”Ja”, sa Erlander med en suck. Han var osäker på vad som egentligen gällde rent juridiskt. Han funderade en stund. ”Vi vill i första hand ställa en fråga till Salander om hon har någon information om var polismördaren Ronald Niedermann befinner sig. Är det okej att fråga henne om det även om du inte är närvarande?”
Annika Giannini tvekade.
”Okej … ni kan höra henne upplysningsvis om hon kan hjälpa polisen med att lokalisera Niedermann. Men ni får inte ställa några frågor som handlar om eventuella åtal eller anklagelser mot henne. Är vi överens?”
”Jag tror det.”
Marcus Erlander gick direkt från sitt skrivbord och en trappa upp och knackade på dörren hos förundersökningsledaren Agneta Jervas. Han återgav innehållet i det samtal han haft med Annika Giannini.
”Jag visste inte att Salander hade en advokat.”
”Inte jag heller. Men Giannini har anlitats av Mikael Blomkvist. Det är inte säkert att Salander vet något om det.”
”Men Giannini är inte brottmålsadvokat. Hon sysslar med kvinnorätt. Jag lyssnade på ett föredrag av henne en gång, hon är skärpt men absolut olämplig i det här målet.”
”Det är i alla fall Salanders sak att avgöra.”
”Det är möjligt att jag måste bestrida det i domstol i så fall. För Salanders egen skull måste hon få en riktig försvarare och inte någon kändis som jagar löpsedlar. Hmm. Salander är ju dessutom omyndigförklarad. Jag vet inte vad som gäller.”
”Hur ska vi göra?”
Agneta Jervas funderade en stund.
”Det här är en soppa. Jag är inte säker på vem som kommer att ha hand om målet när allt kommer omkring, det kanske flyttas till Ekström i Stockholm. Men hon måste ha en advokat. Okej … fråga henne om hon vill ha Giannini.”
När Mikael kom hem vid femtiden på eftermiddagen slog han upp sin iBook och tog upp tråden i den text han hade börjat formulera på hotellet i Göteborg. Han arbetade i sju timmar till dess att han hade identifierat de värsta hålen i storyn. Det återstod fortfarande en del research. En fråga som han inte kunde besvara utifrån den befintliga dokumentationen var exakt vilka på Säpo, förutom Gunnar Björck, som hade konspirerat för att spärra in Lisbeth Salander på dårhus. Han hade heller inte nystat upp frågan om exakt vilket förhållande Björck och psykiatrikern Peter Teleborian hade till varandra.
Vid midnatt stängde han av datorn och gick och lade sig. För första gången på flera veckor kände han att han kunde slappna av och sova lugnt. Storyn var under kontroll. Hur många frågetecken som än återstod hade han redan tillräckligt med material för att utlösa en lavin av rubriker.
Han kände en impuls att ringa till Erika Berger och uppdatera henne om läget. Sedan insåg han att hon var borta från Millennium. Det var plötsligt svårt att sova.
Mannen med den bruna portföljen steg försiktigt av 19.30-tåget från Göteborg på Stockholms central och stod en kort stund stilla i folkhavet medan han orienterade sig. Han hade inlett resan från Laholm strax efter åtta på morgonen genom att åka till Göteborg, där han gjort ett uppehåll för att äta lunch med en gammal vän innan han återupptagit färden till Stockholm. Han hade inte besökt Stockholm på två år, och hade egentligen inte planerat att någonsin igen besöka huvudstaden. Trots att han hade bott där i större delen av sitt yrkesverksamma liv kände han sig alltid som en främmande fågel i Stockholm, en känsla som tilltagit för varje besök han gjort sedan han pensionerades.
Han promenerade långsamt genom centralstationen, handlade kvällstidningarna och två bananer på Pressbyrån och betraktade fundersamt två muslimska kvinnor i slöja som hastade förbi honom. Han hade inget emot kvinnor i slöja. Det var inte hans problem om folk ville klä ut sig. Däremot stördes han av att de nödvändigtvis måste klä ut sig mitt i Stockholm.
Han promenerade drygt tre hundra meter till Freys Hotel intill Bobergs gamla posthus på Vasagatan. Det var det hotell han alltid bodde på vid de numera sällsynta Stockholmsbesöken. Det var centralt och propert. Dessutom var det billigt, en förutsättning då han själv bekostade resan. Han hade reserverat rummet dagen innan och presenterade sig som Evert Gullberg.
Så fort han kommit upp på rummet uppsökte han toaletten. Han hade kommit till den ålder då han var tvungen att uppsöka toaletten titt som tätt. Det var flera år sedan han sovit en hel natt utan att vakna och behöva gå upp och kissa.
Efter toalettbesöket tog han av sig hatten, en smalbrättad mörkgrön engelsk filthatt, och lossade på slipsknuten. Han var 184 centimeter lång och vägde sextioåtta kilo, vilket innebar att han var mager och spensligt byggd. Han var klädd i en pepitarutig kavaj och mörkgrå byxor. Han öppnade den bruna portföljen och packade upp två skjortor, en reservslips och underkläder, vilka han placerade i byrån på rummet. Därefter hängde han upp ytterrocken och kavajen på hängaren i skåpet bakom rumsdörren.
Det var för tidigt för att gå och lägga sig. Det var för sent för att han skulle orka ge sig ut på någon kvällspromenad, en sysselsättning som han i vilket fall inte skulle finna trivsam. Han satte sig i den obligatoriska stolen på hotellrummet och tittade sig omkring. Han knäppte på TV:n men vred ned volymen så att han inte behövde höra ljud. Han funderade på att ringa till receptionen och beställa kaffe men beslutade sig för att det var för sent. Istället öppnade han barskåpet och hällde upp en miniatyrflaska Johnny Walker med några droppar vatten. Han öppnade kvällstidningarna och läste noga allt som skrivits under dagen om jakten på Ronald Niedermann och fallet Lisbeth Salander. Efter en stund plockade han fram ett anteckningsblock med skinnpärm och gjorde några minnesanteckningar.
Före detta byrådirektören vid Säkerhetspolisen Evert Gullberg var 78 år gammal och hade officiellt varit pensionär i fjorton år. Men så är det med gamla spioner. De dör aldrig, de glider bara in i skuggorna.
Strax efter krigsslutet, då Gullberg var 19 år, hade han sökt sig till en karriär i flottan. Han gjorde sin militärtjänst som befälselev och blev därefter antagen till officersutbildning. Men istället för en traditionell placering till sjöss, som han hade förväntat sig, placerades han i Karlskrona som signalspanare vid flottans underrättelsetjänst. Han hade inga svårigheter att förstå behovet av signalspaning, som alltså handlade om att lista ut vad som pågick på andra sidan Östersjön. Däremot uppfattade han arbetet som långtråkigt och ointressant. Genom försvarets tolkskola fick han dock lära sig ryska och polska. Dessa språkkunskaper var en av anledningarna till att han 1950 rekryterades till Säkerhetspolisen. Det var på den tid då den oklanderligt korrekte Georg Thulin basade över statspolisens tredje rotel. Då han började uppgick hemliga polisens sammanlagda budget till 2,7 miljoner kronor och den totala personalstyrkan var noga räknat nittiosex personer.
När Evert Gullberg formellt gick i pension 1992 uppgick Säkerhetspolisens budget till lite mer än 350 miljoner kronor, och han visste inte hur många anställda Firman hade.
Gullberg hade tillbringat sitt liv i hans majestäts hemliga tjänst, eller möjligen i det socialdemokratiska folkhemmets hemliga tjänst. Vilket var ironiskt eftersom han troget val efter val alltid hade röstat på moderaterna, förutom år 1991 då han medvetet röstade mot moderaterna eftersom han ansåg att Carl Bildt var en realpolitisk katastrof. Det året hade han istället modlöst röstat på Ingvar Carlsson. Åren med Sveriges bästa regering hade också besannat hans värsta farhågor. Moderatregeringen hade tillträtt i en tid då Sovjetunionen kollapsat, och enligt hans mening hade knappast någon regim varit sämre rustad att möta och fånga upp de nya politiska möjligheter inom spionagets konst som framträdde i Österled. Bildtregeringen hade tvärtom av ekonomiska skäl skurit ned Sovjetbyrån och istället satsat på internationellt tjafs i Bosnien och Serbien – precis som om Serbien någonsin skulle hota Sverige. Resultatet blev att möjligheten att långsiktigt plantera informatörer i Moskva hade gått om intet, och den dag klimatet än en gång skulle hårdna – vilket enligt Gullberg var ofrånkomligt – så skulle återigen orimliga politiska krav ställas på Säkerhetspolisen och den militära underrättelsetjänsten, precis som om de kunde trolla fram agenter efter behov.