Jeremy MacMillan satt förstummad av chock. Han var plötsligt skräckslagen. Han hade ingen aning om hur hon hade fått reda på all information, men hon hade tillräckligt för att förinta honom.
”Och det här säger jag bara en gång. Jag skiter fullständigt i vem du har sex med. Det angår inte mig. Jag vill veta vem du är, men jag kommer aldrig att utnyttja min kunskap. Jag kommer inte att hota dig eller utpressa dig.”
MacMillan var ingen idiot. Han insåg självfallet att den kunskap hon hade om honom innebar ett hot. Hon hade kontroll. Under ett ögonblick hade han övervägt att lyfta upp henne och kasta henne över kanten av terrassen, men han behärskade sig. Han hade aldrig tidigare varit så rädd.
”Vad vill du?” pressade han fram.
”Jag vill ha ett kompanjonskap med dig. Du ska upphöra med alla andra affärer du sysslar med och arbeta exklusivt för mig. Du kommer att tjäna mer än du någonsin kunnat drömma om.”
Hon förklarade vad hon ville att han skulle göra och hur hon ville att upplägget skulle se ut.
”Jag vill vara osynlig”, förklarade hon. ”Du sköter mina affärer. Allt ska vara legitimt. Det jag strular till på egen hand kommer aldrig att beröra dig eller kopplas till våra affärer.”
”Jag förstår.”
”Jag kommer alltså att vara din enda klient. Du har en vecka på dig att avveckla alla dina andra klienter och upphöra med allt småfiffel.”
Han insåg också att han hade fått ett erbjudande som aldrig skulle återkomma. Han hade funderat sextio sekunder och därefter accepterat. Han hade bara en fråga.
”Hur vet du att jag inte blåser dig?”
”Gör inte det. Du kommer att ångra dig resten av ditt miserabla liv.”
Det fanns ingen orsak att fiffla. Lisbeth Salander hade erbjudit honom ett uppdrag som potentiellt hade en så stor guldkant att det hade varit absurt att riskera något för småpengar. Så länge han var någorlunda anspråkslös och inte strulade till något så hade han en tryggad framtid.
Han tänkte följaktligen inte blåsa Lisbeth Salander.
Alltså blev han hederlig, eller åtminstone så hederlig en utbränd advokat kunde anses vara då han förvaltade ett stöldgods av astronomiska proportioner.
Lisbeth var helt ointresserad av att sköta sin ekonomi. MacMillans uppgift var att placera hennes pengar och se till att det fanns täckning på de kreditkort som hon använde. De hade diskuterat i flera timmar. Hon hade förklarat hur hon ville att hennes ekonomi skulle fungera. Hans jobb var att se till att det fungerade.
En stor del av stöldgodset hade placerats i stabila fonder som gjorde henne ekonomiskt oberoende resten av livet, även om hon skulle få för sig att leva ett extremt utsvävande och slösaktigt liv. Det var från dessa fonder som hennes kreditkort fylldes på.
Resten av pengarna kunde han leka med och investera efter eget huvud, förutsatt att han inte investerade i något som kunde innebära problem med polisen i någon form. Hon förbjöd honom att ägna sig åt fåniga småbrott och dussinbedrägerier som – om oturen var framme – kunde resultera i undersökningar som i sin tur kunde sätta henne under granskning.
Det som återstod att fastställa var vad han skulle tjäna på affären.
”Jag betalar 500 000 pund i ingångsarvode. Därmed kan du lösa alla dina skulder och ändå få en bra slant över. Därefter tjänar du pengar åt dig själv. Du startar ett företag med oss två som delägare. Du får tjugo procent av all profit som företaget genererar. Jag vill att du ska vara tillräckligt rik för att inte frestas att börja med något fuffens, men inte så rik att du inte anstränger dig.”
Han började sitt nya jobb den 1 februari. I slutet av mars hade han betalat alla sina personliga skulder och stabiliserat sin privatekonomi. Lisbeth hade insisterat på att han skulle prioritera att sanera sin egen ekonomi så att han var solvent. I maj bröt han partnerskapet med sin alkoholiserade kollega George Marks, den andra halvan av MacMillan & Marks. Han kände ett styng av dåligt samvete gentemot sin förra partner, men att blanda in Marks i Lisbeth Salanders affärer var uteslutet.
Han dryftade saken med Lisbeth Salander då hon återkom till Gibraltar på ett spontanbesök i början av juli och upptäckte att MacMillan arbetade hemifrån sin lägenhet istället för från det bakgatskontor där han tidigare huserat.
”Min partner är alkoholist och kommer inte att kunna hantera det här. Tvärtom skulle han vara en enorm riskfaktor. Men för femton år sedan räddade han mitt liv då jag kom till Gibraltar och han tog in mig i sin verksamhet.”
Hon funderade i två minuter medan hon studerade MacMillans ansikte.
”Jag förstår. Du är en skurk med lojalitet. Det är förmodligen en berömvärd egenskap. Jag föreslår att du skapar ett litet konto som han kan få fiffla med. Se till att han tjänar några tusenlappar i månaden så att han klarar sig.”
”Är det okej med dig?”
Hon hade nickat och sett sig omkring i hans ungkarlslya. Han bodde i en etta med kokvrå i en av gränderna i närheten av sjukhuset. Det enda trivsamma var utsikten. Det var å andra sidan en utsikt som var svår att undvika i Gibraltar.
”Du behöver ett kontor och en bättre bostad”, sa hon.
”Jag har inte haft tid”, svarade han.
”Okej”, sa hon.
Därefter gick hon ut och shoppade ett kontor åt honom och valde 130 kvadrat med en liten terrass mot havet i Buchanan House på Queensway Quay, vilket definitivt var upmarket i Gibraltar. Hon anlitade en inredare som renoverade och möblerade.
MacMillan erinrade sig att medan han hade varit upptagen med pappersexercis hade Lisbeth personligen övervakat installation av larmsystem, datautrustning och det säkerhetsskåp som hon överraskande satt och rotade i då han kom in på kontoret på morgonen.
”Befinner jag mig i onåd?” undrade han.
Hon lade ned den pärm med korrespondens som hon fördjupat sig i.
”Nej, Jeremy. Du befinner dig inte i onåd.”
”Bra”, sa han och gick och hämtade kaffe. ”Du har en förmåga att dyka upp då man minst väntar det.”
”Jag har varit upptagen den senaste tiden. Jag ville bara uppdatera mig om vad som hänt.”
”Om jag förstått saken rätt så har du jagats för trippelmord, blivit skjuten i huvudet och åtalats för en räcka brott. Jag var riktigt orolig ett tag. Jag trodde att du fortfarande satt inburad. Har du rymt?”
”Nej. Jag frikändes på alla punkter och har släppts. Hur mycket har du hört?”
Han tvekade en sekund.
”Okej. Inga vita lögner. När jag begrep att du satt mitt i skiten hyrde jag en översättningsbyrå som finkammade svenska tidningar och gav mig fortlöpande uppdateringar. Jag är rätt insatt.”
”Om du baserar din kunskap på vad som stått i tidningarna så är du inte det minsta insatt. Men jag antar att du upptäckt en del hemligheter om mig.”
Han nickade.
”Vad händer nu?”
Hon tittade förvånat på honom.
”Ingenting. Vi fortsätter som tidigare. Vår relation har inget med mina problem i Sverige att göra. Berätta vad som hänt medan jag varit borta. Har du skött dig?”
”Jag dricker inte”, sa han. ”Om det är det du menar.”
”Nej. Ditt privatliv angår inte mig så länge det inte stör affärerna. Jag menar om jag är rikare eller fattigare än för ett år sedan?”
Han drog ut besöksstolen och slog sig ned. På något sätt spelade det ingen roll att hon ockuperat hans plats. Det fanns ingen orsak att ägna sig åt prestigekamp med henne.
”Du levererade 2,4 miljarder dollar till mig. Vi satte in 200 miljoner i fonder åt dig. Du gav mig resten att leka med.”