”Och om jag fattar fel beslut?”
”Om jag ser eller hör något så tar jag ett prat med dig. Men då ska det vara något särskilt. I normala fall finns det inget beslut som är hundra procent rätt eller fel. Du kommer att fatta dina beslut, som kanske inte är identiska med vad Erika Berger skulle ha beslutat. Och om jag fattade beslut så skulle det bli en tredje variant. Men det är dina beslut som gäller nu.”
”Okej.”
”Om du är en bra chef så kommer du att ventilera frågorna med andra. I första hand med Henry och Christer, därefter med mig och till sist tar vi upp knepiga frågor på redaktionsmötet.”
”Jag ska göra mitt bästa.”
”Bra.”
Han satte sig i soffan i vardagsrummet med sin iBook i knäet och arbetade utan paus hela måndagen. När han var klar hade han ett grovt första utkast på två texter om sammanlagt tjugoen sidor. Den delen av storyn fokuserade på mordet på medarbetaren Dag Svensson och hans sambo Mia Bergman – vad de arbetade med, varför de sköts och vem som var mördaren. Han uppskattade mellan tummen och pekfingret att han skulle tvingas producera ytterligare ungefär fyrtio sidor text till sommarens temanummer. Och han måste besluta sig för hur han skulle kunna beskriva Lisbeth Salander i texten utan att kränka hennes integritet. Han visste saker om henne som hon för sitt liv inte ville offentliggöra.
Evert Gullberg åt måndagsfrukost bestående av en enda brödskiva och en kopp svart kaffe i Freys cafeteria. Han tog därefter taxi till Artillerigatan på Östermalm. Klockan 09.15 på morgonen ringde han på porttelefonen, presenterade sig och blev omedelbart insläppt. Han åkte till sjätte våningen där han togs emot vid hissen av Birger Wadensjöö, 54 år. Den nye chefen för Sektionen.
Wadensjöö hade varit en av de yngsta rekryterna på Sektionen då Gullberg hade gått i pension. Han var inte säker på vad han tyckte om honom.
Han önskade att den handlingskraftige Fredrik Clinton fortfarande hade funnits där. Clinton hade efterträtt Gullberg och varit chef för Sektionen fram till 2002 då diabetes och kärlsjukdomar mer eller mindre tvingat honom i pension. Gullberg hade ingen riktig känsla för vilket virke Wadensjöö var gjord av.
”Hej Evert”, sa Wadensjöö och skakade hand med sin forne chef. ”Bra att du tog dig tid att komma upp.”
”Jag har inte så mycket mer än tid”, sa Gullberg.
”Du vet hur det är. Vi har varit dåliga på att hålla kontakten med gamla trotjänare.”
Evert Gullberg ignorerade detta påpekande. Han tog av till vänster och gick in i sitt gamla tjänsterum och slog sig ned vid ett runt konferensbord vid fönstret. Wadensjöö (antog han) hade hängt upp reproduktioner av Chagall och Mondrian på väggarna. På sin tid hade Gullberg haft planritningar av historiska skepp som Kronan och Wasa på väggen. Han hade alltid drömt om sjön och han var faktiskt marinofficer i grunden, även om han inte tillbringat mer än några korta månader under militärtjänsten till sjöss. Datorer hade tillkommit. I övrigt såg rummet nästan exakt likadant ut som då han hade slutat. Wadensjöö serverade kaffe.
”De andra kommer strax”, sa han. ”Jag tänkte att vi kunde växla några ord först.”
”Hur många på Sektionen är kvar från min tid.”
”Bortsett från mig – endast Otto Hallberg och Georg Nyström här inne på kontoret. Hallberg går i pension i år och Nyström fyller 60. Annars är det mest nya rekryter. Du har väl träffat några av dem tidigare.”
”Hur många arbetar för Sektionen i dag?
”Vi har omorganiserat en smula.”
”Jaså?”
”I dag finns sju heltidare här på Sektionen. Vi har alltså skurit ned. Men i övrigt har Sektionen hela trettioen medarbetare inom RPS/Säk. De flesta av dem kommer aldrig hit utan sköter sina normala jobb och har arbetet för oss som en diskret kvällssyssla.”
”Trettioen medarbetare.”
”Plus sju. Det var faktiskt du som skapade det systemet. Vi har bara finslipat det och talar i dag om en intern och en extern organisation. När vi rekryterar någon får de tjänstledigt en period och går i skola hos oss. Det är Hallberg som håller i undervisningen. Grundutbildningen är sex veckor. Vi håller till ute på Örlogsskolan. Därefter åker de tillbaka in i sin normala befattning på RPS/Säk, men nu med tjänstgöring hos oss.”
”Jaha.”
”Det är faktiskt ett utomordentligt system. De flesta medarbetarna har inte en aning om varandras existens. Och här på Sektionen fungerar vi mest som rapportmottagare. Det är samma regler som gäller från din tid. Vi ska vara en platt organisation.”
”Operativ enhet?”
Wadensjöö rynkade ögonbrynen. På Gullbergs tid hade Sektionen haft en liten operativ enhet bestående av fyra personer under befäl av den slipade Hans von Rottinger.
”Nja, inte precis. Rottinger dog ju för fem år sedan. Vi har en yngre talang som gör en del fältarbete men vanligen använder vi någon från den externa organisationen om det behövs. Dessutom har det blivit mer tekniskt komplicerat att till exempel ordna en telefonavlyssning eller att gå in i en lägenhet. Numera finns larm och otyg överallt.”
Gullberg nickade.
”Budget?” undrade han.
”Vi har drygt elva miljoner per år totalt. En tredjedel går till löner, en tredjedel till underhåll och en tredjedel till verksamheten.”
”Budgeten har alltså minskat?”
”En smula. Men vi har mindre personalstyrka vilket betyder att verksamhetsbudgeten faktiskt ökat.”
”Jag förstår. Berätta hur vårt förhållande till Säk ser ut.”
Wadensjöö skakade på huvudet.
”Kanslichefen och budgetchefen tillhör oss. Formellt är väl kanslichefen den ende som har insyn i vår verksamhet. Vi är så hemliga att vi inte existerar. Men i verkligheten känner ett par biträdande chefer till vår existens. De gör sitt bästa för att inte höra talas om oss.”
”Jag förstår. Vilket betyder att om det uppstår problem så kommer den nuvarande Säpoledningen att få en obehaglig överraskning. Hur är det med försvarsledningen och regeringen?
”Försvarsledningen kopplade vi bort för ungefär tio år sedan. Och regeringar kommer och går.”
”Så vi är helt ensamma om det börjar blåsa?”
Wadensjöö nickade.
”Det är nackdelen med det här arrangemanget. Fördelen är ju uppenbar. Men våra arbetsuppgifter har också förändrats. Det är ett nytt realpolitiskt läge i Europa sedan Sovjetunionen föll. Vårt arbete handlar faktiskt allt mindre om att identifiera spioner. Nu handlar det om terrorism, men framför allt om att bedöma personers politiska lämplighet i känsliga befattningar.”
”Det är vad det alltid handlat om.”
Det knackade på dörren. Gullberg noterade en prydligt klädd man i 60-årsåldern och en yngre man i jeans och kavaj.
”Hej grabbar. Det här är Jonas Sandberg. Han har arbetat här i fyra år och står för operativa insatser. Det var honom jag berättade om. Och det här är Georg Nyström. Ni har träffats tidigare.
”Hej Georg”, sa Gullberg.
De skakade hand. Därefter vände sig Gullberg till Jonas Sandberg.
”Och var kommer du ifrån?” undrade Gullberg och betraktade Jonas Sandberg.
”Närmast från Göteborg”, sa Sandberg skämtsamt. ”Jag har hälsat på honom.”
”Zalachenko …”, sa Gullberg.
Sandberg nickade.
”Slå er ned, mina herrar”, sa Wadensjöö.
”Björck”, sa gullberg och rynkade ögonbrynen när Wadensjöö tände en cigarill. Han hade hängt av sig kavajen och lutat sig bakåt i stolen vid konferensbordet. Wadensjöö kastade ett öga på Gullberg och slogs av hur otroligt mager gubben hade blivit.
”Han greps alltså för brott mot sexköpslagen i fredags”, sa Georg Nyström. ”Ärendet har ännu inte gått till åtal, men han har i princip erkänt och slunkit hem till sig igen med svansen mellan benen. Han bor ute i Smådalarö medan han är sjukskriven. Media har inte uppmärksammat det än.”