De talade även om framtiden och vad den nya situationen skulle innebära. Erika var fast besluten att behålla sitt delägarskap i Millennium och kvarstå i styrelsen. Däremot insåg de båda att hon självklart inte kunde ha någon insyn i det löpande redaktionella arbetet.
”Ge mig några år på draken … vem vet. Jag kanske återkommer till Millennium bortåt pensionen”, sa hon.
Och de diskuterade sitt eget komplicerade förhållande till varandra. De var överens om att i praktiken skulle inget förändras mer än att de naturligtvis inte skulle träffas fullt så ofta i fortsättningen. Det skulle bli som på 1980-talet innan Millennium hade startat och då de fortfarande hade skilda arbetsplatser.
”Vi får väl helt enkelt börja boka tid”, konstaterade Erika med ett svagt leende.
på söndagsmorgonen tog de ett hastigt avsked innan Erika åkte hem till sin man Greger Backman.
”Jag vet inte vad jag ska säga”, sa Erika. ”Men jag känner igen alla tecken på att du är mitt inne i en story och att allt annat kommer i andra hand. Vet du om att du beter dig som en psykopat då du jobbar.”
Mikael log och gav henne en kram.
När hon hade gått ägnade han morgonen åt att ringa Sahlgrenska sjukhuset och försöka få ett besked om Lisbeth Salanders tillstånd. Ingen ville berätta något för honom, och till sist ringde han kriminalinspektör Marcus Erlander som förbarmade sig och förklarade att Lisbeths tillstånd efter omständigheterna var gott och att läkarna var försiktigt optimistiska. Han frågade om han fick besöka henne. Erlander svarade att Lisbeth Salander var häktad på åklagarbeslut och att hon inte fick ta emot besök, men att frågan ännu var akademisk. Hennes tillstånd var sådant att hon ännu inte ens kunnat förhöras. Mikael utverkade ett löfte från Erlander att denne skulle ringa honom om hennes tillstånd försämrades.
Då Mikael kontrollerade samtalslistan på sin mobil kunde han konstatera att han hade fyrtiotvå obesvarade samtal och sms från olika journalister som desperat försökt få tag på honom. Nyheten att det var han som hade hittat Lisbeth Salander och larmat Räddningstjänsten och att han därmed var intimt förknippad med händelseutvecklingen hade det senaste dygnet varit föremål för dramatiska spekulationer i media.
Mikael raderade alla meddelanden från reportrarna. Istället ringde han till sin syster Annika Giannini och bokade söndagslunch.
Därefter ringde han till Dragan Armanskij, verkställande direktör och operativ chef för säkerhetsföretaget Milton Security. Han nådde honom på mobilen i bostaden på Lidingö.
”Du har i varje fall en förmåga att skapa rubriker”, sa Armanskij torrt.
”Förlåt att jag inte ringde dig tidigare i veckan. Jag fick ett meddelande om att du sökte mig men jag hade inte riktigt tid …”
”Vi har haft en egen utredning igång på Miltons. Och jag förstod från Holger Palmgren att du hade information. Men det verkar som om du låg några mil före oss.”
Mikael tvekade en stund om hur han skulle formulera sig.
”Kan jag lita på dig?” frågade han.
Armanskij tycktes häpen över frågan.
”I vilket avseende menar du?”
”Står du på Salanders sida eller inte? Kan jag lita på att du vill hennes bästa?”
”Jag är hennes vän. Som du vet är det inte med nödvändighet samma sak som att hon är min vän.”
”Jag vet. Men vad jag frågar är om du är beredd att ställa dig i hennes ringhörna och ta en sluggermatch med hennes fiender. Det kommer att bli åtskilliga ronder i den här fighten.”
Armanskij tänkte över saken.
”Jag står på hennes sida”, svarade han.
”Kan jag ge dig information och diskutera saker med dig utan att behöva frukta att det läcker vidare till polisen eller någon annan?”
”Jag kan inte bli inblandad i något kriminellt”, sa Armanskij.
”Det var inte det jag frågade om.”
”Du kan absolut lita på mig så länge du inte avslöjar att du bedriver brottslig verksamhet eller något sådant.”
”Gott nog. Vi måste träffas.”
”Jag kommer in till stan i kväll. Middag?”
”Nej, jag har inte tid. Däremot skulle jag vara tacksam om vi kunde träffas i morgon kväll. Du och jag och kanske ytterligare några personer skulle behöva slå oss ned och prata.”
”Du är välkommen upp på Miltons. Ska vi säga klockan 18.00?”
”En sak till … jag ska träffa min syster Annika Giannini om två timmar. Hon överväger att åta sig att vara Lisbeths advokat, men hon kan självfallet inte jobba gratis. Jag kan betala en del av hennes arvode ur egen ficka. Kan Milton Security bidra?”
”Lisbeth kommer att behöva en extremt bra brottmålsadvokat. Din syster är nog ett olämpligt val, om du ursäktar. Jag har redan pratat med Miltons chefsjurist och han kommer att leta fram en lämplig advokat. Jag tänker mig Peter Althin eller någon liknande.”
”Fel. Lisbeth behöver en helt annan sorts advokat. Du kommer att förstå vad jag menar när vi hunnit prata. Men kan du satsa pengar i hennes försvar om det skulle behövas?”
”Jag hade redan tänkt att Milton skulle anlita en advokat …”
”Betyder det ja eller nej? Jag vet vad som hände med Lisbeth. Jag vet ungefär vilka som ligger bakom. Jag vet varför. Och jag har en anfallsplan.”
Armanskij skrattade.
”Okej. Jag ska lyssna på ditt förslag. Om jag inte gillar det så drar jag mig ur.”
”har du funderat på mitt förslag om att du ska representera Lisbeth Salander?” frågade Mikael så fort han pussat sin syster på kinden och de fått sina smörgåsar och sitt kaffe.
”Ja. Och jag måste säga nej. Du vet att jag inte är en brottmålsadvokat. Även om hon nu går fri från morden hon jagats för så blir det en hel räcka med åtalspunkter. Hon kommer att behöva någon med en helt annan sorts tyngd och erfarenhet än jag.”
”Du har fel. Du är advokat och du är erkänt kunnig i kvinnorättsfrågor. Jag påstår att du är exakt den advokat hon behöver.”
”Mikael … jag tror inte att du riktigt förstår vad det innebär. Det här är ett komplicerat brottmål och inget enkelt fall av kvinnomisshandel eller sexuellt ofredande. Om jag åtar mig att försvara henne så kan det leda till en katastrof.”
Mikael log.
”Jag tror att du har missat poängen. Om Lisbeth till exempel hade åtalats för morden på Dag och Mia så skulle jag ha anlitat en advokat typ Silbersky eller någon tung brottmålsadvokat. Men den här rättegången kommer att handla om helt andra saker. Och du är den mest perfekta advokat jag kan tänka mig.”
Annika Giannini suckade.
”Det är bäst att du förklarar.”
De pratade i nästan två timmar. När Mikael hade förklarat färdigt var Annika Giannini övertalad. Och Mikael lyfte sin mobil och ringde återigen Marcus Erlander i Göteborg.
”Hej. Blomkvist igen.”
”Jag har inga nyheter om Salander”, sa Erlander irriterat.
”Vilket jag antar är goda nyheter i det här läget. Däremot har jag nyheter om henne.”
”Jaså?”
”Ja. Hon har en advokat som heter Annika Giannini. Hon sitter mitt emot mig och jag ger luren till henne.”
Mikael sträckte mobilen över bordet.
”God dag. Jag heter Annika Giannini och har blivit ombedd att representera Lisbeth Salander. Jag måste följaktligen komma i kontakt med min klient så att hon kan godkänna mig som sin försvarare. Och jag måste få telefonnummer till åklagaren.”
”Jag förstår”, sa Erlander. ”Så vitt jag förstår har en offentlig försvarare redan kontaktats.”
”Bra. Har någon frågat Lisbeth Salander om hennes åsikt?”
Erlander tvekade.
”Ärligt talat har vi ännu inte haft möjlighet att växla ett ord med henne. Vi hoppas kunna prata med henne i morgon om hennes tillstånd tillåter det.”
”Så bra. Då säger jag här och nu att till dess att fröken Salander säger något annat så kan ni betrakta mig som hennes advokat. Ni kan inte hålla något förhör med henne utan att jag är närvarande. Ni kan hälsa på henne och ställa frågan om hon accepterar mig som advokat eller inte. Är det förstått?”