Zalachenko låg vaken länge efter att Jonas Sandberg hade lämnat honom. Han antog att det inte var hans verkliga namn eftersom svenska amatörspioner enligt hans erfarenhet hade en särskild fixering vid att använda täcknamn även då detta inte var det minsta nödvändigt. I vilket fall var Jonas (eller vad han nu hette) den första indikationen på att Sektionen hade tagit notis om hans belägenhet. Med tanke på den mediala uppmärksamheten torde det ha varit svårt att undgå. Besöket var dock även en bekräftelse på att situationen utgjorde en källa till oro. Vilket den borde göra.
Han vägde för- och nackdelar, radade upp möjligheter och förkastade alternativ. Han var fullt på det klara med att saker och ting hade gått fullständigt på tok. I en idealisk tillvaro skulle han i detta ögonblick befinna sig i sitt hem i Gosseberga, Ronald Niedermann vara i trygghet utomlands och Lisbeth Salander ligga nedgrävd i ett hål i marken. Även om han rationellt begrep vad som hade hänt, kunde han för sitt liv inte begripa hur hon hade klarat av att gräva sig upp ur graven, ta sig till hans gård och förstöra hans tillvaro med två yxhugg. Hon var sanslöst resursstark.
Däremot förstod han mycket väl vad som hade hänt med Ronald Niedermann och varför han hade sprungit för sitt liv istället för att göra processen kort med Salander. Han visste att någonting inte var riktigt rätt i Niedermanns huvud, att han såg syner – spöken. Mer än en gång hade han fått ingripa vid tillfällen då Niedermann agerat irrationellt och legat hopkurad i skräck.
Detta oroade Zalachenko. Han var övertygad om att eftersom Ronald Niedermann ännu inte hade gripits så hade han fungerat rationellt under dygnen efter flykten från Gosseberga. Förmodligen skulle han söka sig till Tallinn, där han kunde söka skydd bland kontakter i Zalachenkos kriminella imperium. Det som oroade honom var att han aldrig kunde förutsäga när Niedermann skulle paralyseras. Om det skedde under flykten skulle han begå misstag och begick han misstag skulle han åka dit. Han skulle inte ge sig frivilligt och det innebar att poliser skulle dö och sannolikt att Niedermann själv skulle dö.
Denna tanke bekymrade Zalachenko. Han ville inte att Niedermann skulle dö. Niedermann var hans son. Å andra sidan var det ett beklagligt faktum att Niedermann inte fick gripas levande. Niedermann hade aldrig tidigare varit häktad och Zalachenko kunde inte förutspå hur han skulle reagera i en förhörssituation. Han misstänkte att Niedermann dessvärre inte skulle klara av att hålla tyst. Följaktligen var det en fördel om han dödades av polisen. Han skulle sörja sin son men alternativet var värre. Det innebar att Zalachenko själv skulle tillbringa återstoden av sitt liv i fängelse.
Men det var nu fyrtioåtta timmar sedan Niedermann inlett flykten och han hade ännu inte gripits. Det var bra. Det var en indikation på att Niedermann fungerade och en Niedermann som fungerade var oslagbar.
Långsiktigt fanns en annan oro. Han undrade hur Niedermann skulle klara sig på egen hand om hans far inte fanns där för att leda honom framåt i tillvaron. Under åren hade han noterat att om han slutade att ge instruktioner eller gav Niedermann alltför fria tyglar att själv fatta beslut så kunde han glida in i en håglöst passiv tillvaro av obeslutsamhet.
Zalachenko konstaterade – för vilken gång i ordningen visste han inte – att det var synd och skam att hans son hade dessa egenheter. Ronald Niedermann var utan tvekan en mycket begåvad människa som ägde de fysiska egenskaper som gjorde honom till en formidabel och fruktad människa. Han var dessutom en utmärkt och kallsinnig organisatör. Hans problem var att han helt saknade ledarinstinkt. Han behövde ständigt någon som talade om för honom vad han skulle organisera.
Men allt detta låg för ögonblicket utanför hans kontroll. Nu handlade det om Zalachenko själv. Hans belägenhet var prekär, kanske mer prekär än någonsin tidigare.
Han hade inte upplevt advokat Thomassons besök tidigare under dagen som särskilt betryggande. Thomasson var och förblev en företagsjurist och hur effektiv han än var i det avseendet så var han inte mycket att luta sig emot i det här läget.
Det andra var Jonas Sandbergs besök. Sandberg utgjorde en väsentligt starkare livlina. Men den livlinan kunde också vara en snara. Han måste spela sina kort väl och han måste ta kontroll över situationen. Kontroll betydde allt.
Och slutligen hade han sina egna resurser att lita till. För ögonblicket behövde han läkarvård. Men om ett par dagar, kanske en vecka, skulle han ha återhämtat sig. Om saker och ting ställdes på sin spets så hade han kanske bara sig själv att lita till. Det innebar att han måste försvinna, mitt framför näsan på de poliser som kretsade runt honom. Han skulle behöva ett gömställe, pass och kontanter. Allt detta kunde Thomasson förse honom med. Men först måste han bli frisk nog att orka fly.
Klockan ett tittade nattsköterskan till honom. Han låtsades sova. När hon drog igen dörren satte han sig mödosamt upp i sängen och svängde benen över sängkanten. Han satt stilla en lång stund och testade sitt balanssinne. Sedan satte han försiktigt ned sin vänstra fot på golvet. Yxhugget hade turligt nog träffat hans redan sargade högerben. Han sträckte sig efter protesen som fanns i ett skåp intill sängen och fäste den på benstumpen. Därefter reste han sig. Han tyngde på det vänstra oskadade benet och provade att sätta ned det högra benet. När han förde över tyngden skar en intensiv smärta genom benet.
Han bet ihop tänderna och tog ett kliv. Han skulle behöva sina kryckor men han var övertygad om att sjukhuset strax skulle erbjuda honom sådana. Han tog stöd mot väggen och linkade fram till dörren. Det tog honom flera minuter och han var tvungen att stå stilla och bemästra smärtan efter varje steg.
Han vilade på ett ben och sköt upp dörren i en smal springa och tittade ut i korridoren. Han såg ingen och stack ut huvudet ytterligare en bit. Han hörde svaga röster till vänster och vred huvudet. Det rum där nattsköterskorna fanns låg ungefär tjugo meter längre ned på andra sidan av korridoren.
Han vred huvudet till höger och såg utgången i slutet av korridoren.
Tidigare under dagen hade han frågat om Lisbeth Salanders tillstånd. Han var trots allt hennes far. Sköterskorna hade uppenbarligen instruktioner att inte diskutera patienterna. En sköterska hade neutralt sagt att hennes tillstånd var stabilt. Men hon hade omedvetet kastat en kort blick åt vänster i korridoren.
I något av rummen mellan hans eget och sköterskornas avdelning fanns Lisbeth Salander.
Han drog försiktigt igen dörren och linkade tillbaka till sängen och plockade av sig protesen. Han var genomsvettig när han äntligen gled ned under täcket.
Kriminalinspektör Jerker Holmberg återvände till Stockholm vid lunchtid på söndagen. Han var trött, hungrig och kände sig utsliten. Han tog tunnelbanan till Rådhuset och promenerade upp till polishuset på Bergsgatan och vidare till kriminalinspektör Jan Bublanskis rum. Sonja Modig och Curt Svensson hade redan anlänt. Bublanski hade sammankallat mötet mitt på söndagen därför att han visste att förundersökningsledaren Richard Ekström var upptagen på annat håll.
”Tack för att ni ville komma in”, sa Bublanski. ”Jag tror att det är dags att vi har ett samtal i lugn och ro för att försöka få rätsida på det här eländet. Jerker, har du något nytt att komma med?”
”Inget som jag inte redan dragit på telefon. Zalachenko ger inte efter en millimeter. Han är oskyldig till allt och har inget att bidra med. Bara det att …”
”Ja?”
”Du hade rätt Sonja. Han är en av de mest otäcka människor jag någonsin träffat. Det låter fånigt att säga det. Poliser ska inte resonera i sådana termer, men det är något skrämmande under hans kalkylerande yta.”
”Okej”, harklade sig Bublanski. ”Vad vet vi? Sonja?”
Hon log svalt.
”Privatspanarna har vunnit den här ronden. Jag kan inte hitta Zalachenko i något offentligt register, medan en Karl Axel Bodin är född 1942 i Uddevalla. Hans föräldrar var Marianne och Georg Bodin. De har funnits, men avled i en olycka 1946. Karl Axel Bodin växte upp hos en morbror bosatt i Norge. Det finns alltså inga uppgifter om honom före 1970-talet då han flyttade hem till Sverige. Mikael Blomkvists story att han är en avhoppad GRU-agent från Ryssland tycks omöjlig att verifiera, men jag är benägen att tro att han har rätt.”