Redan från början stod det klart för Gullberg att Sektionen för särskild analys skulle riskera att bli en politiskt känslig grupp. Arbetsbeskrivningen var milt sagt vagt hållen och den skriftliga dokumentationen var ytterst knapphändig. I september 1964 undertecknade statsminister Tage Erlander ett direktiv som innebar att budgetmedel skulle avsättas för Sektionen för särskild analys, vilken hade i uppgift att hantera särskilt känsliga utredningar av vikt för rikets säkerhet. Det var ett av tolv liknande ärenden som biträdande chefen för RPS/Säk, Hans Wilhelm Francke, föredrog under ett eftermiddagsmöte. Handlingen hemligstämplades omedelbart och infördes i det likaledes hemligstämplade särskilda diariet på RPS/Säk.
Statsministerns namnteckning innebar dock att Sektionen var en juridiskt godkänd institution. Sektionens första årsbudget uppgick till 52 000 kronor. Att budgeten lades så lågt ansåg Gullberg själv var ett genidrag. Det innebar att skapandet av Sektionen framstod som ett rent dussinärende.
I en vidare bemärkelse innebar statsministerns namnteckning att han hade godkänt att det existerade ett behov av en grupp som kunde svara för ”intern personalkontroll”. Samma namnteckning kunde dock tolkas som att statsministern hade gett sitt godkännande till upprättandet av en grupp som även kunde svara för kontroll av ”särskilt känsliga personer” utanför Säk, till exempel av statsministern själv. Det var det sistnämnda som skapade potentiellt allvarliga politiska problem.
Evert Gullberg konstaterade att hans Johnny Walker hade tagit slut i glaset. Han var inte särskilt begiven på alkohol, men det hade varit en lång dag och en lång resa och han ansåg sig befinna sig i ett skede i livet där det var ovidkommande om han beslutade sig för att ta en eller två whisky och att han gott och väl kunde fylla på glaset om han hade lust. Han hällde upp en miniatyrflaska Glenfiddich.
Det känsligaste av alla ärenden var förstås Olof Palme.
Gullberg mindes varje detalj av valdagen 1976. För första gången i modern historia hade Sverige fått en borgerlig regering. Dessvärre var det Thorbjörn Fälldin som blev statsminister, inte Gösta Bohman som var en man av den gamla skolan och oändligt mycket bättre lämpad. Men framför allt var Palme slagen och därmed kunde Evert Gullberg andas ut.
Palmes lämplighet som statsminister hade varit föremål för fler än ett lunchsamtal i de allra hemligaste korridorerna på RPS/Säk. 1969 hade Per Gunnar Vinge fått sparken sedan han satt ord på den åsikt som delades av många inom Avdelningen – nämligen övertygelsen att Palme kanske var inflytelseagent för den ryska spionorganisationen KGB. Vinges åsikt var inte kontroversiell i det klimat som rådde inom Firman. Dessvärre hade han öppet dryftat saken med landshövding Ragnar Lassinantti vid ett besök i Norrbotten. Lassinantti hade höjt ögonbrynen två gånger och därefter informerat regeringskansliet med följden att Vinge fick kallelse om att inställa sig till ett enskilt samtal.
Till Evert Gullbergs förtrytelse hade frågan om Palmes eventuella rysskontakter aldrig fått något svar. Trots ihärdiga försök att fastställa sanningen och finna de avgörande bevisen – the smoking gun – hade Sektionen aldrig någonsin funnit minsta belägg för att så var fallet. I Gullbergs ögon tydde detta inte på att Palme eventuellt var oskyldig utan möjligen på att han var en särdeles förslagen och intelligent spion som inte frestades att begå de misstag som andra ryska spioner hade gjort. Palme fortsatte att gäcka dem år efter år. 1982 hade Palmefrågan åter aktualiserats då han återvänt som statsminister. Sedan föll skotten på Sveavägen och frågan blev för evigt akademisk.
1976 hade varit ett problematiskt år för Sektionen. Inom RPS/Säk – bland det fåtal personer som faktiskt kände till Sektionens existens – hade en viss kritik uppstått. Under de gångna tio åren hade sammanlagt sextiofem tjänstemän inom Säkerhetspolisen fått respass ur organisationen på grund av förmodad politisk opålitlighet. I flertalet fall var dokumentationen dock av det slag att inget kunde bevisas, vilket resulterat i att vissa högre chefer börjat mumla om att medarbetarna i Sektionen var paranoida konspirationsteoretiker.
Gullberg kokade fortfarande inombords då han mindes ett av de ärenden som Sektionen handlagt. Det gällde en person som anställdes inom RPS/Säk 1968 och som Gullberg personligen hade bedömt som synnerligen olämplig. Hans namn var kriminalinspektör Stig Bergling, löjtnant i svenska armén som sedermera visade sig vara överste i den ryska militära underrättelsetjänsten GRU. Vid fyra tillfällen under de kommande åren försökte Gullberg se till att Bergling fick sparken och vid varje tillfälle ignorerades hans framstötar. Först 1977 vände det då Bergling blev föremål för misstankar även utanför Sektionen. Det var så dags. Bergling blev den största skandalen i svensk säkerhetspolis historia.
Kritiken mot Sektionen hade tilltagit under första halvan av 1970-talet, och vid mitten av decenniet hade Gullberg hört flera propåer om att budgeten skulle minska och till och med förslag om att verksamheten var onödig.
Sammantaget innebar kritiken att Sektionens framtid ifrågasattes. Detta år prioriterades terroristhot inom RPS/Säk, vilket i alla avseenden var en spionmässigt trist historia som huvudsakligen handlade om förvirrade ungdomar i samarbete med arabiska eller pro-palestinska element. Det stora spörsmålet inom Säkerhetspolisen var frågan om huruvida personalkontrollen skulle få särskilda anslag för att granska utländska medborgare bosatta i Sverige, eller om detta även fortsättningsvis skulle vara en exklusiv fråga för utlänningsroteln.
Ur denna något esoteriska byråkratidiskussion hade ett behov uppstått för Sektionen att knyta en betrodd medarbetare till verksamheten som kunde förstärka dess kontroll, faktiskt spionage, mot medarbetarna på utlänningsroteln.
Valet föll på en ung medarbetare som arbetat på RPS/Säk sedan 1970 och vars bakgrund och politiska trovärdighet var av den beskaffenheten att han ansågs kunna platsa bland medarbetarna i Sektionen. På sin fritid var han medlem i en organisation som kallades Demokratisk Allians och som av socialdemokratiska massmedia beskrevs som högerextrem. På Sektionen var detta ingen belastning. Tre andra medarbetare var faktiskt också medlemmar i Demokratisk Allians, och Sektionen hade haft stor betydelse för att Demokratisk Allians alls hade bildats. De bidrog även till en mindre del av finansieringen. Det var genom denna organisation som den nye medarbetaren uppmärksammades och rekryterades till Sektionen. Hans namn var Gunnar Björck.
För Evert Gullberg var det en osannolikt lyckosam slump att just den dagen, valdagen 1976, när Alexander Zalachenko hoppade av till Sverige och promenerade in på Norrmalms polisstation och begärde asyl, så var det junioren Gunnar Björck som i egenskap av handläggare på Utlänningsroteln tog emot honom. En agent som redan var knuten till de hemligaste av de hemliga.
Björck var alert. Han insåg omedelbart Zalachenkos betydelse och avbröt förhöret och stuvade in avhopparen i ett rum på Hotel Continental. Det var följaktligen till Evert Gullberg och inte till sin formelle chef på utlänningsroteln som Gunnar Björck ringde för att slå larm. Telefonsamtalet kom vid den tidpunkt då vallokalerna hade stängt och alla prognoser pekade på att Palme skulle förlora. Gullberg hade just kommit hem och satt på TV:n för att följa valvakan. Han hade först tvivlat på det besked som den upphetsade junioren framförde. Därefter hade han åkt ned till Continental, mindre än 250 meter bort från det hotellrum han för ögonblicket befann sig i, för att ta kommandot över Zalachenkoaffären.
I det ögonblicket hade Evert Gullbergs liv förändrats radikalt. Ordet sekretess hade fått en helt ny innebörd och tyngd. Han insåg behovet av att skapa en ny struktur kring avhopparen.