De pratade i två timmar. Lisbeth hade ingen anledning att dölja sitt förflutna för Miriam Wu. Zalachenkoaffären var känd av alla som hade tillgång till en svensk tidning och Miriam Wu hade följt affären med stort intresse. Hon berättade detaljerat om vad som hade hänt i Nykvarn den natt Paolo Roberto hade räddat hennes liv.
Sedan åkte de hem till Miriams studentrum i närheten av universitetet.
EPILOG: BOUPPTECKNING
FREDAG 2 DECEMBER – SÖNDAG 18 DECEMBER
Annika Giannini träffade Lisbeth Salander i baren på Södra teatern vid niotiden på kvällen. Lisbeth drack starköl och var på väg att avsluta sitt andra glas.
”Ledsen att jag är sen”, sa Annika och sneglade på sitt armbandsur. ”Jag fick trassel med en annan klient.”
”Jaha”, sa Lisbeth.
”Vad firar du?”
”Inget. Jag har bara lust att bli full.”
Annika betraktade henne med skepsis medan hon slog sig ned.
”Har du ofta den lusten?”
”Jag söp mig redlös då jag blev frisläppt, men jag har inga anlag för alkoholism om du tror det. Det slog mig bara att jag för första gången i mitt liv är myndig och har laglig rätt att bli berusad här hemma i Sverige.”
Annika beställde en campari.
”Okej”, sa hon. ”Vill du dricka ensam eller vill du ha sällskap?”
”Helst ensam. Men om du inte pratar så mycket kan du sitta med. Jag antar att du inte har lust att hänga med hem till mig och ha sex.”
”Förlåt?” undrade Annika Giannini.
”Nä, jag trodde väl det. Du är en sådan där vanvettigt heterosexuell människa.”
Annika Giannini såg plötsligt road ut.
”Det är första gången någon av mina klienter föreslagit sex.”
”Är du intresserad?”
”Sorry. Inte det minsta. Men tack för erbjudandet.”
”Vad var det du ville, advokaten?”
”Två saker. Antingen avsäger jag mig jobbet som din advokat här och nu eller så börjar du svara i telefon då jag ringer. Vi hade den här diskussionen då du blev frisläppt.”
Lisbeth Salander tittade på Annika Giannini.
”Jag har försökt få tag på dig i en vecka. Jag har ringt, skrivit och mailat.”
”Jag har varit bortrest.”
”Du har varit omöjlig att få tag på större delen av hösten. Det här fungerar inte. Jag har accepterat att vara ditt juridiska ombud i allt som har med dina mellanhavanden med staten att göra. Det betyder formalia och dokumentation som måste skötas. Papper måste undertecknas. Frågor måste besvaras. Jag måste kunna få tag på dig, och jag har ingen lust att sitta som en idiot och inte veta var du håller hus.”
”Jag förstår. Jag har varit utomlands i två veckor. Jag kom hem i går och ringde dig så fort jag hörde att du sökte mig.”
”Det duger inte. Du måste hålla mig underrättad om var du finns och höra av dig minst en gång i veckan till dess att alla frågor om skadestånd och sådant är klart.”
”Jag skiter i skadestånd. Jag vill att staten lämnar mig i fred.”
”Men staten kommer inte att lämna dig i fred, hur mycket du än vill. Ditt frikännande i tingsrätten får en lång kedja av konsekvenser. Det handlar inte bara om dig. Peter Teleborian kommer att åtalas för vad han gjorde mot dig. Det betyder att du måste vittna. Åklagare Ekström är föremål för en utredning om tjänstefel och kan dessutom komma att åtalas om det visar sig att han medvetet åsidosatt tjänsteplikten på uppdrag av Sektionen.”
Lisbeth höjde ögonbrynen. För en sekund såg hon nästan intresserad ut.
”Jag tror inte att det kommer att leda till åtal. Han gick på en bluff och har egentligen inget med Sektionen att göra. Men så sent som förra veckan inledde en åklagare en förundersökning mot överförmyndarnämnden. Där föreligger flera JO-anmälningar och en anmälan till justitiekanslern.”
”Jag har inte anmält någon.”
”Nej. Men det är uppenbart att grova tjänstefel har begåtts och allt detta måste utredas. Du är inte den enda person som nämnden har ansvar för.”
Lisbeth ryckte på axlarna.
”Det angår inte mig. Men jag lovar att hålla bättre kontakt med dig än tidigare. De här senaste två veckorna har varit ett undantag. Jag har jobbat.”
Annika Giannini tittade misstänksamt på sin klient.
”Vad jobbar du med?”
”Konsultverksamhet.”
”Okej”, sa hon till slut. ”Det andra är att bouppteckningen är klar.”
”Vilken bouppteckning?”
”Efter din pappa. Statens advokat tog kontakt med mig eftersom ingen tycks veta hur de ska få kontakt med dig. Du och din syster är enda arvtagare.”
Lisbeth Salander betraktade Annika utan att röra en min. Sedan fångade hon servitrisens blick och pekade på sitt glas.
”Jag vill inte ha något arv efter min far. Gör vad fan du vill med det.”
”Fel. Du kan göra vad du vill med arvet. Mitt jobb är att se till att du har möjlighet att göra det.”
”Jag vill inte ha ett öre efter det svinet.”
”Okej. Skänk pengarna till Greenpeace eller nåt.”
”Jag skiter i valarna.”
Annikas röst blev plötsligt förnuftig.
”Lisbeth, om du nu ska vara myndig så får du faktiskt börja bete dig som en sådan. Jag skiter i vad du gör med dina pengar. Skriv på här att du har tagit emot så kan du supa i fred sedan.”
Lisbeth sneglade under lugg på Annika och tittade därefter ned i bordet. Annika antog att det var en sorts urskuldande gest som eventuellt motsvarade en ursäkt i Lisbeth Salanders begränsade mimregister.
”Okej. Vad är det?”
”Rätt hyfsat. Din pappa hade drygt 300 000 i värdepapper. Fastigheten i Gosseberga kommer att ge uppskattningsvis runt 1,5 miljoner i försäljning – det ingår lite skog. Dessutom ägde din far ytterligare tre fastigheter.”
”Fastigheter?”
”Ja. Det tycks som att han hade investerat en del pengar. Det är inga dramatiskt värdefulla objekt. Han äger ett mindre hyreshus i Uddevalla om sammanlagt sex lägenheter som svarar för en del hyresintäkter. Men fastigheten är i dåligt skick och han struntade i renoveringarna. Kåken har till och med varit uppe hos hyresnämnden. Du blir inte rik men den kommer att inbringa en slant vid försäljning. Han äger ett sommartorp i Småland som är värderat till drygt 250 000 kronor.”
”Jaha.”
”Sedan äger han en fallfärdig industrilokal utanför Norrtälje.”
”Varför i hela friden hade han skaffat sig den skiten?”
”Det har jag ingen aning om. Uppskattningsvis kan arvet inbringa omkring fyra-någonting miljoner vid försäljning efter skatter och sådant, men …”
”Ja?”
”Sedan ska arvet delas lika mellan dig och din syster. Problemet är att ingen tycks veta var din syster befinner sig.”
Lisbeth betraktade Annika Giannini under uttryckslös tystnad.
”Nå?”
”Nå, vad då?”
”Var finns din syster?”
”Jag har ingen aning. Jag har inte sett henne på tio år.”
”Hon har sekretesskyddade uppgifter, men jag har fått fram att hon är antecknad som obefintlig i riket.”
”Jaså”, sa Lisbeth med behärskat intresse.
Annika suckade uppgivet.
”Okej. Då skulle jag föreslå att vi realiserar alla tillgångar och fonderar halva summan i bank till dess att din syster kan lokaliseras. Jag kan inleda förhandlingar om du ger mig klartecken.”
Lisbeth ryckte på axlarna.
”Jag vill inte ha med hans pengar att göra.”
”Jag förstår det. Men bokslutet måste i alla fall göras. Det är en del av ditt ansvar som myndig.”
”Sälj skiten då. Sätt in hälften på bank och skänk resten till vad du har lust med.”
Annika Giannini krökte ett ögonbryn. Hon hade förstått att Lisbeth Salander faktiskt hade pengar undanstoppade men inte insett att hennes klient hade det så pass gott ställt att hon kunde ignorera ett arv som uppgick till närmare två miljoner kronor och kanske mer. Hon hade heller ingen aning om varifrån Lisbeth hade fått sina pengar eller hur mycket det handlade om. Däremot var hon intresserad av att få den byråkratiska proceduren avklarad.