Från början hade han ägnat avsevärd tid åt att försvara sig mot de skepnader som befolkade byggnaden. De fanns i väggarna och kom ut nattetid. Han hörde dem vandra runt ute i hallen.
Han barrikaderade sig på sitt rum. Efter flera dagar fick han nog. Han beväpnade sig med en bajonett som han hittade i en kökslåda och gick ut för att äntligen konfrontera monstren. Det måste få ett slut.
Helt plötsligt upptäckte han att de vek undan. För första gången i sitt liv kunde han bestämma över deras närvaro. De flydde då han närmade sig. Han kunde se deras svansar och deformerade kroppar slinka undan bakom packlårar och skåp. Han vrålade efter dem. De flydde.
Han gick häpet tillbaka till sitt ombonade rum och satt vaken hela natten i väntan på att de skulle återkomma. De gjorde en förnyad attack i gryningen och han konfronterade dem än en gång. De flydde.
Han balanserade mellan panik och eufori.
I hela sitt liv hade han jagats av dessa varelser i mörkret och för första gången kände han att han behärskade situationen. Han gjorde ingenting. Han åt. Han sov. Han funderade. Det var rofyllt.
Dagarna blev till veckor och det blev sommar. Från transistorradion och kvällstidningarna kunde han följa hur jakten på Ronald Niedermann avklingade. Han noterade med intresse rapporteringen om mordet på Alexander Zalachenko. Så dråpligt. Ett psykfall satte punkt för Zalachenkos liv. I juli väcktes intresset på nytt i och med rättegången mot Lisbeth Salander. Han häpnade då hon plötsligt frikändes. Det kändes inte bra. Hon var fri medan han tvingades gömma sig.
Han köpte Millennium på OK-macken och läste temanumret om Lisbeth Salander och Alexander Zalachenko och Ronald Niedermann. En journalist vid namn Mikael Blomkvist hade målat upp ett porträtt av Ronald Niedermann som en patologiskt sjuk mördare och psykopat. Niedermann rynkade ögonbrynen.
Det var plötsligt höst och han hade ännu inte kommit iväg. Då det blev kallare köpte han ett elektriskt element på OK-macken. Han kunde inte förklara varför han inte lämnade fabriken.
Vid några tillfällen hade ungdomar kört upp på planen framför bruket och parkerat, men ingen hade stört hans tillvaro eller brutit sig in i byggnaden. I september hade en bil parkerat på planen framför bruket och en man i blå vindjacka hade känt på dörrarna och vandrat omkring på tomten och snokat. Niedermann hade betraktat honom från fönstret på andra våningen. Med jämna mellanrum hade mannen gjort anteckningar i ett block. Han hade stannat i tjugo minuter innan han sett sig omkring en sista gång och åter satt sig i sin bil och lämnat området. Niedermann andades ut. Han hade ingen aning om vem mannen var och vilket hans ärende hade varit, men det tycktes som om han gjort en översyn av fastigheten. Han tänkte inte på att Zalachenkos död hade inneburit en bouppteckning.
Han funderade mycket över Lisbeth Salander. Han hade inte väntat sig att någonsin möta henne igen, men hon fascinerade och skrämde honom. Ronald Niedermann var inte rädd för levande människor. Men hans syster – hans halvsyster – hade gjort ett förunderligt intryck på honom. Ingen annan hade besegrat honom på det sätt hon hade gjort. Hon hade återkommit trots att han hade begravt henne. Hon hade återkommit och jagat honom. Han drömde om henne varje natt. Han vaknade kallsvettig och insåg att hon ersatt hans vanliga spöken.
I oktober bestämde han sig. Han skulle inte lämna Sverige förrän han hade sökt upp sin syster och utplånat henne. Han saknade en plan, men hans liv fick åter en målsättning. Han visste inte var hon fanns eller hur han skulle spåra henne. Han blev sittande i rummet på andra våningen i tegelfabriken där han stirrade ut genom fönstret, dag efter dag, vecka efter vecka.
Till dess att den vinröda Hondan plötsligt parkerade utanför byggnaden och han till sin omåttliga förvåning såg Lisbeth Salander kliva ut ur bilen. Gud är nådig, tänkte han. Lisbeth Salander skulle göra de två kvinnorna vars namn han inte längre kom ihåg sällskap i bassängen på bottenvåningen. Hans väntan var över och han skulle äntligen kunna gå vidare i sitt liv.
Lisbeth Salander värderade situationen och fann läget vara allt annat än under kontroll. Hennes hjärna arbetade för högtryck. Klick, klick, klick. Hon höll fortfarande kofoten i handen men insåg att det var ett bräckligt vapen mot en man som inte kunde känna smärta. Hon var inlåst på drygt tusen kvadrat tillsammans med en mördarrobot från helvetet.
När Niedermann plötsligt rörde sig mot henne kastade hon kofoten mot honom. Han vek lugnt undan. Lisbeth Salander sköt fart. Hon satte foten på en pall och svingade sig upp på en packlår och klättrade som en spindel vidare ytterligare två packlårar upp. Hon stannade och tittade ned på Niedermann, drygt fyra meter under henne. Han hade stannat och avvaktade.
”Kom ned”, sa han lugnt. ”Du kan inte fly. Slutet är oundvikligt.”
Hon undrade om han hade något skjutvapen. Det skulle vara ett problem.
Han böjde sig ned och lyfte en stol som han kastade. Hon duckade.
Niedermann såg plötsligt irriterad ut. Han satte foten på pallen och började klättra efter henne. Hon väntade till dess att han var nästan uppe innan hon tog sats med två snabba kliv och hoppade över mittgången och landade på ovansidan av en packlår några meter bort. Hon svingade sig ned på golvet och hämtade kofoten.
Niedermann var egentligen inte klumpig. Men han visste att han inte kunde riskera att hoppa från packlårarna och kanske bryta en fot. Han var tvungen att försiktigt klättra ned och ställa foten på golvet. Han var helt enkelt tvungen att röra sig långsamt och metodiskt, och han hade ägnat en livstid åt att bemästra sin kropp. Han hade nästan nått golvet då han hörde steg bakom sig och hann precis vrida kroppen så att han kunde parera slaget från kofoten med axeln. Han tappade bajonetten.
Lisbeth släppte kofoten i samma ögonblick som hon utdelade slaget. Hon hade inte tid att plocka upp bajonetten utan sparkade den ifrån honom längs pallarna, undvek en backhand från hans väldiga näve och retirerade tillbaka upp på packlårarna på andra sidan mittgången. I ögonvrån såg hon Niedermann sträcka sig efter henne. Hon drog blixtsnabbt upp fötterna. Packlårarna stod i två rader, staplade i tre våningar närmast mittgången och två våningar på utsidan. Hon svingade sig ned på tvåvåningshöjden och tog spjärn med ryggen och använde all sin benstyrka. Packlåren måste ha vägt minst 200 kilo. Hon kände hur den rörde sig och välte ned mot mittgången.
Niedermann såg låren komma och hann precis kasta sig åt sidan. Ett hörn av låren slog mot hans bröst men han klarade sig utan skador. Han stannade. Hon gjorde verkligen motstånd. Han klättrade upp efter henne. Han hade precis fått upp huvudet på tredje våningen då hon sparkade honom. Kängan träffade i pannan. Han grymtade och hävde sig upp på toppen av packlårarna. Lisbeth Salander flydde genom att hoppa tillbaka till lårarna på andra sidan mittgången. Hon välte sig omedelbart över kanten och försvann ur hans synfält. Han hörde hennes fotsteg och skymtade henne då hon passerade dörren till den inre hallen.
Lisbeth Salander såg sig kalkylerande omkring. Klick. Hon visste att hon var chanslös. Så länge hon kunde undvika Niedermanns väldiga nävar och hålla sig på avstånd kunde hon överleva, men så fort hon gjorde ett misstag – vilket skulle ske förr eller senare – så var hon död. Hon måste undvika honom. Han behövde bara få tag i henne en enda gång för att striden skulle vara över.
Hon behövde ett vapen.