henne. Han hade avslutat storyn, lämnat tillbaka hennes lägenhetsnycklar och tänkte inte höra av sig till henne. Om hon ville något så kunde hon ringa. Jävla tjurskalle.
Hon satte på en kanna kaffe och gjorde fyra smörgåsar och satte sig i fönstersmygen och tittade ut mot Djurgården. Hon tände en cigarett och grubblade.
Allting var över och ändå kändes hennes liv plötsligt mer instängt än någonsin.
Miriam Wu hade åkt till Frankrike. Det var mitt fel att du nästan dog. Hon hade bävat för det ögonblick då hon skulle bli tvungen att träffa Miriam Wu, och hon hade beslutat sig för att det skulle bli hennes allra första hållplats då hon blev fri. Och så hade hon åkt till Frankrike.
Hon stod plötsligt i skuld till människor.
Holger Palmgren. Dragan Armanskij. Hon borde kontakta dem och tacka. Paolo Roberto. Och Plague och Trinity. Till och med de jävla poliserna Bublanski och Modig hade rent objektivt tagit hennes parti. Hon gillade inte att stå i skuld till någon. Hon kände sig som en bricka i ett spel som hon inte kunde kontrollera.
Kalle Jävla Blomkvist. Och kanske till och med Erika Jävla Berger med skrattgroparna och de vackra kläderna och det självsäkra sättet.
Det var över, hade Annika Giannini sagt då de lämnade polishuset. Jo. Rättegången var över. Det var över för Annika Giannini. Och det var över för Mikael Blomkvist som hade publicerat sin text och som skulle hamna i TV och säkert inkassera något jävla pris också.
Men det var inte över för Lisbeth Salander. Det var bara den första dagen i resten av hennes liv.
Klockan fyra på morgonen slutade hon tänka. Hon slängde sin punkutstyrsel på golvet i sovrummet och gick till badrummet och duschade. Hon tvättade bort all makeup hon hade haft i rätten och klädde sig i mörka lediga linnebyxor, ett vitt linne och en tunn jacka. Hon packade en övernattningsväska med ombyte, underkläder och ett par linnen och satte på sig enkla promenadskor.