”Ja.”
”Dina personliga fonder har inte förändrats med mycket mer än räntan. Jag kan öka profiten om …”
”Jag är inte intresserad av att öka profiten.”
”Okej. Du har gjort av med en struntsumma. De största enskilda utgifterna har varit den lägenhet jag köpte åt dig och den välgörenhetsfond du startade för den där advokaten Palmgren. I övrigt har du bara haft normalkonsumtion och inte en särskilt vidlyftig sådan. Räntorna har varit gynnsamma. Du ligger på ungefär plus minus noll.”
”Bra.”
”Återstoden har jag investerat. I fjol tog vi inte in några större summor. Jag var ringrostig och ägnade tiden åt att lära mig marknaden igen. Vi har haft utgifter. Det är först i år vi har börjat generera inkomster. Medan du suttit inburad har vi dragit in drygt sju miljoner. Dollar alltså.”
”Varav tjugo procent tillfaller dig.”
”Varav tjugo procent tillfaller mig.”
”Är du nöjd med det?”
”Jag har tjänat över en miljon dollar på ett halvår. Jo. Jag är nöjd.”
”Du vet … gapa inte efter för mycket. Du kan dra dig tillbaka när du känner dig nöjd. Men fortsätt att sköta mina affärer några timmar då och då.”
”Tio miljoner dollar”, sa han.
”Hur?”
”När jag fått ihop tio miljoner dollar lägger jag av. Det var bra att du dök upp. Vi har en del att diskutera.”
”Prata på.”
Han slog ut med handen.
”Det här är så mycket pengar att det skrämmer skiten ur mig. Jag vet inte hur jag ska hantera dem. Jag vet inte vad målsättningen med verksamheten är mer än att tjäna mer pengar. Vad ska pengarna användas till?”
”Jag vet inte.”
”Inte jag heller. Men pengarna kan bli ett självändamål. Det är rubbat. Det är därför jag beslutat mig för att lägga av då jag tjänat ihop tio miljoner. Jag vill inte ha ansvaret längre.”
”Okej.”
”Innan jag lägger av vill jag att du har bestämt hur du vill att den här förmögenheten ska förvaltas i framtiden. Det måste finnas ett syfte och riktlinjer och en organisation att lämna över till.”
”Mmm.”
”Det är omöjligt för en person att ägna sig åt affärer på det här sättet. Jag har delat upp summan i långsiktiga fasta investeringar – fastigheter, värdepapper och sådant. Du har en komplett förteckning i datorn.”
”Jag har läst den.”
”Den andra halvan ägnar jag åt spekulation, men det är så mycket pengar att hålla rätt på att jag inte hinner med. Jag har därför startat ett investmentbolag i Jersey. Du har för närvarande sex anställda i London. Två skickliga unga placerare och kontorspersonal.”
”Yellow Ballroom Ltd? Jag undrade just vad det var för något.”
”Vårt företag. Här i Gibraltar har jag anställt en sekreterare och en ung lovande jurist … de dyker förresten upp om någon halvtimme.”
”Jaha. Molly Flint, 41 år, och Brian Delaney, 26.”
”Vill du träffa dem?”
”Nej. Är Brian din älskare?”
”Vad? Nej.”
Han såg chockerad ut.
”Jag blandar inte ihop …”
”Bra.”
”Förresten … jag är inte intresserad av unga grabbar … oerfarna, menar jag.”
”Nej, du är mer attraherad av grabbar med lite tuffare attityd än en snorunge kan erbjuda. Det är fortfarande inte något som angår mig, men Jeremy …”
”Ja?”
”Var försiktig.”
Hon hade egentligen inte planerat att stanna i Gibraltar mer än ett par veckor för att hitta en kompassriktning igen. Hon upptäckte plötsligt att hon inte hade en aning om vad hon skulle ta sig till eller vart hon borde åka. Hon blev kvar i tolv veckor. Hon kontrollerade sin e-post en gång om dagen och svarade lydigt på mail från Annika Giannini vid de enstaka tillfällen hon hörde av sig. Hon berättade inte var hon befann sig. Hon svarade inte på någon annan e-post.
Hon fortsatte att besöka Harry’s Bar, men nu kom hon in bara för någon enstaka öl på kvällarna. Hon tillbringade större delen av dagarna på The Rock, antingen på terrassen eller i sängen. Hon avverkade ytterligare en tillfällig förbindelse med en 30-årig officer i brittiska marinen, men det blev ett one night stand och var på det hela taget en ointressant upplevelse.
Hon insåg att hon var uttråkad.
I början av oktober åt hon middag med Jeremy MacMillan. De hade bara träffats några enstaka tillfällen under hennes vistelse. Det hade mörknat och de drack ett fruktigt vitt vin och hade diskuterat vad de skulle använda Lisbeths miljarder till. Plötsligt överraskade han henne med att fråga vad som tryckte henne.
Hon hade betraktat honom och funderat på saken. Därefter hade hon lika överraskande berättat om sitt förhållande till Miriam Wu, hur hon misshandlats och nästan mördats av Ronald Niedermann. Det hade varit hennes fel. Bortsett från en hälsning via Annika Giannini hade Lisbeth inte hört ett ord från Miriam Wu. Och nu hade hon flyttat till Frankrike.
Jeremy MacMillan hade suttit tyst en lång stund.
”Är du kär i henne?” frågade han plötsligt.
Lisbeth Salander funderade på svaret. Till sist skakade hon på huvudet.
”Nej. Jag tror inte att jag är typen som blir kär. Hon var en vän. Och hon var bra sex.”
”Ingen människa kan undvika att bli kär”, sa han. ”Man kanske vill förneka det, men vänskap är nog den vanligaste formen av kärlek.”
Hon tittade förbluffat på honom.
”Blir du arg om jag blir personlig?”
”Nej.”
”Åk till Paris, för guds skull”, sa han.
Hon landade på de Gaulle-flygplatsen halv tre på eftermiddagen, tog flygbussen till Triumfbågen och ägnade två timmar åt att vandra omkring i de närmaste kvarteren på jakt efter ett ledigt hotellrum. Hon gick söderut, mot Seine, och fick slutligen plats på lilla Hotel Victor Hugo på rue Copernic.
Hon duschade och ringde Miriam Wu. De träffades vid niotiden på kvällen på en bar i närheten av Notre-Dame. Miriam Wu var klädd i vit skjorta och kavaj. Hon såg strålande ut. Lisbeth blev omedelbart generad. De pussade varandra på kinden.
”Jag är ledsen att jag inte hört av mig och att jag inte kom till rättegången”, sa Miriam Wu.
”Det är okej. Rättegången var bakom lyckta dörrar i vilket fall.”
”Jag låg på sjukhus i tre veckor och sedan var allting ett kaos då jag kom hem till Lundagatan. Jag kunde inte sova. Jag drömde mardrömmar om den där jävla Niedermann. Jag ringde till mamma och sa att jag ville komma.”
Lisbeth nickade.
”Förlåt mig.”
”Var inte en jävla idiot. Det är jag som kommit hit för att be dig om ursäkt.”
”Varför det?”
”Jag tänkte inte. Det föll mig aldrig in att jag utsatte dig för livsfara genom att överlåta lägenheten men fortsätta att vara skriven där. Det var mitt fel att du nästan blev mördad. Jag förstår om du hatar mig.”
Miriam Wu såg häpen ut.
”Jag har inte ens tänkt tanken. Det var Ronald Niedermann som försökte mörda mig. Inte du.”
De satt tysta en stund.
”Jaha”, sa Lisbeth till sist.
”Jo”, sa Miriam Wu.
”Jag har inte följt efter dig hit för att jag är kär i dig”, sa Lisbeth.
Miriam nickade.
”Du var jävla bra sex, men jag är inte kär i dig”, underströk hon.
”Lisbeth … jag tror …”
”Det jag ville säga var att jag hoppas att … fan.”
”Vad?”
”Jag har inte många vänner …”
Miriam Wu nickade.
”Jag blir kvar i Paris ett tag. Mina studier därhemma gick åt helvete och jag skrev in mig på universitetet här istället. Jag kommer att stanna minst ett år.”
Lisbeth nickade.
”Sedan vet jag inte. Men jag kommer tillbaka till Stockholm. Jag betalar hyran för Lundagatan och jag tänker behålla lägenheten. Om det är okej med dig.”
”Det är din lägenhet. Gör vad du vill med den.”
”Lisbeth, du är väldigt speciell”, sa hon. ”Jag vill gärna fortsätta att vara din vän.”