Men det hade inte brådskat och var heller inte orsaken till att hon hade åkt direkt till Gibraltar då hon frigavs. Det gjorde hon därför att hon kände ett intensivt behov av att komma bort från allt, och i det avseendet var Gibraltar utmärkt. Hon hade tillbringat nästan en vecka med att vara berusad och därefter ytterligare några dagar med att ha sex med den tyske affärsmannen som sent omsider presenterat sig som Dieter. Hon tvivlade på att det var hans riktiga namn men gjorde inga efterforskningar. Han tillbringade dagarna med att sitta i möten och kvällarna med att äta middag med henne innan de drog sig tillbaka till hans eller hennes rum.
Han var inte alls dålig i sängen, konstaterade Lisbeth. Möjligen var han lite ovan och stundom onödigt hårdhänt.
Dieter hade verkat genuint häpen över att hon på ren impuls hade raggat upp en överviktig tysk affärsman som inte ens hade varit ute och raggat. Han var mycket riktigt gift och brukade inte vara otrogen eller söka kvinnligt sällskap på sina affärsresor. Men då möjligheten serverades på fat i form av en späd och tatuerad flicka hade han inte kunnat motstå frestelsen. Sa han.
Lisbeth Salander brydde sig inte särskilt mycket om vad han sa. Hon hade inte avsett mer än rekreationssex, men överraskades av att han faktiskt ansträngde sig för att tillfredsställa henne. Det var först under den fjärde natten, deras sista tillsammans, som han fick ett utbrott av panikångest och började grubbla över vad hans fru skulle säga. Lisbeth Salander ansåg att han borde hålla truten och inte berätta något för sin fru.
Men hon sa inte vad hon tänkte.
Han var vuxen och hade kunnat säga nej till hennes invit. Det var inte hennes problem om han drabbades av skuldkänslor eller bekände något för sin fru. Hon hade legat med ryggen mot honom och lyssnat i femton minuter till dess att hon irriterat himlat med ögonen och vänt sig om och satt sig grensle över honom.
”Tror du att du kan ta en paus med ångesten en stund och tillfredsställa mig igen?” undrade hon.
Jeremy MacMillan var en helt annan historia. Han hade noll erotisk dragningskraft på Lisbeth Salander. Han var en skurk. Han var lustigt nog utseendemässigt snarlik Dieter. Han var 48 år gammal, charmig, lite överviktig med grånande mörkblont lockigt hår som kammades bakåt över en hög hjässa. Han hade tunna guldbågade glasögon.
En gång i tiden hade han varit en Oxbridgeutbildad affärsjurist och placerare i London. Han hade haft en lovande framtid och varit delägare i ett advokatkontor som anlitades av storföretag och penningstinna nyrika yuppies som ägnade sig åt fastighetsköp och skatteplanering. Han hade tillbringat det glada 1980-talet med att umgås med nyrika kändisar. Han hade krökat hårt och snortat kokain tillsammans med människor som han egentligen inte ville vakna tillsammans med morgonen därpå. Han hade aldrig blivit åtalad men hade förlorat sin fru och sina två barn och hade fått sparken efter att ha misskött affärerna och rumlat in berusad till en förlikningsprocess.
Utan någon större eftertanke hade han nyktrat till och skamset flytt från London. Varför han valt just Gibraltar visste han inte, men 1991 hade han slagit sig ihop med en lokal jurist och öppnat ett anspråkslöst bakgatskontor som officiellt ägnade sig åt betydligt mindre glamourösa bouppteckningar och testamentshandlingar. Lite mindre officiellt ägnade sig MacMillan & Marks åt att etablera brevlådeföretag och fungera som målvakter för diverse obskyra figurer i Europa. Verksamheten hankade sig fram till dess att Lisbeth Salander hade valt Jeremy MacMillan att förvalta de 2,4 miljarder dollar som hon stulit från finansmannen Hans-Erik Wennerströms sönderfallande imperium.
MacMillan var utan tvivel en skurk. Men hon betraktade honom som hennes skurk, och han hade överraskat sig själv genom att förbli oklanderligt hederlig gentemot henne. Hon hade först anlitat honom för en enkel uppgift. Mot en blygsam summa hade han etablerat ett antal brevlådeföretag som hon kunde nyttja och som hon placerade en miljon dollar i. Hon hade kontaktat honom på telefon och bara varit en röst i fjärran. Han frågade aldrig varifrån pengarna kom. Han hade gjort det hon bad om och debiterat henne fem procent av summan. Kort därefter hade hon slussat in en större summa pengar som han skulle använda för att etablera ett företag, Wasp Enterprises, som köpte en bostadsrätt i Stockholm. Kontakten med Lisbeth Salander hade därmed blivit lukrativ, även om det för hans del handlade om småpengar.
Två månader senare hade hon plötsligt kommit på besök i Gibraltar. Hon hade ringt honom och föreslagit en privat middag på hennes rum på The Rock, som var om inte det största så det mest anrika hotellet på Klippan. Han var inte säker på vad han hade väntat sig, men han hade inte trott att hans klient skulle vara en dockliknande flicka som såg ut att vara i de lägre tonåren. Han trodde att han var utsatt för någon sorts bisarrt skämt.
Han hade snabbt ändrat uppfattning. Den underliga flickan pratade obekymrat med honom utan att någonsin le eller visa någon personlig värme. Eller för den delen kyla. Han hade suttit lamslagen då hon under loppet av några minuter helt raserat den yrkesmässiga fasad av världsvan respektabilitet som han var så mån om att upprätthålla.
”Vad vill du?” undrade han.
”Jag har stulit en summa pengar”, svarade hon med stort allvar. ”Jag behöver en skurk som kan förvalta dem.”
Han hade undrat om hon var riktigt klok, men han spelade artigt med. Hon var potentiellt ett offer för en snabb dribbling som kunde rendera en liten inkomst. Därefter hade han suttit som träffad av blixten då hon förklarade vem hon stulit pengarna från, hur det hade gått till och hur stor summan var. Wennerstroemaffären var det hetaste samtalsämnet i den internationella finansvärlden.
”Jag förstår.”
Möjligheter gled genom hans hjärna.
”Du är en duktig affärsjurist och placerare. Om du vore en idiot så skulle du aldrig ha fått de uppdrag som du fick på 1980-talet. Däremot betedde du dig som en idiot och lyckades få sparken.”
Han höjde ögonbrynen.
”Jag kommer i framtiden att vara din enda klient.”
Hon hade tittat på honom med de mest troskyldiga ögon han någonsin sett.
”Jag har två krav. Det ena är att du aldrig någonsin begår ett brott eller blir inblandad i något som kan skapa problem för oss och fokusera myndigheternas intresse på mina företag och konton. Det andra är att du aldrig ljuger för mig. Aldrig någonsin. Inte en enda gång. Och inte av något skäl. Om du ljuger så upphör vår affärsrelation omedelbart och om du irriterar mig tillräckligt mycket så kommer jag att ruinera dig.”
Hon hällde upp ett glas vin åt honom.
”Det finns ingen orsak att ljuga för mig. Jag känner redan till allt som är värt att veta om ditt liv. Jag vet hur mycket du tjänar en bra månad och en dålig månad. Jag vet hur mycket du gör av med. Jag vet att du aldrig riktigt får pengarna att räcka till. Jag vet att du har 120 000 pund i skulder, både långfristiga och kortfristiga sådana, och att du ständigt måste ta risker och fiffla till dig pengar för att klara amorteringarna. Du klär dig elegant och försöker hålla skenet uppe, men du är på dekis och har inte köpt en ny kavaj på flera månader. Däremot lämnade du in en gammal kavaj för att lappa fodret för två veckor sedan. Du brukade samla på sällsynta böcker men har sålt dem undan för undan. Förra månaden sålde du en tidig utgåva av Oliver Twist för 760 pund.”
Hon tystnade och fixerade honom med blicken. Han svalde.
”Förra veckan gjorde du faktiskt ett klipp. Ett ganska sinnrikt bedrägeri mot den där änkan som du representerar. Du roffade åt dig 6 000 pund som hon knappast kommer att sakna.”
”Hur fan vet du det?”
”Jag vet att du varit gift, att du har två barn i England som inte vill träffa dig och att du har tagit steget fullt ut sedan skilsmässan och i dag huvudsakligen har homosexuella förhållanden. Du skäms förmodligen över det, eftersom du undviker bögklubbarna och att bli sedd ute på stan med någon av dina manliga vänner och eftersom du ofta åker över gränsen till Spanien för att träffa män.”