Konsekvensanalys.
Hon bet sig i underläppen.
Lisbeth Salander var inte rädd för vare sig människor eller ting. Hon insåg att hon saknade den fantasi som fordrades – det var ett bevis så gott som något på att det var något fel med hennes hjärna.
Ronald Niedermann hatade henne och hon svarade med ett lika oförsonligt hat mot honom. Han blev en i raden av män som Magge Lundin och Martin Vanger och Alexander Zalachenko och dussintals andra fähundar som i hennes analys inte hade någon ursäkt att alls befinna sig bland de levande. Om hon kunde samla dem alla på en obebodd ö och avfyra ett kärnvapen så skulle hon vara nöjd.
Men mord? Var det värt det? Vad skulle ske med henne om hon dödade honom? Vilka odds hade hon att undvika upptäckt? Vad var hon beredd att offra för tillfredsställelsen att avfyra spikpistolen en sista gång?
Hon kunde hävda självförsvar och nödvärnsrätten … nej, knappast med hans fötter fastnaglade vid plankgolvet.
Hon tänkte plötsligt på Harriet Vanger som också hade plågats av sin far och sin bror. Hon mindes det replikskifte hon haft med Mikael Blomkvist där hon hade fördömt Harriet Vanger i de skarpaste ordalag. Det var Harriet Vangers fel att hennes bror Martin Vanger fick fortsätta att mörda år efter år.
”Vad skulle du göra?” hade Mikael frågat.
”Slå ihjäl fanskapet”, hade hon svarat med en övertygelse som kom från djupet av hennes kalla själ.
Och nu stod hon i exakt den situation som Harriet Vanger hade befunnit sig i. Hur många fler kvinnor skulle Ronald Niedermann döda om hon lät honom löpa? Hon var myndig och socialt ansvarig för sina handlingar. Hur många år av sitt liv ville hon offra? Hur många år hade Harriet Vanger velat offra?
Sedan blev spikpistolen för tung för att hon skulle orka hålla den mot hans ryggrad ens med båda armarna.
Hon sänkte vapnet och kände det som om hon återkom till verkligheten. Hon upptäckte att Ronald Niedermann mumlade osammanhängande. Han talade på tyska. Han pratade om en djävul som kommit för att hämta honom.
Hon blev plötsligt medveten om att han inte pratade med henne. Han tycktes se någon i andra änden av rummet. Hon vred huvudet och följde hans blick. Där fanns ingenting. Hon kände nackhåren resa sig.
Hon vände på klacken, hämtade järnspettet och gick ut till den yttre hallen och letade rätt på sin axelremsväska. Då hon böjde sig ned för att plocka upp väskan såg hon bajonetten på golvet. Hon hade fortfarande handskarna på sig och lyfte upp vapnet.
Hon tvekade en stund och placerade den synligt i mittgången mellan packlårarna. Hon använde järnspettet och arbetade tre minuter med att hacka loss hänglåset som spärrade utgången.
Hon satt stilla i sin bil och funderade en lång stund. Till sist öppnade hon sin mobiltelefon. Det tog henne två minuter att lokalisera telefonnumret till Svavelsjö MC:s klubbhus.
”Ja”, hörde hon en röst i andra änden.
”Nieminen”, sa hon.
”Vänta.”
Hon väntade i tre minuter innan Sonny Nieminen, acting president i Svavelsjö MC, svarade.
”Vem är det?”
”Det ska du ge fan i”, sa Lisbeth med så låg röst att han knappt kunde urskilja orden. Han kunde inte ens avgöra om det var en man eller kvinna som ringde.
”Jaha. Vad vill du då?”
”Du vill ha tips om Ronald Niedermann.”
”Vill jag?”
”Snacka inte skit. Vill du veta var han finns eller inte?”
”Jag lyssnar.”
Lisbeth lämnade en vägbeskrivning till den nedlagda tegelfabriken utanför Norrtälje. Hon sa att han skulle vara kvar tillräckligt länge för att Nieminen skulle hinna fram om han skyndade sig.
Hon stängde mobilen och startade bilen och körde upp till OK-macken på andra sidan vägen. Hon parkerade så att hon hade tegelbruket rakt framför sig.
Hon fick vänta i mer än två timmar. Klockan var strax före halv två på eftermiddagen då hon noterade en skåpbil som långsamt körde förbi på vägen nedanför henne. Den stannade på en parkeringsficka, avvaktade i fem minuter, vände och svängde upp på uppfarten till tegelbruket. Det började skymma.
Hon öppnade handskfacket och plockade fram en Minolta 2x8 kikare och såg skåpbilen parkera. Hon identifierade Sonny Nieminen och Hans-Åke Waltari och tre personer som hon inte kände igen. Prospects. De måste bygga upp verksamheten igen.
Då Sonny Nieminen och hans kumpaner hittade den öppna porten på gaveln öppnade hon mobilen igen. Hon komponerade ett meddelande och mailade till polisens ledningscentral i Norrtälje.
[POLISMÖRDAREN R. NIEDERMANN FINNS I GML TEGELBRUKET VID OK-MACKEN UTANFÖR SKEDERID. HAN HÅLLER JUST PÅ ATT BLI MÖRDAD AV S. NIEMINEN & MEDL. I SVAVELSJÖ MC. DÖD KVINNA I BASSÄNG I BTNVÅN.]
Hon kunde inte se någon rörelse från fabriken.
Hon tog tid.
Medan hon väntade plockade hon ut SIM-kortet från telefonen och makulerade det genom att klippa itu kortet med en nagelsax. Hon vevade ned sidorutan och kastade bitarna. Sedan plockade hon upp ett färskt SIM-kort från plånboken och satte in det i mobilen. Hon använde Comviq kontantkort som var närmast omöjliga att spåra och kartlägga. Hon ringde till Comviq och tankade upp 500 kronor på det nya kortet.
Det tog elva minuter innan en piket utan sirener men med blåljusen på kryssade mot fabriken från Norrtäljehållet. Piketen parkerade vid uppfartsvägen. Den följdes någon minut senare av två polisbilar. De konfererade och ryckte fram mot tegelbruket i samlad tropp och parkerade intill Nieminens skåpbil. Hon höjde kikaren. Hon såg en av poliserna lyfta en komradio och rapportera in bilnumret på skåpbilen. Poliserna såg sig omkring, men avvaktade. Två minuter senare såg hon ytterligare en piket närma sig i hög hastighet.
Hon insåg plötsligt att allting äntligen var över.
Den historia som hade börjat den dag hon föddes slutade på tegelbruket.
Hon var fri.
När poliserna plockade fram förstärkningsvapen från piketen och satte på sig kevlarvästar och började sprida ut sig på fabriksområdet gick Lisbeth Salander in på bensinmacken och handlade en coffee to go och en smörgås i plastförpackning. Hon åt stående vid ett barbord i serveringen.
Det var mörkt då hon gick tillbaka till bilen. Just då hon öppnade dörren hörde hon två avlägsna knallar från vad hon antog var handeldvapen på andra sidan vägen. Hon såg flera svarta figurer som var poliser stå och trycka mot fasaden i närheten av entrén på gaveln. Hon hörde sirener då ytterligare en piket närmade sig från Uppsalahållet. Några personbilar hade stannat vid vägkanten nedanför henne och betraktade skådespelet.
Hon startade den vinröda Hondan och svängde ned på E18 och styrde hemåt mot Stockholm.
klockan var sju på kvällen då Lisbeth Salander till sin gränslösa irritation hörde dörrklockan ringa. Hon låg i badkaret i vatten som fortfarande ångade. I stort sett fanns rimligen bara en person som kunde ha orsak att knacka på hennes dörr.
Hon hade först tänkt att ignorera ringklockan, men vid tredje signalen suckade hon och svepte ett badlakan runt kroppen. Hon sköt fram underläppen och droppade vatten på hallgolvet.
”Hej”, sa Mikael Blomkvist när hon öppnade.
Hon svarade inte.
”Har du lyssnat på nyheterna?”
Hon skakade på huvudet.
”Jag tänkte att du kanske ville veta att Ronald Niedermann är död. Han mördades av ett gäng från Svavelsjö MC uppe i Norrtälje i dag.”
”Verkligen”, sa Lisbeth Salander med behärskad röst.
”Jag pratade med vakthavande i Norrtälje. Det verkar ha varit någon intern uppgörelse. Niedermann hade tydligen blivit torterad och uppsprättad med en bajonett. Det fanns en väska med flera hundra tusen kronor på platsen.”
”Jaså.”
”Gänget från Svavelsjö greps på plats. De gjorde dessutom motstånd. Det blev en eldstrid och polisen fick kalla in nationella insatsstyrkan från Stockholm. Svavelsjö kapitulerade vid sextiden i kväll.”