Niedermann log fortfarande mot henne. Han höjde högerhanden och visade. Lillfingret var borta.
”Det blev infekterat. Jag var tvungen att kapa det.”
Ronald Niedermann led av congenital analgesia och kunde inte känna smärta. Lisbeth hade kluvit hans hand med en spade utanför Gosseberga, sekunderna innan Zalachenko hade skjutit henne i huvudet.
”Jag skulle ha siktat på skallen”, sa Lisbeth Salander med neutral röst. ”Vad fan gör du här? Jag trodde att du hade försvunnit utomlands för flera månader sedan.”
Han log mot henne.
Om Ronald Niedermann skulle ha försökt besvara Lisbeth Salanders fråga om vad han gjorde i det förfallna tegelbruket så skulle han förmodligen ha blivit henne svaret skyldig. Han kunde inte ens förklara det för sig själv.
Han hade lämnat Gosseberga bakom sig med en känsla av befrielse. Han räknade med att Zalachenko var död och att han skulle överta företaget. Han visste att han var en utmärkt organisatör.
Han hade bytt bil i Alingsås och stuvat in den skräckslagna tandsköterskan Anita Kaspersson i bagageutrymmet och kört mot Borås. Han hade ingen plan. Han improviserade längs vägen. Han hade inte reflekterat över Anita Kasperssons öde. Det angick inte honom om hon levde eller dog, och han antog att han skulle vara tvungen att göra sig av med ett besvärligt vittne. Någonstans i utkanten av Borås hade han plötsligt insett att han kunde använda henne på ett annat sätt. Han styrde söderut och hittade ett ödsligt skogsparti utanför Seglora. Han hade bundit henne i en lada och lämnat henne. Han räknade med att hon skulle kunna ta sig loss inom några timmar och därmed leda polisen söderut i spaningarna. Och om hon inte tog sig loss utan svalt eller frös ihjäl i ladan så var det inte hans bekymmer.
I själva verket hade han åkt tillbaka till Borås och styrt österut mot Stockholm. Han hade åkt raka vägen till Svavelsjö MC men noga undvikit själva klubbhuset. Det var irriterande att Magge Lundin satt inburad. Istället hade han sökt upp klubbens Sergeant-at-Arms Hans-Åke Waltari i hemmet. Han begärde bistånd och ett gömställe, vilket Waltari hade ordnat genom att skicka honom till Viktor Göransson, klubbens kassör och finansielle chef. Där hade han dock bara stannat i några timmar.
Ronald Niedermann hade i teorin inga större ekonomiska bekymmer. Han hade visserligen lämnat nästan 200 000 kronor efter sig i Gosseberga, men han hade tillgång till betydligt större summor placerade i fonder utomlands. Problemet var bara att han hade förfärligt ont om kontanter. Göransson hade hand om Svavelsjö MC: s pengar och Niedermann hade insett att ett lyckosamt tillfälle hade materialiserat sig. Det hade varit en smal sak att övertala Göransson att visa vägen till kassaskåpet i ladugården och förse sig med drygt 800 000 kronor i kontanter.
Niedermann tyckte sig komma ihåg att det hade funnits en kvinna i huset också, men han var inte säker på vad han hade gjort med henne.
Göransson bidrog också med ett fordon som ännu inte var lyst av polisen. Han styrde norrut. Han hade en vag plan om att söka sig till någon av Tallinks färjor som utgick från Kappelskär.
Han åkte till Kappelskär och stängde av motorn på parkeringsplatsen. Han satt i trettio minuter och studerade omgivningen. Det var nedlusat med poliser.
Han startade motorn och körde planlöst vidare. Han behövde ett gömställe där han kunde ligga lågt en tid. Strax utanför Norrtälje kom han att tänka på det gamla tegelbruket. Han hade inte ens tänkt på byggnaden på över ett år, sedan det var aktuellt med reparationerna. Det var bröderna Harry och Atho Ranta som använde tegelbruket som mellanlager för varor till och från Baltikum, men bröderna Ranta hade befunnit sig utomlands i flera veckor, sedan journalisten Dag Svensson på Millennium hade börjat snoka i hortraden. Tegelbruket var tomt.
Han hade gömt Göranssons Saab i ett skjul bakom tegelbruket och tagit sig in. Han hade varit tvungen att bryta upp en dörr på bottenvåningen, men en av hans första åtgärder hade varit att ordna en reservutgång genom en lös plywoodskiva i bottenvåningens gavel. Han hade senare ersatt det sönderbrutna hänglåset. Därefter hade han inrättat sig i det ombonade rummet på övervåningen.
Det hade dröjt en hel eftermiddag innan han hört ljud från väggarna. Först hade han trott att det var de vanliga spökena. Han hade suttit på helspänn och lyssnat i någon timme innan han plötsligt rest sig och gått ut i stora hallen och lyssnat. Han hörde ingenting men stod tålmodigt kvar till dess att han hörde ett skrapande.
Han hade hittat nyckeln på diskbänken.
Ronald Niedermann hade sällan blivit så överraskad som då han öppnade dörren och hittade de två ryska hororna. De var utmärglade och hade varit utan mat, förstod han, i flera veckor sedan en kartong ris hade tagit slut. De hade levt på te och vatten.
En av hororna var så utmattad att hon inte orkade resa sig från sängen. Den andra hade varit i bättre form. Hon talade bara ryska men han hade tillräckligt goda språkkunskaper för att förstå att hon tackade Gud och honom att de hade blivit räddade. Hon hade fallit på knä och slagit armarna runt hans ben. Han hade häpet skjutit henne ifrån sig och retirerat ut och låst dörren.
Han hade inte vetat vad han skulle ta sig till med hororna. Han hade kokat en soppa av konserverna han hittat i köket och serverat dem medan han funderade. Den mest utmattade kvinnan på sängen tycktes återfå en del krafter. Han hade tillbringat kvällen med att förhöra dem. Det hade tagit honom en stund att inse att de två kvinnorna inte var horor utan studenter som hade betalat bröderna Ranta för att kunna ta sig till Sverige. De hade utlovats arbets- och uppehållstillstånd. De hade kommit från Kappelskär i februari och direkt förts till lagret där de hade blivit inlåsta.
Niedermann hade mulnat. De förbannade bröderna Ranta hade haft en sidoinkomst som de inte redovisat för Zalachenko. Sedan hade de helt enkelt glömt bort kvinnorna eller kanske medvetet lämnat dem åt sitt öde då de brådstörtat lämnat Sverige.
Frågan var bara vad han skulle ta sig till med kvinnorna. Han hade ingen orsak att göra dem illa. Han kunde inte gärna släppa dem fria med tanke på att de med stor sannolikhet skulle leda polisen till tegelbruket. Så enkelt var det. Han kunde inte skicka tillbaka dem till Ryssland eftersom det innebar att han måste åka ned till Kappelskär med dem. Det kändes för vanskligt. Den mörkhåriga flickan vars namn var Valentina hade erbjudit honom sex mot att han hjälpte dem. Han var inte det minsta intresserad av att ha sex med flickorna, men erbjudandet hade förvandlat henne till en hora. Alla kvinnor var horor. Så enkelt var det.
Efter tre dagar hade han tröttnat på deras ständiga böner, tjat och knackningar i väggen. Han såg ingen annan utväg. Han ville bara vara i fred. Han hade följaktligen låst upp dörren en sista gång och snabbt avslutat problemet. Han hade bett Valentina om ursäkt innan han sträckt fram händerna och med ett enda grepp vridit av hennes nacke mellan andra och tredje nackkotan. Därefter hade han gått fram till den blonda flickan på sängen vars namn han inte kände till. Hon hade legat passiv och inte gjort motstånd. Han hade burit ned kropparna till bottenvåningen och gömt dem i en vattenfylld bassäng. Äntligen kunde han känna en sorts frid.
Avsikten hade inte varit att stanna i tegelbruket. Han hade bara tänkt stanna till dess att det värsta polispådraget hade lagt sig. Han rakade av sig håret och lät skägget växa ut en centimeter. Hans utseende förändrades. Han hittade en overall som tillhört någon av arbetarna från NorrBygg och som nästan var i hans egen storlek. Han satte på sig overallen och en kvarglömd skärmmössa från Beckers Färg och stoppade en tumstock i en benficka och körde upp till OK-macken på höjden ovanför vägen och handlade. Han hade gott om kontanter från bytet hos Svavelsjö MC. Han handlade i kvällningen. Han såg ut som en vanlig knegare som stannade till på vägen hem. Ingen tycktes lägga märke till honom. Han tog för vana att åka och handla en eller två gånger i veckan. På OK-macken hälsade de alltid vänligt och kände snart igen honom.