Выбрать главу

Han valde automatiskt att inkludera Gunnar Björck i Zalachenkogruppen. Det var ett klokt och rimligt beslut eftersom Björck ju redan kände till Zalachenkos existens. Det var bättre att ha honom på insidan än som en säkerhetsrisk på utsidan. Det innebar att Björck förflyttades från sin officiella post på utlänningsroteln till ett skrivbord i våningen på Östermalm.

I den dramatik som uppstod hade Gullberg valt att från början endast informera en person inom RPS/Säk, nämligen kanslichefen som redan hade insyn i Sektionens verksamhet. Kanslichefen hade suttit på nyheten i flera dygn innan han förklarat för Gullberg att avhoppet var så stort att chefen för RPS/Säk måste informeras, och att även regeringen måste informeras.

Den nyligen tillträdde chefen för RPS/Säk hade vid den tiden kännedom om Sektionen för särskild analys, men hade bara en vag uppfattning om vad Sektionen egentligen sysslade med. Han hade tillträtt för att städa upp efter IB-affären och var redan på väg till en högre befattning inom den polisiära hierarkin. Chefen för RPS/Säk hade i förtroliga samtal med kanslichefen fått veta att Sektionen var en hemlig grupp som tillsatts av regeringen, som stod utanför den egentliga verksamheten och som det inte skulle ställas frågor om. Eftersom chefen vid den tiden var en man som absolut inte ställde frågor som kunde generera obehagliga svar nickade han förstående och accepterade att det fanns något som kallades SSA och att han inte hade med saken att göra.

Gullberg var inte förtjust i tanken på att informera chefen om Zalachenko men accepterade verkligheten. Han underströk det absoluta behovet av total sekretess och fick medhåll och utfärdade sådana instruktioner att inte ens chefen för RPS/Säk kunde diskutera ämnet på sitt tjänsterum utan att vidta särskilda försiktighetsåtgärder. Det beslutades att Zalachenko skulle hanteras av Sektionen för särskild analys.

Att informera den avgående statsministern var uteslutet. På grund av den karusell som vidtagit i samband med regeringsskiftet var den tillträdande statsministern fullt sysselsatt med att utse ministrar och förhandla med övriga borgerliga partier. Det var först en månad efter regeringsbildningen som chefen för RPS/Säk tillsammans med Gullberg åkte till Rosenbad och informerade den nytillsatte statsministern. Gullberg hade in i det sista protesterat mot att regeringen alls skulle informeras men chefen för RPS/Säk hade stått på sig – det var konstitutionellt oförsvarligt att inte informera statsministern. Under mötet hade Gullberg använt all sin förmåga för att så vältaligt som möjligt övertyga statsministern om vikten av att informationen om Zalachenko inte spreds utanför statsministerns eget tjänsterum – att varken utrikesministern eller försvarsministern eller någon annan medlem i regeringen fick informeras.

Fälldin hade blivit skakad av nyheten att en rysk toppagent sökt asyl i Sverige. Statsministern hade börjat tala om att han faktiskt av rena rättviseskäl var tvungen att ta upp saken med åtminstone ledarna för de övriga två regeringspartierna. Gullberg hade varit beredd på denna invändning och spelat ut det tyngsta kort han hade till förfogande. Han hade svarat genom att lågmält förklara att om så skedde såg han sig tvungen att omedelbart inlämna sin avskedsansökan. Det var ett hot som Fälldin hade tagit intryck av. Implicit innebar det att statsministern skulle bära det personliga ansvaret om historien skulle läcka ut och ryssarna skicka en dödspatrull för att likvidera Zalachenko. Och om den person som ansvarade för Zalachenkos säkerhet hade sett sig nödtvungen att avgå så skulle ett sådant avslöjande bli en politisk och medial katastrof för statsministern.

Fälldin, ännu färsk och osäker i sin roll som statsminister, hade böjt sig. Han hade godkänt ett direktiv som omedelbart infördes i det hemliga diariet och som innebar att Sektionen skulle svara för Zalachenkos säkerhet och debriefing, samt att informationen om Zalachenko inte fick lämna statsministerns tjänsterum. Fälldin hade därmed undertecknat ett direktiv som i praktiken visade att han var informerad men som också innebar att han aldrig fick diskutera saken. Han skulle kort sagt glömma Zalachenko.

Fälldin hade dock insisterat på att ytterligare en person i hans kansli, en handplockad statssekreterare, skulle informeras och fungera som kontaktperson i ärenden som rörde avhopparen. Med detta lät sig Gullberg nöja. Han skulle inte ha några problem att hantera en statssekreterare.

Chefen för RPS/Säk var nöjd. Zalachenkoärendet var nu konstitutionellt säkrat, vilket i detta fall innebar att chefen hade ryggen fri. Gullberg var också nöjd. Han hade lyckats skapa en karantän som innebar att han kontrollerade informationsflödet. Han, ensam, kontrollerade Zalachenko.

När Gullberg återkom till sitt tjänsterum på Östermalm satte han sig vid sitt skrivbord och upprättade för hand en lista över de personer som hade kunskap om Zalachenko. Listan bestod av honom själv, Gunnar Björck, den operative chefen på Sektionen Hans von Rottinger, biträdande chefen Fredrik Clinton, Sektionens sekreterare Eleanor Badenbrink samt två medarbetare som hade till uppgift att sammanställa och fortlöpande analysera den underrättelseinformation som Zalachenko kunde bidra med. Sammanlagt sju personer som under de kommande åren skulle utgöra en särskild Sektion inom Sektionen. Han tänkte på dem som Inre Gruppen.

Utanför Sektionen var kunskapen känd av chefen för RPS/Säk, biträdande chefen och kanslichefen. Därutöver var statsministern och en statssekreterare informerade. Sammanlagt tolv personer. Aldrig tidigare hade en hemlighet av denna dignitet varit känd av en så utvald skara.

Därefter mulnade Gullberg. Hemligheten var också känd av en trettonde person. Björck hade haft sällskap av juristen Nils Bjurman. Att göra Bjurman till medarbetare i Sektionen var uteslutet. Bjurman var inte en riktig säkerhetspolis – han var snart sagt inte mer än praktikant på RPS/Säk – och han förfogade inte över den kunskap och kompetens som erfordrades. Gullberg övervägde olika alternativ men valde därefter att försiktigt lotsa ut Bjurman ur historien. Han hotade med livstids fängelse för landsförräderi om Bjurman andades så mycket som en stavelse om Zalachenko, han använde mutor i form av löften om framtida uppdrag och slutligen smicker som ökade Bjurmans egen känsla av betydelse. Han såg till att Bjurman fick anställning på en välrenommerad advokatbyrå och därefter att han fick en ström av uppdrag som höll honom sysselsatt. Det enda problemet var att Bjurman var så medioker att han faktiskt inte förmådde utnyttja sina möjligheter. Han lämnade advokatbyrån efter tio år och öppnade egen praktik, vilken så småningom blev ett advokatkontor med en anställd vid Odenplan.

Under de kommande åren höll Gullberg Bjurman under diskret men ständig övervakning. Det var först i slutet av 1980-talet han släppte bevakningen av Bjurman, då Sovjetunionen var på väg att falla och Zalachenko inte längre var ett prioriterat ärende.

För sektionen hade Zalachenko först varit ett löfte om ett genombrott i gåtan Palme, ett ärende som ständigt sysselsatte Gullberg. Palme hade följaktligen varit ett av de första ämnen Gullberg ventilerat i den långa debriefingen.

Förhoppningarna hade dock snart grusats eftersom Zalachenko aldrig hade opererat i Sverige och inte hade någon riktig kunskap om landet. Däremot hade Zalachenko hört rykten om en ”Röd springare”, en högt uppsatt svensk eller möjligen skandinavisk politiker som arbetade för KGB.

Gullberg upprättade en lista av namn som fogades till Palme. Där fanns Carl Lidbom, Pierre Schori, Sten Andersson, Marita Ulvskog och ytterligare ett antal personer. I resten av sitt liv skulle Gullberg gång på gång återkomma till den listan och alltid bli svaret skyldig.

Gullberg var plötsligt en spelare bland de stora pojkarna. Han hälsades med respekt i den exklusiva klubb av utvalda krigare som alla kände varandra och där kontakterna gick via personlig vänskap och förtroende – inte genom officiella kanaler och byråkratiska regler. Han fick träffa självaste James Jesus Angleton och han fick dricka whisky på en diskret klubb i London med chefen för MI-6. Han blev en av de stora.