Vilket han inte hade för avsikt att göra. Han hade redan en advokat och hans första ärende på morgonen hade varit att ringa och be denne att snarast infinna sig. Martin Thomasson var följaktligen dagens tredje gäst vid sjukbädden. Han släntrade in med en obekymrad min, drog handen genom sitt blonda hårsvall, justerade glasögonen och skakade hand med sin klient. Han var lönnfet och väldigt charmerande. Han var visserligen misstänkt för att ha sprungit ärenden åt den jugoslaviska maffian, vilket ännu var föremål för utredning, men han hade också rykte om sig att vinna sina mål.
Zalachenko hade fått tips om Thomasson genom en affärsbekant fem år tidigare då han hade behov av att omstrukturera vissa fonder knutna till ett litet finansföretag i Liechtenstein som han ägde. Det var inga dramatiska summor men Thomassons handlag hade varit utomordentligt och Zalachenko hade besparat sig en beskattning. Zalachenko hade därefter anlitat Thomasson vid ytterligare ett par tillfällen. Thomasson förstod att pengarna stammade från kriminell verksamhet, vilket inte tycktes bekymra honom. Till sist hade Zalachenko beslutat att hela verksamheten skulle omstruktureras i ett nytt företag som ägdes av honom själv och Niedermann. Han hade gått till Thomasson med förslaget att advokaten skulle ingå som en tredje tyst partner och sköta den finansiella biten. Thomasson hade utan vidare accepterat.
”Jaha, herr Bodin, det här ser ju inte särskilt trevligt ut.”
”Jag har utsatts för grov misshandel och mordförsök”, sa Zalachenko.
”Jag ser det. En viss Lisbeth Salander om jag förstått saken rätt.”
Zalachenko sänkte rösten.
”Vår partner Niedermann har som du förstått soppat till det för sig.”
”Jag har förstått det.”
”Polisen misstänker att jag är inblandad i saken …”
”Vilket du naturligtvis inte är. Du är ett offer och det är viktigt att vi på en gång ser till att den bilden förankras i massmedia. Fröken Salander har ju redan fått en del negativ publicitet … Jag tar hand om den saken.”
”Tack.”
”Men låt mig på en gång säga att jag inte är brottmålsadvokat. Du kommer att behöva specialisthjälp här. Jag ska ordna en advokat som du kan lita på.”
Dagens fjärde besök anlände klockan elva på lördagskvällen och lyckades ta sig förbi sköterskorna genom att visa legitimation och ange att han hade ett brådskande ärende. Han visades till Zalachenkos rum. Patienten låg fortfarande vaken och grubblade.
”Mitt namn är Jonas Sandberg”, hälsade han och sträckte fram en hand som Zalachenko ignorerade.
Det var en man i 35-årsåldern. Han hade sandfärgat hår och var ledigt klädd i jeans, rutig skjorta och skinnjacka. Zalachenko betraktade honom under tystnad i femton sekunder.
”Jag undrade just när någon av er skulle dyka upp.”
”Jag arbetar på RPS/Säk”, sa Jonas Sandberg och visade sin legitimation.
”Knappast”, sa Zalachenko.
”Förlåt?”
”Du är kanske anställd på RPS/Säk, men det är knappast dem du jobbar åt.”
Jonas Sandberg var tyst en kort stund och såg sig omkring i rummet. Han drog fram besöksstolen.
”Jag kommer så sent på kvällen för att inte väcka uppmärksamhet. Vi har diskuterat hur vi kan hjälpa dig och vi måste komma till någon sorts klarhet om vad som ska ske. Jag är helt enkelt här för att få höra din version och förstå dina intentioner så att vi kan utarbeta en gemensam strategi.”
”Och hur hade du tänkt dig att den strategin ska se ut?”
Jonas Sandberg betraktade eftertänksamt mannen i sjukbädden. Till sist slog han ut med händerna.
”Herr Zalachenko … jag är rädd för att en process har kommit i rörelse där skadeverkningarna är svåra att överblicka. Vi har diskuterat situationen. Graven i Gosseberga och det faktum att Salander hade blivit skjuten tre gånger är svårt att bortförklara. Men allt hopp är inte ute. Konflikten mellan dig och din dotter kan förklara din rädsla för henne och varför du vidtog så dramatiska mått och steg. Men jag är rädd för att det kommer att bli en tid i fängelse.”
Zalachenko kände sig plötsligt upprymd och skulle ha brustit ut i skratt om detta inte varit fullständigt omöjligt med tanke på det skick han befann sig i. Det blev en svag krusning på läpparna. Allt annat orsakade en alltför kraftig smärta.
”Så det är vår gemensamma strategi?”
”Herr Zalachenko. Ni är medveten om begreppet skadekontroll. Det är nödvändigt att vi kommer fram till något gemensamt. Vi kommer att göra allt som står i vår makt för att bistå med advokat och sådant, men vi behöver ditt samarbete och vissa garantier.”
”Du ska få en garanti av mig. Ni ska se till att det här försvinner.” Han slog ut med handen. ”Niedermann är er syndabock och jag garanterar att han inte kommer att hittas.”
”Det finns teknisk bevisning som …”
”Skit i den tekniska bevisningen. Det är en fråga om hur utredningen görs och hur fakta presenteras. Min garanti är följande … om ni inte trollar bort det här så kommer jag att bjuda in media till en presskonferens. Jag kan namn, datum, händelser. Jag behöver väl inte påminna dig om vem jag är.”
”Du förstår inte …”
”Jag förstår mycket väl. Du är en springpojke. Hälsa din chef vad jag har sagt. Han kommer att förstå. Hälsa honom att jag har kopior på … allt. Jag kan sänka er.”
”Vi måste försöka komma överens.”
”Det här samtalet är slut. Spring iväg härifrån. Och säg åt dem att nästa gång ska de skicka en vuxen karl som jag kan diskutera med.”
Zalachenko vred huvudet så att han förlorade ögonkontakten med sin besökare. Jonas Sandberg betraktade Zalachenko ett kort ögonblick. Sedan ryckte han på axlarna och reste sig. Han var nästan framme vid dörren då han hörde Zalachenkos röst igen.
”En sak till.”
Sandberg vände sig om.
”Salander.”
”Vad är det med henne?”
”Hon måste bort.”
”Hur menar du?”
Sandberg såg för en sekund så orolig ut att Zalachenko måste le trots att smärtan skar genom käken.
”Jag begriper att ni sillmjölkar är för finkänsliga för att döda henne och att ni inte har resurser att klara av det heller. Vem skulle göra det … du? Men hon måste bort. Hennes vittnesmål måste ogiltigförklaras. Hon ska in på anstalt på livstid.”
Lisbeth Salander hörde fotstegen i korridoren utanför sitt rum. Hon kunde inte uppfatta namnet Jonas Sandberg och hade aldrig tidigare hört hans fotsteg.
Däremot hade hennes dörr stått öppen hela kvällen då sköterskorna besökte henne med ungefär tio minuters mellanrum. Hon hade hört honom anlända och förklara för en sköterska, strax utanför hennes dörr, att han måste träffa herr Karl Axel Bodin i ett brådskande ärende. Hon hade hört honom legitimera sig men inga ord hade växlats som gav någon ledtråd till hans namn eller vari legitimationen bestod.
Sköterskan hade bett honom vänta medan hon gick och kontrollerade om herr Karl Axel Bodin var vaken. Lisbeth Salander drog slutsatsen att legitimationen måste vara övertygande.
Hon konstaterade att sköterskan gick till vänster i korridoren och att hon behövde ta sjutton steg för att nå fram till sin destination och att den manlige besökaren kort därefter behövde fjorton steg för att avverka samma sträcka. Det gav ett medianvärde på 15,5 steg. Hon uppskattade steglängden till 60 centimeter, vilket multiplicerat med 15,5 betydde att Zalachenko befann sig i ett rum som låg 930 centimeter till vänster i korridoren. Okej, låt säga drygt tio meter. Hon uppskattade att bredden på hennes rum var ungefär fem meter, vilket skulle betyda att Zalachenko befann sig två dörrar bort från henne.
Enligt de gröna siffrorna i digitalklockan på nattduksbordet varade besöket i ganska precis nio minuter.