”Björck var en gång i tiden en av de absolut bästa vi hade här på Sektionen”, sa Gullberg. ”Han hade en nyckelroll i Zalachenkoaffären. Vad har hänt med honom sedan jag gick i pension?”
”Han är väl en av de ytterst få interna medarbetarna som gått från Sektionen tillbaka till den externa verksamheten. Han var ju ute och fladdrade även på din tid.”
”Jo, han behövde lite vila och ville vidga sina vyer. Han var tjänstledig från Sektionen i två år på 1980-talet då han arbetade som underrättelseattaché. Då hade han arbetat som en dåre med Zalachenko nästan dygnet runt från 1976 och framåt och jag bedömde det som att han verkligen behövde en paus. Han var borta mellan 1985 och 1987, då han kom tillbaka hit.”
”Man kan väl säga att han slutade på Sektionen 1994 då han gick till den externa organisationen. 1996 blev han biträdande chef på utlänningsroteln och hamnade i en svår sits där han faktiskt måste arbeta väldigt mycket med sina ordinarie sysslor. Han har naturligtvis hållit kontakten med Sektionen hela tiden och jag kan väl också säga att vi haft regelbundna samtal ungefär en gång i månaden ända fram till den sista tiden.”
”Han är alltså sjuk.”
”Det är inget allvarligt, men mycket smärtsamt. Han har diskbråck. Han har haft upprepade besvär de senaste åren. För två år sedan var han sjukskriven i fyra månader. Och sedan insjuknade han igen i augusti i fjol. Han skulle ha börjat arbeta igen första januari, men sjukskrivningen har förlängts och nu handlar det huvudsakligen om att vänta på operation.”
”Och han har tillbringat sjukledigheten med att springa hos horor”, sa Gullberg.
”Ja, han är ju ogift och horbesöken har väl pågått stadigt i många år, om jag förstått saken rätt”, sa Jonas Sandberg som fram till dess hade suttit helt tyst i närmare en halvtimme. ”Jag har läst Dag Svenssons manuskript.”
”Jaha. Men kan någon förklara för mig vad som egentligen har hänt?”
”Så vitt vi kan förstå så måste det vara Björck som satt igång hela den här karusellen. Det är enda sättet att förklara hur utredningen från 1991 kunde hamna i advokat Bjurmans händer.”
”Som också tillbringar sin tid med att springa hos horor?” undrade Gullberg.
”Inte vad vi vet. Han förekommer i varje fall inte i Dag Svenssons material. Däremot var han ju Lisbeth Salanders förvaltare.”
Wadensjöö suckade.
”Det får väl sägas vara mitt fel. Du och Björck nitade ju Salander 1991 då hon åkte in på psyket. Vi hade räknat med att hon skulle vara borta betydligt längre, men hon hade ju fått en god man, advokat Holger Palmgren, som faktiskt lyckades få ut henne. Hon placerades i en fosterfamilj. Då hade du redan gått i pension.”
”Vad hände sedan?”
”Vi höll koll på henne. Hennes syster, Camilla Salander, hade under tiden placerats i ett fosterhem i Uppsala. Då de var 17 år började Lisbeth Salander plötsligt gräva i sitt förflutna. Hon sökte Zalachenko och betade av alla offentliga register hon kunde hitta. På något sätt, vi är inte säkra på hur det gick till, fick hon information om att hennes syster visste var Zalachenko fanns.”
”Stämmer det?”
Wadensjöö ryckte på axlarna.
”Jag har faktiskt ingen aning. Syskonen hade inte träffats på flera år, då Lisbeth Salander spårade upp sin syster och försökte förmå henne att berätta vad hon visste. Det slutade i ett stormgräl och ett präktigt slagsmål mellan syskonen.”
”Jaha?”
”Vi höll noga koll på Lisbeth under de här månaderna. Vi hade också informerat Camilla Salander om att hennes syster var våldsam och sinnessjuk. Det var hon som tog kontakt med oss efter Lisbeths plötsliga besök, vilket innebar att vi ökade spaningen mot henne.”
”Systern var alltså din informatör?”
”Camilla Salander var livrädd för sin syster. I vilket fall väckte Lisbeth Salander uppmärksamhet på andra håll också. Hon hade flera gräl med folk från socialnämnden och vi gjorde bedömningen att hon fortfarande utgjorde ett hot mot Zalachenkos anonymitet. Sedan skedde den där incidenten i tunnelbanan.”
”Hon angrep en pedofil …”
”Just. Hon var uppenbarligen våldsbenägen och psykiskt störd. Vi tyckte att det skulle vara lugnast för alla parter om hon försvann in på något vårdhem igen och tog så att säga tillfället i akt. Det var Fredrik Clinton och von Rottinger som agerade. De anlitade Peter Teleborian igen och drev en strid genom ombud i tingsrätten för att åter få henne institutionaliserad. Holger Palmgren var Salanders ombud och mot alla odds valde domstolen att gå på hans linje – mot att hon ställdes under förvaltarskap.”
”Men hur blev Bjurman inblandad?”
”Palmgren fick en stroke hösten 2002. Salander är fortfarande ett ärende som vi flaggar bevakning på då hon dyker upp i något dataregister, och jag såg till att Bjurman blev hennes nye förvaltare. Notera – han hade ingen aning om att hon var Zalachenkos dotter. Avsikten var helt enkelt att om hon började dilla om Zalachenko så skulle han reagera och slå larm.”
”Bjurman var en idiot. Han skulle aldrig ha haft något med Zalachenko att göra och än mindre med hans dotter.” Gullberg tittade på Wadensjöö. ”Det var ett allvarligt misstag.”
”Jag vet”, sa Wadensjöö. ”Men det kändes helt rätt då och jag kunde ju inte drömma om …”
”Var finns systern i dag? Camilla Salander?”
”Vi vet inte. När hon var 19 år packade hon en väska och lämnade fosterfamiljen. Vi har inte hört ett ljud från henne sedan dess. Hon är försvunnen.”
”Okej, fortsätt …”
”Jag har en källa inom den öppna polisen som har pratat med åklagare Richard Ekström”, sa Sandberg. ”Han som håller i utredningen, kriminalinspektör Bublanski, tror att Bjurman våldtog Salander.”
Gullberg betraktade Sandberg med oförställd häpnad. Sedan strök han sig eftertänksamt över hakan.
”Våldtog?” sa han.
”Bjurman hade en tatuering tvärs över magen med texten ’Jag är ett sadistiskt svin, ett kräk och en våldtäktsman’.”
Sandberg lade en färgbild från obduktionen på bordet. Gullberg betraktade storögt Bjurmans mage.
”Och den skulle alltså Zalachenkos dotter ha gett honom?”
”Det är svårt att förklara situationen annars. Men hon är uppenbarligen inte ofarlig. Hon spöade skiten ur de två huliganerna från Svavelsjö MC.”
”Zalachenkos dotter”, upprepade Gullberg. Han vände sig till Wadensjöö. ”Vet du vad, jag tycker att du ska ta och rekrytera henne.”
Wadensjöö såg så häpen ut att Gullberg var tvungen att tillägga att han skämtade.
”Okej. Låt oss ha det som arbetshypotes att Bjurman våldtog henne och att hon hämnades. Vad mer?”
”Den ende som kan svara på exakt vad som hände är förstås Bjurman själv och det blir lite svårt eftersom han är död. Men saken är alltså den att han inte borde ha haft en aning om att hon var Zalachenkos dotter, det framgår ju inte i något offentligt register. Men någonstans under resans gång upptäckte Bjurman kopplingen.”
”Men för helvete, Wadensjöö, hon kände ju till vem som var hennes pappa och kunde ha berättat det för Bjurman när som helst.”
”Jag vet. Vi … jag tänkte helt enkelt snett i det ärendet.”
”Det är oförlåtligt inkompetent”, sa Gullberg.
”Jag vet. Och jag har sparkat mig själv i ändan ett dussin gånger. Men Bjurman var en av de få som kände till Zalachenkos existens och min tanke var att det var bättre om han upptäckte att hon var Zalachenkos dotter än att en helt okänd förvaltare gjorde samma upptäckt. Hon kunde ju i praktiken ha berättat det för vem som helst.”
Gullberg drog sig i örsnibben.
”Nåja … fortsätt.”
”Allt är hypoteser”, sa Georg Nyström milt. ”Men vår gissning är att Bjurman förgrep sig på Salander och att hon slog tillbaka och ordnade den där …” Han pekade på tatueringen på obduktionsbilden.