En pistol. En k-pist. En spårljuspansarspränggranat. En trampmina.
Vad fan som helst.
Men något sådant fanns inte att tillgå.
Hon såg sig omkring.
Det fanns inga vapen.
Bara verktyg. Klick. Hennes blick föll på kapsågen, men det skulle mycket till innan hon skulle kunna förmå honom att lägga sig på sågbänken. Klick. Hon såg ett järnspett som skulle kunna fungera som spjut, men det var för tungt för henne att hantera på ett effektivt sätt. Klick. Hon kastade en blick genom dörren och såg att Niedermann hade tagit sig ned från packlårarna femton meter bort. Han var på väg mot henne igen. Hon började röra sig från dörren. Hon hade kanske fem sekunder på sig innan Niedermann skulle vara framme. Hon kastade en sista blick på verktygen.
Ett vapen … eller ett gömställe. Hon stannade plötsligt.
Niedermann gjorde sig ingen brådska. Han visste att det inte fanns någon utväg och att han förr eller senare skulle nå sin syster. Men hon var utan tvekan farlig. Hon var trots allt Zalachenkos dotter. Och han ville inte bli skadad. Det var bättre att låta henne jaga slut på sina krafter.
Han stannade på tröskeln till den inre hallen och såg sig omkring i bråten av verktyg, halvlagda golvplankor och möbler. Hon var osynlig.
”Jag vet att du finns här inne. Jag kommer att hitta dig.”
Ronald Niedermann stod stilla och lyssnade. Det enda han hörde var sina egna andetag. Hon gömde sig. Han log. Hon utmanade honom. Hennes besök hade plötsligt utvecklats till en lek mellan bror och syster.
Sedan hörde han ett oförsiktigt prasslande ljud från en obestämd plats mitt inne i den gamla hallen. Han vred på huvudet men kunde först inte avgöra varifrån ljudet kom. Sedan log han igen. Mitt på golvet en bit från den övriga bråten stod en fem meter lång arbetsbänk i trä med en rad lådor längst upp och skjutdörrar till skåpen under.
Han gick fram till bänkskåpet från sidan och kastade en blick bakom skåpet för att försäkra sig om att hon inte försökte lura honom. Tomt.
Hon hade gömt sig inne i skåpet. Så dumt.
Han slet upp den första skåpluckan i sektionen längst till vänster.
Han hörde omedelbart rörelse då någon flyttade sig inne i skåpet. Ljudet kom från mittsektionen. Han tog två snabba steg och rev upp dörren med ett triumferande ansiktsuttryck.
Tomt.
Sedan hörde han en serie skarpa smällar som lät som pistolskott. Ljudet var så omedelbart att han först hade svårt att uppfatta varifrån det kom. Han vred på huvudet. Sedan kände han ett besynnerligt tryck mot den vänstra foten. Han kände ingen smärta. Han tittade ned på golvet just i tid för att se Lisbeth Salanders hand flytta spikpistolen till den högra foten.
Hon fanns under skåpet.
Han stod som förlamad de sekunder det tog för henne att sätta mynningen mot hans känga och avfyra ytterligare fem stycken sjutums spik rakt genom hans fot.
Han försökte röra sig.
Det tog honom dyrbara sekunder att inse att hans fötter var fastnaglade i det nylagda plankgolvet. Lisbeth Salanders hand flyttade tillbaka spikpistolen till den vänstra foten. Det lät som ett automatvapen som avlossade enstaka skott i snabb följd. Hon hann avlossa ytterligare fyra sjutums spik som förstärkning innan han kom sig för att agera.
Han började sträcka sig ned för att gripa tag i Lisbeth Salanders hand men tappade omedelbart balansen och lyckades återvinna den genom att ta stöd mot bänkskåpet medan han gång på gång hörde spikpistolen avfyras, ka-blam, ka-blam, ka-blam. Hon var tillbaka vid hans högra fot. Han såg att hon avfyrade spikarna snett genom hälen och ned i golvet.
Ronald Niedermann vrålade i plötsligt ursinne. Han sträckte sig åter mot Lisbeth Salanders hand.
Från sin plats under skåpet såg Lisbeth Salander hans byxben glida upp som tecken på att han höll på att böja sig ned. Hon släppte spikpistolen. Ronald Niedermann såg hennes hand reptilsnabbt försvinna under skåpet just innan han nådde fram.
Han sträckte sig efter spikpistolen men i samma ögonblick som han nådde den med en fingerspets halade Lisbeth Salander in sladden under skåpet.
Mellanrummet mellan golvet och skåpet var drygt tjugo centimeter. Med all kraft han kunde mobilisera vräkte han bänkskåpet över ända. Lisbeth Salander tittade upp på honom med stora ögon och ett förorättat ansiktsuttryck. Hon vred spikpistolen och avfyrade den från en halvmeters avstånd. Spiken träffade mitt i skenbenet.
I nästa ögonblick släppte hon spikpistolen och rullade blixtsnabbt ifrån honom och kom på fötter utanför hans räckvidd. Hon backade två meter och stannade.
Ronald Niedermann försökte flytta sig och tappade åter balansen och svajade fram och tillbaka med armarna fäktande i luften. Han återvann balansen och böjde sig ursinnigt ned.
Den här gången nådde han spikpistolen. Han höjde den och riktade mynningen mot Lisbeth Salander. Han tryckte in avtryckaren.
Ingenting hände. Han tittade förbryllat på spikpistolen. Sedan höjde han blicken till Lisbeth Salander igen. Hon höll uttryckslöst upp kontakten. I ursinne kastade han spikpistolen rakt mot henne. Hon vek blixtsnabbt åt sidan.
Sedan satte hon i kontakten i eldosan igen och halade in spikpistolen.
Han mötte Lisbeth Salanders uttryckslösa ögon och kände plötslig förvåning. Han visste redan att hon hade besegrat honom. Hon är övernaturlig. Instinktivt försökte han dra loss foten från golvet. Hon är ett monster. Han orkade lyfta foten några millimeter innan spikhuvudena fastnade. Spikarna hade borrat sig in i hans fötter i olika vinklar och för att kunna frigöra sig måste han bokstavligen slita itu sina fötter. Inte ens med sin närmast övermänskliga styrka orkade han dra sig loss från golvet. Några sekunder svajade han fram och tillbaka som om han höll på att svimma. Han kom inte loss. Han såg att en blodpöl långsamt bildades mellan hans skor.
Lisbeth Salander satte sig mitt framför honom på en stol som saknade ryggstöd medan hon försökte urskilja tecken på att han skulle orka slita loss sina fötter från golvet. Eftersom han inte kunde känna smärta var det bara en fråga om styrka om han skulle kunna dra spikhuvudena rakt genom foten. Hon satt blick stilla och betraktade hans kamp i tio minuter. Hela tiden var hennes ögon fullständigt uttryckslösa.
Efter en stund reste hon sig och gick runt honom och satte spikpistolen mot hans ryggrad, strax nedanför nacken.
Lisbeth Salander funderade intensivt. Mannen framför henne hade importerat, drogat, misshandlat och sålt kvinnor i parti och minut. Han hade mördat minst åtta människor, inklusive en polis i Gosseberga och en medlem i Svavelsjö MC. Hon hade ingen aning om hur många andra liv hennes halvbror hade på sitt samvete, men tack vare honom hade hon jagats genom Sverige som en galen hund, anklagad för tre av hans mord.
Hennes finger vilade tungt mot avtryckarknappen.
Han hade mördat Dag Svensson och Mia Bergman.
Tillsammans med Zalachenko hade han också mördat henne och begravt henne i Gosseberga. Och nu hade han återkommit för att mörda henne igen.
Man kunde bli irriterad för mindre.
Hon såg inget skäl att låta honom leva vidare. Han hatade henne med en passion som hon inte begrep. Vad skulle hända om hon överlämnade honom till polisen? Rättegång? Livstids fängelse? När skulle han få permission? Hur snabbt skulle han rymma? Och nu då hennes far äntligen var borta – i hur många år skulle hon behöva se sig om över axeln och vänta på den dag då hennes bror plötsligt skulle dyka upp igen? Hon kände tyngden från spikpistolen. Hon kunde avsluta saken en gång för alla.
Konsekvensanalys.
Hon bet sig i underläppen.
Lisbeth Salander var inte rädd för vare sig människor eller ting. Hon insåg att hon saknade den fantasi som fordrades – det var ett bevis så gott som något på att det var något fel med hennes hjärna.
Ronald Niedermann hatade henne och hon svarade med ett lika oförsonligt hat mot honom. Han blev en i raden av män som Magge Lundin och Martin Vanger och Alexander Zalachenko och dussintals andra fähundar som i hennes analys inte hade någon ursäkt att alls befinna sig bland de levande. Om hon kunde samla dem alla på en obebodd ö och avfyra ett kärnvapen så skulle hon vara nöjd.
Men mord? Var det värt det? Vad skulle ske med henne om hon dödade honom? Vilka odds hade hon att undvika upptäckt? Vad var hon beredd att offra för tillfredsställelsen att avfyra spikpistolen en sista gång?
Hon kunde hävda självförsvar och nödvärnsrätten … nej, knappast med hans fötter fastnaglade vid plankgolvet.
Hon tänkte plötsligt på Harriet Vanger som också hade plågats av sin far och sin bror. Hon mindes det replikskifte hon haft med Mikael Blomkvist där hon hade fördömt Harriet Vanger i de skarpaste ordalag. Det var Harriet Vangers fel att hennes bror Martin Vanger fick fortsätta att mörda år efter år.
”Vad skulle du göra?” hade Mikael frågat.
”Slå ihjäl fanskapet”, hade hon svarat med en övertygelse som kom från djupet av hennes kalla själ.
Och nu stod hon i exakt den situation som Harriet Vanger hade befunnit sig i. Hur många fler kvinnor skulle Ronald Niedermann döda om hon lät honom löpa? Hon var myndig och socialt ansvarig för sina handlingar. Hur många år av sitt liv ville hon offra? Hur många år hade Harriet Vanger velat offra?