Выбрать главу

Yrkets baksida var att han aldrig skulle kunna berätta om sina framgångar, inte ens i postuma memoarer. Och ständigt närvarande fanns rädslan att Fienden skulle notera hans resor och att han skulle få ögonen på sig – att han själv ofrivilligt skulle leda ryssarna till Zalachenko.

I det avseendet var Zalachenko sin egen värste fiende.

Under det första året hade Zalachenko varit bosatt i en anonym lägenhet som ägdes av Sektionen. Han existerade inte i något register eller i någon offentlig handling, och inom Zalachenkogruppen hade de trott att de hade gott om tid innan de måste planera hans framtid. Först våren 1978 fick han ett pass i namnet Karl Axel Bodin och en mödosamt skapad legend – en fiktiv men verifierbar bakgrund i svenska register.

Då var det redan för sent. Zalachenko hade gått ut och knullat den där jävla horan Agneta Sofia Salander, född Sjölander, och han hade obekymrat presenterat sig under sitt verkliga namn – Zalachenko. Gullberg ansåg att det inte stod riktigt rätt till i huvudet på Zalachenko. Han misstänkte att den ryske avhopparen snarast ville bli avslöjad. Det var som om han behövde en estrad. Det var svårt att annars förklara hur han kunde vara så in i helvete korkad.

Det var horor, det var perioder av överdrivet alkoholbruk och det var incidenter av våld och bråk med krogvakter och andra. Vid tre tillfällen greps Zalachenko av svensk polis för fylleri och vid två tillfällen i samband med krogbråk. Och varje gång fick Sektionen diskret gripa in och kvittera ut honom och se till att papper försvann och att diarier ändrades. Gullberg satte Gunnar Björck som överrock. Björcks jobb bestod i att nästan dygnet runt dadda avhopparen. Det var svårt, men det fanns inga alternativ.

Allt hade kunnat gå bra. I början av 1980-talet hade Zalachenko lugnat sig och börjat anpassa sig. Men han gav aldrig upp horan Salander – och än värre, han hade blivit pappa till Camilla och Lisbeth Salander.

Lisbeth Salander.

Gullberg uttalade namnet med en känsla av obehag.

Redan när flickorna var i 9–10-årsåldern hade Gullberg haft en känsla i maggropen om Lisbeth Salander. Att hon inte var normal behövde han inte vara psykiatriker för att begripa. Gunnar Björck hade rapporterat att hon var trotsig, våldsam och aggressiv mot Zalachenko och att hon dessutom inte verkade vara det minsta rädd för honom. Hon sa sällan något, men hon markerade på tusen andra sätt sitt missnöje med sakernas tillstånd. Hon var ett problem i vardande, men exakt hur gigantiskt detta problem skulle bli kunde inte Gullberg föreställa sig i sin vildaste fantasi. Det han fruktade mest var att situationen i familjen Salander skulle leda till en social utredning som skulle fokusera på Zalachenko. Gång på gång vädjade han till Zalachenko att bryta med familjen och försvinna ur deras närhet. Zalachenko lovade men bröt alltid sitt löfte. Han hade andra horor. Han hade gott om horor. Men efter några månader var han alltid tillbaka hos Agneta Sofia Salander.

Förbannade Zalachenko. En spion som lät kuken styra sitt känsloliv var naturligtvis ingen bra spion. Men det var som om Zalachenko stod över alla normala regler, eller åtminstone ansåg att han stod över reglerna. Om han åtminstone hade kunnat dra över horan utan att nödvändigtvis också behöva puckla på henne varenda gång de träffades så hade det väl varit en sak, men som saken nu utvecklades så utövade Zalachenko upprepad grov misshandel av sin flickvän. Han tycktes till och med ta det som en roande utmaning mot sina övervakare i Zalachenkogruppen att spöa henne bara för att retas och se dem våndas.

Att Zalachenko var en sjuk jävel hyste Gullberg inga tvivel om, men han befann sig inte i den situationen att han kunde välja och vraka bland avhoppade GRU-agenter. Han hade bara en enda avhoppare, och han var dessutom medveten om sin betydelse för Gullberg.

Gullberg suckade. Zalachenkogruppen hade fått rollen som städpatrull. Det gick inte att förneka. Zalachenko visste att han kunde ta sig friheter och att de snällt skulle reda ut problemen efter honom. Och när det gällde Agneta Sofia Salander utnyttjade han dessa möjligheter bortom bristningsgränsen.

Det saknades inte varningar. Då Lisbeth Salander nyss hade fyllt tolv år hade hon knivhuggit Zalachenko. Skadorna var inte allvarliga men han fördes till S:t Görans sjukhus och Zalachenkogruppen var tvungna att utföra ett omfattande städarbete. Den gången hade Gullberg haft ett Mycket Allvarligt Samtal med Zalachenko. Han hade gjort fullständigt klart att Zalachenko aldrig någonsin fick ta kontakt med familjen Salander igen, och Zalachenko hade lovat. Han hade hållit löftet i mer än ett halvår innan han åkte hem till Agneta Sofia Salander och misshandlade henne så grovt att hon hamnade på vårdhem resten av livet.

Att Lisbeth Salander var en mordlysten psykopat som skulle tillverka en brandbomb var dock något som Gullberg inte hade kunnat föreställa sig. Den dagen hade varit ett kaos. En labyrint av utredningar hägrade och hela Operation Zalachenko – rentav hela Sektionen – hade hängt på en mycket skör tråd. Om Lisbeth Salander pratade så riskerade Zalachenko att avslöjas. Om Zalachenko avslöjades så skulle dels en rad operationer i Europa under de gångna femton åren riskera att haverera, dels skulle Sektionen riskera att utsättas för en offentlig granskning. Vilket till varje pris måste förhindras.

Gullberg var orolig. En offentlig granskning skulle få IB-affären att framstå som en dokusåpa. Om Sektionens arkiv öppnades skulle en rad omständigheter som inte var helt förenliga med konstitutionen blottläggas, för att inte tala om deras mångåriga övervakning av Palme och andra kända socialdemokrater. Det var ett känsligt ämne bara några år efter Palmemordet. Det skulle ha resulterat i brottsutredningar mot Gullberg och flera andra anställda inom Sektionen. Än värre – galna journalister skulle utan minsta tvekan lansera teorin att Sektionen låg bakom Palmemordet, vilket i sin tur skulle leda till ytterligare en labyrint av avslöjanden och anklagelser. Det värsta var att Säkerhetspolisens ledning hade förändrats så kraftigt att inte ens högsta chefen för RPS/Säk kände till Sektionens existens. Alla kontakter med RPS/Säk stannade det året på den nye biträdande kanslichefens bord, och denne var sedan tio år fast medlem i Sektionen.

Det hade rått en stämning av panik och ångest bland medarbetarna i Zalachenkogruppen. Det var faktiskt Gunnar Björck som kommit med lösningen i form av en psykiatriker vid namn Peter Teleborian.

Teleborian hade knutits till RPS/Säk:s avdelning för kontraspionage i ett helt annat ärende, nämligen för att fungera som konsult i samband med att kontraspionaget granskade en misstänkt industrispion. Det hade funnits skäl att i ett känsligt skede i utredningen försöka avgöra hur personen ifråga skulle agera i händelse av att han utsattes för stress. Teleborian var en ung lovande psykiatriker som inte talade mumbo jumbo utan som kom med konkreta och handfasta råd. Dessa råd ledde till att Säk kunde avstyra ett självmord och att spionen i fråga kunde vändas till en dubbelagent som skickade desinformation till sina uppdragsgivare.

Efter Salanders attack mot Zalachenko hade Björck försiktigt knutit Teleborian som extraordinär konsult till Sektionen. Och nu behövdes han mer än någonsin.

Lösningen på problemet hade ju varit så enkel. Karl Axel Bodin kunde försvinna in i rehabiliteringsvården. Agneta Sofia Salander försvann in på långvården, obotligt hjärnskadad. Alla polisiära utredningar samlades på RPS/Säk och överfördes via biträdande kanslichefen till Sektionen.

Peter Teleborian hade nyligen fått en tjänst som biträdande överläkare på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik i Uppsala. Allt som behövdes var en rättspsykiatrisk utredning som Björck och Teleborian författade tillsammans och därefter ett kort och inte särskilt kontroversiellt beslut i en tingsrätt. Det handlade bara om hur allt presenterades. Konstitutionen hade inget med saken att göra. Det handlade trots allt om rikets säkerhet. Det måste folk förstå.