Och att Lisbeth Salander var sinnessjuk var ju uppenbart. Några år på en sluten psykiatrisk anstalt skulle säkert bara göra henne gott. Gullberg hade nickat och gett klartecken till operationen.
Alla pusselbitar hade fallit på plats och det hade skett i en tid då Zalachenkogruppen i vilket fall var på väg att upplösas. Sovjetunionen hade upphört att existera och Zalachenkos storhetstid var definitivt en del av det förflutna. Han hade ett bäst före-datum som med marginal redan passerats.
Zalachenkogruppen hade istället utverkat ett generöst avgångsvederlag ur en av Säkerhetspolisens fonder. De hade gett honom bästa tänkbara rehabiliteringsvård och med en suck av lättnad ett halvår senare kört Karl Axel Bodin till Arlanda och gett honom en enkelbiljett till Spanien. De hade gjort klart för honom att från det ögonblicket gick Zalachenko och Sektionen skilda vägar. Det hade varit ett av Gullbergs allra sista ärenden. En vecka senare gick han med ålderns rätt i pension och överlät sin plats till tronföljaren Fredrik Clinton. Gullberg anlitades endast som konsult och rådgivare i känsliga frågor. Han hade stannat i Stockholm i ytterligare tre år och nästan dagligen arbetat på Sektionen, men uppdragen blev färre och han avvecklade långsamt sig själv. Han hade återvänt till sin hemstad Laholm och gjort en del arbeten på distans. De första åren hade han regelbundet rest till Stockholm, men även dessa resor blev mer och mer sällsynta.
Han hade slutat tänka på Zalachenko. Ända till den morgon han vaknade och hittade Zalachenkos dotter på varenda löpsedel, misstänkt för trippelmord.
Gullberg hade följt nyhetsrapporteringen med en känsla av förvirring. Han begrep mycket väl att det knappast var någon slump att Salander hade haft Bjurman som övervakare, men han kunde inte se någon omedelbar fara för att den gamla Zalachenkohistorien skulle komma upp till ytan. Salander var sinnessjuk. Att hon iscensatt en mordorgie förvånade honom inte. Däremot hade han inte ens reflekterat över att Zalachenko kunde ha en koppling till spelet förrän han satt på morgonnyheterna och fått händelserna i Gosseberga serverade. Det var då han hade börjat ringa samtal och slutligen löst en tågbiljett till Stockholm.
Sektionen stod inför sin allra värsta kris sedan den dag han grundat organisationen. Allt hotade att rämna.
Zalachenko släpade sig till toaletten och urinerade. Sedan Sahlgrenska sjukhuset hade försett honom med kryckor kunde han röra sig. Han hade ägnat söndagen och måndagen åt korta träningspass. Han hade fortfarande djävulskt ont i käken och kunde endast inta flytande föda, men han kunde nu resa sig upp och gå kortare sträckor.
Han var van vid kryckor efter att ha levt med en protes i snart femton år. Han övade sig i konsten att förflytta sig ljudlöst med kryckorna och vandrade fram och tillbaka i rummet. Varje gång hans högerfot nuddade i golvet sköt en intensiv smärta genom benet.
Han bet ihop tänderna. Han tänkte på att Lisbeth Salander befann sig i ett rum i hans omedelbara närhet. Det hade tagit honom hela dagen att lista ut att hon befann sig två dörrar till höger om hans rum.
Vid två på natten, tio minuter efter nattsköterskans senaste besök, var allt tyst och stilla. Zalachenko reste sig mödosamt och famlade efter sina kryckor. Han gick bort till dörren och lyssnade men kunde inte höra något. Han sköt upp dörren och gick ut i korridoren. Han hörde svag musik från sköterskeexpeditionen. Han förflyttade sig ända bort till utgången i slutet av korridoren och sköt upp dörren och spanade ut i trapphuset. Där fanns hissar. Han gick tillbaka genom korridoren. Då han passerade Lisbeth Salanders rum stannade han och vilade mot kryckorna i en halv minut.
Sköterskorna hade stängt hennes dörr den natten. Lisbeth Salander slog upp ögonen då hon hörde ett svagt skrapande ljud från korridoren. Hon kunde inte identifiera ljudet. Det lät som om någon försiktigt drog något i korridoren. En stund var det alldeles tyst och hon undrade om hon inbillat sig. Efter halvannan minut hörde hon ljudet igen. Det avlägsnade sig. Hennes känsla av obehag ökade.
Zalachenko finns någonstans därute.
Hon kände sig fjättrad i sängen. Det kliade under stödkragen. Hon kände en intensiv lust att resa sig. Så småningom lyckades hon sätta sig upp i sängen. Det var ungefär allt hon orkade med. Hon sjönk tillbaka och lade huvudet på kudden.
Efter en stund trevade hon över stödkragen och hittade de knappar som höll ihop kragen. Hon knäppte upp och släppte kragen på golvet. Plötsligt gick det lättare att andas.
Hon önskade att hon hade haft ett vapen inom räckhåll eller att hon hade haft kraft nog att resa sig och göra sig av med honom en gång för alla.
Till sist reste hon sig på armbågen. Hon tände nattbelysningen och såg sig omkring i rummet. Hon kunde inte se något som kunde användas som vapen. Sedan föll hennes blick på ett sköterskebord vid väggen tre meter från hennes säng. Hon konstaterade att någon hade lämnat en blyertspenna på bordet.
Hon väntade till dess att nattsköterskan hade gått ronden, vilket tycktes ske ungefär en gång i halvtimmen denna natt. Hon antog att den minskade tillsynsfrekvensen antydde att läkarna hade beslutat att hon var i bättre kondition jämfört med tidigare i helgen då hon hade haft besök var femtonde minut eller ännu oftare. Själv kände hon ingen märkbar skillnad.
När hon var ensam samlade hon kraft och satte sig upp och svängde benen över sängkanten. Hon hade elektroder fasttejpade som registrerade hennes puls och andning, men kablarna gick åt samma håll som pennan. Hon ställde sig försiktigt och svajade plötsligt, helt ur balans. En sekund kändes det som om hon skulle svimma, men hon tog stöd mot sängen och fokuserade blicken på bordet framför sig. Hon tog tre svajande steg och sträckte fram handen och nådde pennan.
Hon backade tillbaka till sängen. Hon var fullständigt utmattad.
Efter en stund orkade hon dra på sig täcket. Hon höll upp pennan och kände på spetsen. Det var en helt vanlig blyertspenna i trä. Den var nyvässad och sylvass. Den kunde hjälpligt duga som stickvapen mot ansikte eller ögon.
Hon lade pennan lätt tillgänglig intill höften och somnade.
KAPITEL 6: MÅNDAG 11 APRIL
På måndagsmorgonen klev Mikael Blomkvist upp strax efter nio och ringde till Malin Eriksson som just kommit in till Millenniums redaktion.
”Hej chefredaktören”, sa han.
”Jag känner mig chockad över att Erika är borta och att ni vill ha mig som ny chefredaktör.”
”Jaså?”
”Hon är borta. Hennes skrivbord är tomt.”
”Då är det väl en bra idé att ägna dagen åt att flytta in i hennes rum.”
”Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag känner mig väldigt obekväm.”
”Gör inte det. Alla är överens om att du är bästa valet i den här situationen. Och du kan alltid komma till mig och Christer.”
”Tack för förtroendet.”
”Äsch”, sa Mikael. ”Jobba på som vanligt. Under den närmaste tiden tar vi problemen som de kommer.”
”Okej. Vad vill du?”
Han förklarade att han tänkte stanna hemma och skriva hela dagen. Malin blev plötsligt medveten om att han rapporterade till henne på samma sätt som han – antog hon – hade informerat Erika Berger om vad han sysslade med. Hon förväntades kommentera. Eller gjorde hon det?
”Har du några instruktioner till oss?”
”Nä. Tvärtom, om du har instruktioner till mig får du ringa. Jag håller i Salanderknäcket som tidigare och bestämmer vad som sker där, men i allt annat som rör tidningen är det du som har bollen. Fatta beslut. Jag kommer att backa upp dig.”