Nieminen plockade upp de bägge kvarvarande polska vapnen, laddade och gav det ena till Waltari.
”Har vi någon plan?”
”Vi ska åka och ta ett prat med Niedermann. Han är inte en av oss och han har aldrig varit gripen av polisen tidigare. Jag vet inte hur han kommer att reagera om han grips, men om han pratar så kan han sätta dit oss alla. Då åker vi in så det visslar om det.”
”Du menar att vi ska …”
Nieminen hade redan bestämt sig för att Niedermann måste bort, men insåg att det inte var läge att skrämma upp Waltari förrän de var på plats.
”Jag vet inte. Men vi måste känna honom på pulsen. Om han har en plan och kan försvinna utomlands snabbt som fan så kan vi hjälpa honom på traven. Men så länge han riskerar att gripas av polisen är han ett hot mot oss.”
Det var mörkt på Viktor Göranssons gård utanför Järna då Nieminen och Waltari i skymningen styrde upp på gårdsplanen. Redan detta var olycksbådande. De satt kvar i bilen och avvaktade en stund.
”De kanske är ute”, föreslog Waltari.
”Visst. De har gått på krogen med Niedermann”, sa Nieminen och öppnade bildörren.
Ytterdörren var olåst. Nieminen tände takbelysningen. De gick från rum till rum. Det var välstädat och prydligt, vilket förmodligen var hennes förtjänst, vad hon nu hette, kvinnan som Göransson bodde ihop med.
De hittade Viktor Göransson och hans sambo i källaren, instuvade i ett tvättutrymme.
Nieminen böjde sig ned och betraktade liken. Han sträckte fram ett finger och kände på kvinnan vars namn han inte kom ihåg. Hon var iskall och likstel. Det betydde att de hade varit döda i kanske tjugofyra timmar.
Nieminen behövde inget utlåtande från patologen för att avgöra hur de hade dött. Hennes nacke hade knäckts genom att huvudet vridits 180 grader. Hon var fullt påklädd i t-tröja och jeans och hade inga övriga skador som Nieminen kunde se.
Viktor Göransson var däremot endast iklädd kalsonger. Han var ohyggligt sönderslagen och hade blånader och blodsutgjutelser över hela kroppen. Bägge hans armar var knäckta och spretade som förvridna grankvistar i alla riktningar. Han hade utsatts för en långdragen misshandel som definitionsmässigt var att betrakta som tortyr. Han hade slutligen dödats med, så vitt Nieminen kunde bedöma, ett kraftigt slag mot strupen. Struphuvudet var djupt intryckt i halsen.
Sonny Nieminen reste sig och gick uppför källartrappan och ut genom ytterdörren. Waltari följde efter. Nieminen gick tvärs över gårdsplanen och till ladugården femtio meter bort. Han sköt upp haspen och öppnade dörren.
Han hittade en mörkblå Renault av årsmodell 1991.
”Vad har Göransson för bil?” undrade Nieminen.
”Han kör en Saab.”
Nieminen nickade. Han fiskade upp nycklar från jackfickan och öppnade en dörr längst inne i ladugården. Han behövde bara kasta en blick omkring sig för att veta att han var för sent ute. Ett tungt vapenskåp stod vidöppet.
Nieminen gjorde en grimas.
”Drygt 800 000 kronor”, sa han.
”Vad?” undrade Waltari.
”Drygt 800 000 kronor hade Svavelsjö MC i det där skåpet. Våra pengar.”
Tre personer hade känt till var Svavelsjö MC förvarade handkassan i väntan på investeringar och tvätt. Viktor Göransson, Magge Lundin och Sonny Nieminen. Niedermann var på flykt. Han behövde kontanter. Han visste att det var Göransson som tog hand om pengarna.
Nieminen drog igen dörren och gick långsamt ut ur ladugården. Han grubblade intensivt medan han försökte överblicka katastrofen. En del av Svavelsjö MC:s tillgångar fanns i form av värdepapper som han själv kunde komma åt och ytterligare en del kunde rekonstrueras med hjälp av Magge Lundin. Men en stor del av placeringarna fanns bara i Göranssons huvud, om han inte hade gett tydliga instruktioner till Magge Lundin. Vilket Nieminen tvivlade på – Magge hade aldrig varit någon ekonominisse. Nieminen uppskattade mellan tummen och pekfingret att Svavelsjö MC hade förlorat uppåt sextio procent av sina tillgångar i och med Göranssons frånfälle. Det var ett förödande slag. Framför allt behövdes kontanterna för att sköta de dagliga utgifterna.
”Vad gör vi nu?” undrade Waltari.
”Nu går vi och tipsar polisen om vad som har hänt här.”
”Tipsar polisen?”
”Ja, för fan. Mina fingeravtryck finns inne i huset. Jag vill att Göransson och hans fitta hittas så snabbt som möjligt så att rättsmedicin kan fastställa att de dog medan jag satt häktad.”
”Jag förstår.”
”Bra. Leta rätt på Benny K. Jag vill prata med honom. Om han fortfarande lever, vill säga. Och sedan ska vi leta rätt på Ronald Niedermann. Varenda kontakt vi har i klubbarna runt om i Norden ska hålla ögonen öppna efter honom. Jag vill ha den jävelns huvud på ett fat. Han åker förmodligen omkring i Göranssons Saab. Skaffa fram registreringsnumret.”
När Lisbeth Salander vaknade var klockan två på lördagseftermiddagen och en läkare höll på att peta på henne.
”God morgon”, sa han. Jag heter Benny Svantesson och är läkare. Har du ont?”
”Ja”, sa Lisbeth Salander.
”Du kommer att få smärtstillande alldeles strax. Men först vill jag undersöka dig.”
Han klämde och petade och fingrade på hennes sargade kropp. Lisbeth hann bli kraftigt irriterad innan han slutade, men bestämde sig för att hon kände sig så utmattad att det var bättre att hålla tyst än att inleda vistelsen på Sahlgrenska med ett gräl.
”Hur mår jag?” frågade hon.
”Det ska nog ordna sig”, sa läkaren och gjorde några anteckningar innan han reste sig.
Vilket var föga upplysande.
När han hade gått kom en sköterska och hjälpte Lisbeth med ett bäcken. Därefter fick hon sova igen.
Alexander Zalachenko, alias Karl Axel Bodin, intog en lunch bestående av flytande föda. Även små rörelser i ansiktsmusklerna orsakade våldsamma smärtor i käken och kindbenet och att tugga var inte att tänka på. Under nattens operation hade två titanskruvar placerats i käkbenet.
Smärtan var dock inte värre än att han kunde hantera den. Zalachenko var van vid smärta. Inget kunde motsvara den smärta han hade upplevt i flera veckor och månader femton år tidigare sedan han brunnit som en fackla i bilen på Lundagatan. Eftervården hade varit ett enda långt maratonlopp av plågor.
Läkarna hade beslutat att han förmodligen var utom all fara men att han var allvarligt skadad och att han med hänsyn till sin ålder skulle ligga kvar på intensivvårdsavdelningen i ett par dagar.
Under lördagen tog han emot fyra besök.
Vid tiotiden återkom kriminalinspektör Erlander. Denna gång hade Erlander lämnat den där näbbgäddan Sonja Modig hemma och hade istället sällskap av den betydligt mer sympatiske kriminalinspektören Jerker Holmberg. De ställde ungefär samma frågor om Ronald Niedermann som föregående kväll. Han hade sin historia klar och gjorde inga misstag. När de började ansätta honom med frågor om hans eventuella inblandning i trafficking och annan brottslig verksamhet förnekade han åter all kännedom. Han var sjukpensionär och visste inte vad de talade om. Han skyllde allt på Ronald Niedermann och erbjöd sig att på alla sätt bistå med hjälp för att lokalisera den flyende polismördaren.
Dessvärre var det förstås inte så mycket han i praktiken kunde hjälpa till med. Han hade ingen aning om i vilka kretsar Niedermann umgicks och vem han kunde förväntas söka skydd hos.
Vid elvatiden fick han ett kort besök från en representant för åklagarmyndigheten som formellt tillkännagav att han var misstänkt för delaktighet i grov misshandel alternativt mordförsök på Lisbeth Salander. Zalachenko svarade med att tålmodigt förklara att han var ett brottsoffer och att det i själva verket var Lisbeth Salander som hade försökt mörda honom. Åklagarmyndigheten erbjöd honom rättshjälp i form av en offentlig försvarare. Zalachenko sa att han skulle tänka på saken.