Gullberg hade börjat sin karriär på ryssbyrån på statspolisens tredje rotel och efter två år bakom ett skrivbord hade han gjort sina första trevande fältstudier som flygattaché med kaptens rang vid svenska ambassaden i Moskva 1952–1953. Märkligt nog följde han en annan känd spion i fotspåren. Några år tidigare hade hans post varit besatt av den inte helt obekante flygofficeren överste Stig Wennerström.
Tillbaka i Sverige hade Gullberg arbetat för kontraspionaget och tio år senare var han en av de yngre säkerhetspoliserna som under den operative chefen Otto Danielsson grep Wennerström och förde honom till ett livstidsstraff på Långholmen.
När hemliga polisen omorganiserades under Per Gunnar Vinge 1964 och blev Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, RPS/Säk, hade personalökningen inletts. Då hade Gullberg arbetat på Säkerhetspolisen i fjorton år och blivit en av de betrodda veteranerna.
Gullberg hade aldrig någonsin använt beteckningen Säpo om Säkerhetspolisen. Han använde uttrycket RPS/Säk i formella sammanhang och enbart Säk i informella sammanhang. Bland kollegor kunde han också referera till verksamheten som Företaget eller Firman eller rätt och slätt Avdelningen – men aldrig någonsin som Säpo. Orsaken var enkel. Firmans viktigaste uppgift var under många år så kallad personalkontroll, det vill säga undersökningar och registrering av svenska medborgare som kunde misstänkas hysa kommunistiska och landsförrädiska åsikter. På Firman användes begreppen kommunist och landsförrädare synonymt. Det sedermera vedertagna begreppet Säpo var faktiskt något som den potentiellt landsförrädiska kommunisttidningen Clarté hade myntat som ett skällsord för polisens kommunistjägare. Och följaktligen använde varken Gullberg eller någon annan veteran uttrycket Säpo. Han kunde för sitt liv inte begripa varför hans forne chef P.G. Vinge hade döpt sina memoarer till just Säpochef 1962–70.
Det var omorganiseringen 1964 som kom att avgöra Gullbergs framtida karriär.
RPS/Säk innebar att hemliga statspolisen förvandlades till vad som i promemoriorna från justitiedepartementet beskrevs som en modern polisorganisation. Detta innebar nyanställningar. Det ständiga behovet av ny personal innebar oändliga inkörningsproblem, vilket i en expanderande organisation innebar att Fienden fick dramatiskt förbättrade möjligheter att placera agenter inom avdelningen. Detta innebar i sin tur att den interna säkerhetskontrollen måste skärpas – hemliga polisen kunde inte längre vara en intern klubb bestående av före detta officerare där alla kände alla och där den vanligaste meriten vid nyrekrytering var att fadern var officer.
1963 hade Gullberg överförts från kontraspionaget till personalkontrollen, vilken fått ökad betydelse i kölvattnet av avslöjandet av Stig Wennerström. Under den tiden lades grunden till det åsiktsregister som mot 1960-talets slut omfattade drygt 300 000 svenska medborgare med olämpliga politiska sympatier. Men personalkontrollen av svenska medborgare i allmänhet var en sak – frågan var hur säkerhetskontrollen på RPS/Säk egentligen skulle utformas.
Wennerström hade utlöst en lavin av interna bryderier hos hemliga statspolisen. Om en överste på Försvarsstaben kunde arbeta för ryssarna – han var dessutom regeringens rådgivare i ärenden som rörde kärnvapen och säkerhetspolitik – kunde man då vara säker på att ryssarna inte hade en lika centralt placerad agent inom Säkerhetspolisen? Vem skulle garantera att chefer och mellanchefer på Firman inte egentligen arbetade för ryssarna. Kort sagt – vem skulle spionera på spionerna?
I augusti 1964 kallades Gullberg till ett eftermiddagssammanträde hos biträdande chefen för Säkerhetspolisen, byrådirektör Hans Wilhelm Francke. I mötet deltog förutom han två personer från Firmans ledande skikt, biträdande kanslichefen och budgetchefen. Innan dagen var över hade Gullbergs liv fått en ny mening. Han hade blivit utvald. Han hade fått en ny befattning som chef för en nyinrättad rotel med arbetsnamnet Särskilda sektionen, förkortat SS. Hans första åtgärd var att döpa om den till Särskilda analysgruppen. Det höll några minuter till dess att budgetchefen påpekade att SA inte var stort bättre än SS. Organisationens slutliga namn blev Sektionen för särskild analys, SSA, och i dagligt tal Sektionen, till skillnad från Avdelningen eller Firman som syftade på hela Säkerhetspolisen.
Sektionen var Franckes idé. Han kallade det den sista försvarslinjen. En ultrahemlig grupp som fanns på strategiska platser inom Firman, men som var osynlig och inte dök upp i promemorior eller budgetanslag och som därmed inte kunde infiltreras. Deras uppgift – att vaka över nationens säkerhet. Han hade makt att göra det möjligt. Han behövde budgetchefen och kanslichefen för att skapa den dolda strukturen, men de var alla soldater av den gamla skolan och vänner från dussintals skärmytslingar med Fienden.
Det första året bestod hela organisationen av Gullberg och tre handplockade medarbetare. Under de följande tio åren ökade Sektionen till som mest elva personer, varav två var administrativa sekreterare av den gamla skolan och återstoden var professionella spionjägare. Det var en platt organisation. Gullberg var chef. Alla andra var medarbetare som träffade chefen i stort sett varje dag. Effektivitet premierades mer än prestige och byråkratisk formalia.
Formellt var Gullberg underställd en lång rad personer i hierarkin under Säkerhetspolisens kanslichef, till vilken han skulle lämna månatliga rapporter, men i praktiken hade Gullberg fått en unik position med extraordinära maktbefogenheter. Han, endast han, kunde besluta att sätta den allra högsta Säpoledningen under luppen. Han kunde, om han så behagade, vända ut och in på självaste Per Gunnar Vinges liv. (Vilket han också gjorde.) Han kunde inleda egna undersökningar eller genomföra telefonavlyssningar utan att behöva förklara sitt syfte eller ens rapportera detta till högre ort. Hans förebild blev den amerikanske spionlegenden James Jesus Angleton, som hade en snarlik position inom CIA och som han dessutom kom att lära känna personligen.
Organisatoriskt blev Sektionen en mikroorganisation inom Avdelningen, utanför, över och vid sidan om hela den övriga säkerhetspolisen. Detta fick också geografiska konsekvenser. Sektionen hade kontor på Kungsholmen, men av säkerhetsskäl flyttades i praktiken hela Sektionen utanför huset, till en privat elvarumsvåning på Östermalm. Våningen byggdes diskret om till ett befäst kontor som aldrig var obemannat eftersom trotjänaren och sekreteraren Eleanor Badenbrink inhystes som permanentboende i två av lägenhetens rum närmast entrén. Badenbrink var en ovärderlig resurs som Gullberg hade absolut förtroende för.
Organisatoriskt försvann Gullberg och hans medarbetare från all offentlighet – de finansierades genom en ”särskild fond” men existerade inte någonstans i den formella säkerhetspolitiska byråkrati som redovisades till Rikspolisstyrelsen eller Justitiedepartementet. Inte ens chefen för RPS/Säk kände till de hemligaste av de hemliga som hade i uppdrag att hantera det känsligaste av det känsliga.
Vid 40 års ålder befann sig Gullberg följaktligen i en situation där han inte behövde förklara sig för någon levande människa och kunde inleda undersökningar om precis vem som helst.