Mikael var tyst en stund. Sedan log han blekt.
”När det är dags så är det dags. A woman’s gotta do what a woman’s gotta do and all that crap.”
Erika log. Det var de ord hon hade använt mot honom då han flyttat till Hedeby. Han sträckte fram handen och rufsade henne vänskapligt i håret.
”Att du vill sluta på det här dårhuset begriper jag, men att du vill bli chef på Sveriges mest knastertorra gubbtidning kommer ta ett tag att smälta.”
”Det finns rätt många tjejer som jobbar där.”
”Äsch. Kolla ledarsidan. Det är ju anno dazumal hela vägen. Du måste vara spritt språngande masochist. Ska vi gå och dricka kaffe?”
Erika satte sig upp.
”Jag måste få veta vad som har hänt i Göteborg i natt.”
”Jag håller på att skriva storyn”, sa Mikael. ”Men det kommer att bli rena rama kriget när vi publicerar.”
”Inte vi. Ni.”
”Jag vet. Vi kommer att publicera den i samband med rättegången. Men jag antar att du inte tänker ta storyn med dig till SMP. Faktum är att jag vill att du ska skriva en sak om Zalachenkohistorien innan du slutar på Millennium.”
”Micke, jag …”
”Din sista ledare. Du kan skriva den när du har lust. Den kommer förmodligen inte att publiceras före rättegången, när det nu kan bli.”
”Det är kanske ingen bra idé. Vad ska den handla om?”
”Moral”, sa Mikael Blomkvist. ”Och storyn om att en av våra medarbetare mördades därför att staten inte gjorde sitt jobb för femton år sedan.”
Han behövde inte förklara mer. Erika Berger visste exakt vilken ledare han ville ha. Hon övervägde saken en kort stund. Hon hade faktiskt varit kapten på skutan då Dag Svensson mördats. Hon kände sig plötsligt mycket bättre till mods.
”Okej”, sa hon. ”Den sista ledaren.”
KAPITEL 4: LÖRDAG 9 APRIL – SÖNDAG 10 APRIL
Klockan ett på lördagseftermiddagen hade åklagare Martina Fransson i Södertälje funderat färdigt. Skogskyrkogården i Nykvarn var en eländig soppa och kriminalavdelningen hade ackumulerat en oerhörd mängd övertid sedan onsdagen då Paolo Roberto hade haft sin boxningsmatch med Ronald Niedermann i lagerbyggnaden där. Det handlade om minst tre mord på personer som blivit nedgrävda i terrängen, grovt människorov och grov misshandel av Lisbeth Salanders väninna Miriam Wu och slutligen mordbrand. Till Nykvarn kopplades incidenten i Stallarholmen, som egentligen låg i Strängnäs polisdistrikt i Södermanlands län, men där Carl-Magnus Lundin från Svavelsjö MC var en nyckelperson. Lundin låg för närvarande på sjukhuset i Södertälje med gipsad fot och stålskena i käken. Och i vilket fall gick samtliga brott under länspolisen, vilket innebar att det var Stockholm som skulle få sista ordet.
Under fredagen hade häktningsförhandling hållits. Lundin var med säkerhet kopplad till Nykvarn. Sent omsider hade det klarlagts att lagret ägdes av företaget Medimport, som i sin tur ägdes av en Anneli Karlsson, 52 år och bosatt i Puerto Banus, Spanien. Hon var kusin till Magge Lundin, saknade brottsregister och tycktes i sammanhanget närmast fungera som målvakt.
Martina Fransson slog ihop mappen med förundersökningen. Den var fortfarande i begynnelsestadiet och skulle kompletteras med åtskilliga hundra sidor innan det var dags för rättegång. Men redan nu måste Martina Fransson fatta beslut i några frågor. Hon tittade på kollegorna från polisen.
”Vi har tillräckligt för att väcka åtal mot Lundin för delaktighet i kidnappningen av Miriam Wu. Paolo Roberto har identifierat honom som mannen som körde skåpbilen. Jag kommer också att häkta honom som på sannolika skäl delaktig i mordbranden. Vi avvaktar med åtalen om delaktighet i morden på de tre personer vi grävt upp på tomten, åtminstone till dess att alla är identifierade.”
Poliserna nickade. Det var det besked de hade väntat sig.
”Hur gör vi med Sonny Nieminen?”
Martina Fransson bläddrade upp Nieminen i dokumentationen på skrivbordet.
”Det är en herre med en imponerande meritförteckning. Rån, olaga vapeninnehav, misshandel, grov misshandel, dråp och narkotikabrott. Han greps alltså tillsammans med Lundin vid Stallarholmen. Jag är fullständigt övertygad om att han är inblandad – det vore osannolikt om han inte var det. Men problemet är att vi inte har något som vi kan fästa på honom.”
”Han säger att han aldrig har varit i lagret i Nykvarn och att han bara följde med Lundin på en tur med motorcyklarna”, sa den kriminalinspektör som hållit i Stallarholmen för Södertäljes räkning. ”Han påstår att han inte hade en aning om vad Lundin hade för ärende till Stallarholmen.”
Martina Fransson undrade om hon på något sätt kunde peta över ärendet till åklagare Richard Ekström i Stockholm.
”Nieminen vägrar uttala sig om vad som hände men förnekar kraftigt att han varit delaktig i brott”, fortsatte kriminalinspektören.
”Nej, det verkar ju snarast som om han och Lundin var brottsoffer i Stallarholmen”, sa Martina Fransson och trummade irriterat med fingertopparna.
”Lisbeth Salander”, tillade hon med uppenbart tvivel i rösten. ”Alltså, vi talar om en flicka som ser ut som om hon knappt kommit in i puberteten och som är 150 centimeter lång och knappast besitter den kroppsstyrka som fordras för att bemästra Nieminen och Lundin.”
”Om hon inte var beväpnad. Med en pistol kan hon kompensera för en hel del av sin bräckliga fysik.”
”Men det stämmer inte riktigt med rekonstruktionen.”
”Nej. Hon använde tårgas och sparkade Lundin i skrevet och ansiktet med sådant ursinne att hon krossade en testikel och därefter käkbenet. Skottet i foten måste ha kommit efter misshandeln. Men jag har svårt att tro på att det var hon som var beväpnad.”
”SKL har identifierat vapnet som Lundin blev skjuten med. Det är en polsk P-83 Wanad med Makarovammunition. Den hittades i Gosseberga utanför Göteborg och har Salanders fingeravtryck på sig. Vi kan nästan förutsätta att hon förde med sig pistolen till Gosseberga.”
”Jo. Men serienumret visar att pistolen stals för fyra år sedan vid ett inbrott i en vapenbutik i Örebro. Tjuvarna åkte dit så småningom, men hade gjort sig av med vapnen. Det var en lokal talang med narkotikaproblem som umgicks i kretsarna kring Svavelsjö MC. Jag skulle mycket hellre vilja placera pistolen hos antingen Lundin eller Nieminen.”
”Det kan ju vara så enkelt att Lundin bar pistolen och att Salander avväpnade honom och att ett skott brann av som träffade honom i foten. Jag menar, uppsåtet kan i vilket fall inte ha varit att döda honom eftersom han faktiskt lever.”
”Eller så sköt hon honom i foten av sadistiska skäl. Vad vet jag. Men hur hanterade hon Nieminen? Han har inga synbara skador.”
”Han har faktiskt en skada. Han har två små brännsår på bröstkorgen.”
”Och?”
”Gissningsvis en elpistol.”
”Så Salander skulle ha varit beväpnad med elpistol, tårgas och pistol. Hur mycket väger alltsammans … Nej, jag är rätt säker på att Lundin eller Nieminen hade med sig vapnet och att hon tog det ifrån dem. Exakt hur det gick till då Lundin blev skjuten kan vi inte riktigt få klarhet i innan någon av de inblandade börjar prata.”
”Okej.”
”Men nuläget är alltså att Lundin är häktad av de skäl jag nämnde tidigare. Däremot har vi inte ett dugg på Nieminen. Alltså tänker jag försätta honom på fri fot i eftermiddag.”
Sonny Nieminen var på ett miserabelt humör då han lämnade häktet på polishuset i Södertälje. Han var även så torr i munnen att hans första anhalt blev en tobaksaffär där han köpte en Pepsi som han halsade på stående fot. Han handlade också ett paket Lucky Strike och en dosa Göteborgs Rapé. Han öppnade mobiltelefonen och kontrollerade batteriet och slog därefter numret till Hans-Åke Waltari, 33 år och Sergeant at Arms för Svavelsjö MC, därmed nummer tre i den interna hierarkin. Han hörde fyra signaler gå fram innan Waltari svarade.