Hon plockade med sig sin Palm och beställde en taxi till Mosebacke torg. Hon åkte till Arlanda och var framme strax före klockan sex. Hon studerade tavlan med avgångar och bokade biljett på den första ort som föll henne in. Hon använde sitt eget pass under sitt eget namn. Hon häpnade när ingen vid bokningen eller incheckningen tycktes känna igen henne eller reagerade över namnet.
Hon fick plats på morgonflyget till Malaga och landade mitt på dagen i stekhet värme. Hon stod osäkert kvar en stund vid terminalen. Till sist gick hon och tittade på en karta och funderade över vad hon skulle göra i Spanien. Efter någon minut bestämde hon sig. Hon orkade inte ägna tid åt att fundera över busslinjer eller alternativa färdsätt. Hon köpte ett par solglasögon i en butik på flygplatsen och gick ut till taxiterminalen och satte sig i baksätet på första lediga bil.
”Gibraltar. Jag betalar med kreditkort.”
Färden tog tre timmar längs den nya motorvägen på sydkusten. Taxin släppte av henne vid passkontrollen på gränsen till brittiskt territorium och hon promenerade upp till The Rock Hotel på Europa Road en bit upp på sluttningen på den 425 meter höga klippan, där hon frågade om det fanns något rum ledigt. Det fanns ett dubbelrum. Hon bokade två veckor och lämnade över kreditkortet.
Hon duschade och satte sig insvept i ett badlakan på terrassen och tittade ut över Gibraltarsundet. Hon såg lastfartyg och några segelbåtar. Hon kunde vagt skönja Marocko i diset på andra sidan sundet. Det var rofyllt.
Efter en stund gick hon in och lade sig och somnade.
Nästa morgon vaknade Lisbeth Salander halv sex. Hon klev upp, duschade och drack kaffe i hotellbaren på bottenvåningen. Klockan sju lämnade hon hotellet och gick ut och handlade en kasse med mango och äpplen och tog taxi upp till The Peak och promenerade till aporna. Hon var så tidigt ute att få turister hade hunnit dyka upp, och hon var nästan ensam med djuren.
Hon gillade Gibraltar. Det var hennes tredje besök på den besynnerliga klippan med en absurt tättbefolkad engelsk stad vid Medelhavet. Gibraltar var en plats som inte riktigt liknade någon annan plats. Staden hade varit isolerad i decennier, en koloni som ståndaktigt vägrade att införlivas med Spanien. Spanjorerna protesterade naturligtvis mot ockupationen. (Lisbeth Salander ansåg dock att spanjorerna borde hålla truten så länge de besatte enklaven Ceuta på marockanskt territorium på den andra sidan av Gibraltarsundet.) Det var en plats som var lustigt avskärmad från den övriga världen, en stad som bestod av en bisarr klippa och drygt två kvadratkilometer stadsyta och en flygplats som började och slutade i havet. Kolonin var så liten att varje kvadratcentimeter utnyttjades och expansionen måste ske ut i havet. För att ens kunna komma in i staden var besökarna tvungna att gå över landningsbanan på flygplatsen.
Gibraltar gav begreppet compact living en ny innebörd.
Lisbeth såg en kraftig aphanne häva sig upp på en mur intill promenadvägen. Han blängde på henne. Han var en Barbary Ape. Hon visste bättre än att försöka klappa något av djuren.
”Hej kompis”, sa hon. ”Jag är tillbaka igen.”
Första gången hon besökt Gibraltar hade hon inte ens hört talas om dess apor. Hon hade bara åkt upp till toppen för att titta på utsikten och blev fullständigt överraskad då hon följde en grupp turister och plötsligt befann sig mitt i en flock apor som klängde och klättrade på bägge sidor av vägen.
Det var en särskild känsla att vandra längs en stig och plötsligt ha två dussin apor omkring sig. Hon betraktade dem med största misstänksamhet. De var inte farliga eller aggressiva. Däremot hade de tillräcklig styrka att orsaka förödande bett om de blev uppretade eller kände sig hotade.
Hon hittade en av skötarna och visade sin kasse och frågade om hon fick ge frukten till aporna. Han sa att det var okej.
Hon plockade upp en mango och placerade den på muren en liten bit från hannen.
”Frukost”, sa hon, lutade sig mot muren och tog en tugga av ett äpple.
Aphannen stirrade på henne, visade några tänder och plockade belåtet upp mangon.
Vid fyratiden på eftermiddagen, fem dagar senare, ramlade Lisbeth Salander av stolen i Harry’s Bar på en sidogata till Main Street, två kvarter från hennes hotell. Hon hade varit konstant berusad sedan hon lämnade apberget och merparten av drickandet hade skett hos Harry O’Connell, som ägde baren och talade med en tillkämpad irländsk accent trots att han aldrig i hela sitt liv satt en fot i Irland. Han hade iakttagit henne med bekymrad min.
När hon hade beställt den första drinken på eftermiddagen fyra dagar tidigare hade han krävt henne på legitimation eftersom hon såg ut att vara betydligt yngre än passet angav. Han visste att hon hette Lisbeth och kallade henne Liz. Hon brukade komma in efter lunchtid, sätta sig på en hög pall längst in i baren och luta sig mot väggen. Därefter ägnade hon sig åt att sänka ett försvarligt antal öl eller whisky.
Då hon drack öl brydde hon sig inte om märke eller sort; hon tog emot det han tappade upp. Då hon beställde whisky valde hon alltid Tullamore Dew, utom vid ett tillfälle då hon studerat flaskorna bakom disken och föreslagit Lagavulin. Då hon fick glaset luktade hon på det. Hon höjde ögonbrynen och tog därefter en Mycket Liten Klunk. Hon ställde ned glaset och stirrade på det under en minut med ett ansiktsuttryck som antydde att hon betraktade innehållet som en hotfull fiende.
Slutligen sköt hon glaset ifrån sig och sa till Harry att ge henne någonting som hon inte kunde använda till att tjära en båt. Han hällde upp Tullamore Dew igen och hon återgick till sitt drickande. Under de gångna fyra dygnen hade hon ensam konsumerat drygt en flaska. Han hade inte hållit räkning på ölen. Harry var minst sagt förvånad över att en flicka med hennes blygsamma kroppsvolym kunde hälla i sig så mycket, men han antog att om hon önskade dricka sprit så tänkte hon göra det, vare sig det skedde i hans bar eller någon annanstans.
Hon drack långsamt, pratade inte med någon och ställde inte till med bråk. Hennes enda sysselsättning, bortsett från konsumtion av alkohol, tycktes vara att sitta och leka med en handdator som hon då och då kopplade till en mobiltelefon. Han hade vid några tillfällen försökt inleda samtal med henne men mötts av en butter tystnad. Hon tycktes undvika sällskap. Vid några tillfällen, då det blev för mycket folk i baren, hade hon flyttat ut till gatuserveringen, och vid andra tillfällen hade hon gått ned till en italiensk restaurang två dörrar bort och ätit middag, varefter hon återkommit till Harry och beställt mer Tullamore Dew. Hon brukade lämna baren vid tiotiden på kvällen och lulla iväg norrut.
Just denna dag hade hon druckit mer och snabbare än tidigare dagar och Harry hade börjat hålla ett vakande öga på henne. När hon petat i sig sju glas Tullamore Dew på drygt två timmar hade han beslutat att neka henne mera sprit. Innan han hann förverkliga beslutet hörde han dock braket då hon ramlade av stolen.
Han ställde ned ett glas som han just höll på att torka och gick runt bardisken och lyfte upp henne. Hon såg förnärmad ut.
”Jag tror att du har fått nog”, sa han.
Hon tittade ofokuserat på honom.
”Jag tror att du har rätt”, svarade hon med förvånansvärt tydlig röst.
Hon höll sig i bardisken med ena handen och grävde fram sedlar ur bröstfickan och svajade iväg mot utgången. Han grep henne milt i axeln.
”Vänta en stund. Vad sägs om att gå in i badrummet och spy upp den där sista spriten och sitta kvar i baren en stund. Jag vill inte gärna släppa iväg dig i det där tillståndet.”