”Sin pappas dotter”, sa Gullberg. Han hade ett stänk av beundran i rösten.
”Med resultatet att Bjurman tog kontakt med Zalachenko för att hantera dottern. Zalachenko har ju som bekant orsak att hata Lisbeth Salander mer än de flesta. Och Zalachenko lade i sin tur ut ärendet på entreprenad hos Svavelsjö MC och den här Niedermann som han umgås med.”
”Men hur fick Bjurman kontakt …” Gullberg tystnade. Svaret var uppenbart.
”Björck”, sa Wadensjöö. ”Den enda förklaringen till hur Bjurman kunde hitta Zalachenko är att Björck gav honom den informationen.”
”Helvete”, sa Gullberg.
Lisbeth Salander kände ett växande obehag förenat med stark irritation. På morgonen hade två sköterskor kommit och bäddat om åt henne. De hade omedelbart hittat blyertspennan.
”Hoppsan. Hur har den hamnat här”, sa en av sköterskorna och stoppade pennan i sin ficka medan Lisbeth betraktade henne med mord i blicken.
Lisbeth var åter vapenlös och dessutom så kraftlös att hon inte orkade protestera.
Hon hade tillbringat helgen med att må dåligt. Hon hade en fruktansvärd huvudvärk och fick kraftigt smärtstillande medel. Hon hade en dov smärta i skuldran som plötsligt kunde skära som en kniv då hon rörde sig oförsiktigt eller flyttade kroppsvikten. Hon låg på rygg och med stödkrage runt nacken. Stödkragen skulle sitta kvar i ytterligare några dygn till dess att såret i huvudet hade börjat läka. Under söndagen hade hon feber uppgående till som mest 38,7 grader. Doktor Helena Endrin konstaterade att hon hade en infektion i kroppen. Hon var med andra ord inte frisk. Vilket Lisbeth inte behövde en termometer för att räkna ut.
Hon konstaterade att hon återigen låg fjättrad i en statlig bädd, även om det denna gång saknades en sele som höll henne på plats. Vilket hade varit överflödigt. Hon orkade inte ens sätta sig upp, än mindre dra iväg på någon utflykt.
Vid lunchtid på måndagen fick hon besök av doktor Anders Jonasson. Han såg bekant ut.
”Hej. Kommer du ihåg mig?”
Hon skakade på huvudet.
”Du var rätt omtöcknad, men det var jag som väckte dig efter operationen. Och det var jag som opererade dig. Jag ville bara höra hur du mår och om allting är bra.”
Lisbeth Salander betraktade honom med stora ögon. Att allting inte var bra borde vara uppenbart.
”Jag hörde att du tog av dig nackstödet i natt.”
Hon nickade.
”Vi hade ju inte satt på kragen för skojs skull utan för att du skulle hålla huvudet i stillhet medan läkningsprocessen kom igång.”
Han betraktade den tystlåtna flickan.
”Okej”, sa han slutligen. ”Jag ville bara titta till dig.”
Han var framme vid dörren då han hörde hennes röst.
”Jonasson, var det va?”
Han vände sig om och log häpet mot henne.
”Det stämmer. Om du kommer ihåg mitt namn så måste du ha varit mer alert än jag trodde.”
”Och det var du som opererade ut kulan?”
”Det stämmer.”
”Kan du berätta för mig hur jag mår? Jag får inget vettigt svar från någon.”
Han gick tillbaka till hennes säng och såg henne i ögonen.
”Du har haft tur. Du blev skjuten i huvudet men tycks inte ha skadat något vitalt område. Den risk du löper just nu är att du får blödningar i hjärnan. Det är därför vi vill att du ska hålla dig i stillhet. Du har en infektion i kroppen. I det fallet tycks det vara såret i skuldran som är boven i dramat. Det är möjligt att vi måste operera på nytt om vi inte kan häva infektionen med antibiotika. Du kommer att ha en smärtsam tid framför dig medan läkningsprocessen pågår. Men som det ser ut nu har jag gott hopp om att du kommer att bli helt återställd.”
”Kan det här ge upphov till hjärnskador?”
Han tvekade innan han nickade.
”Ja, den risken finns. Men alla tecken tyder på att du klarat dig bra. Sedan finns det en möjlighet att du får en ärrbildning i hjärnan som skapar problem, till exempel att du utvecklar epilepsi eller något annat otyg. Men ärligt talat, allt sådant är spekulationer. Just nu ser det bra ut. Du läker. Och dyker det upp problem under resans gång så får vi hantera det. Är det ett tillräckligt tydligt svar?”
Hon nickade.
”Hur länge måste jag ligga så här?”
”Du menar på sjukhus. Det kommer att dröja ett par veckor i alla fall innan vi släpper dig.”
”Nej, jag menar hur lång tid innan jag kan resa mig och börja gå och röra mig?”
”Det vet jag inte. Det beror på läkningen. Men räkna med minst två veckor till innan vi kan börja med någon form av fysisk terapi.”
Hon betraktade honom allvarligt en lång stund.
”Du råkar inte ha en cigarett?” undrade hon.
Anders Jonasson skrattade spontant och skakade på huvudet.
”Ledsen. Det är rökförbud här inne. Men jag kan se till att du får nikotinplåster eller nikotintuggummi.”
Hon funderade en kort stund innan hon nickade. Sedan tittade hon på honom igen.
”Hur är det med gubbjäveln?”
”Vem? Du menar …”
”Han som kom in samtidigt som jag.”
”Ingen vän till dig, antar jag. Jovars. Han kommer att överleva och har faktiskt varit uppe och gått omkring med kryckor. Rent fysiskt är han värre tilltygad än du och har en mycket smärtsam ansiktsskada. Om jag har förstått saken rätt drämde du en yxa i skallen på honom.”
”Han försökte döda mig”, sa Lisbeth med låg röst.
”Det låter ju inte bra. Jag måste gå. Vill du att jag ska komma och hälsa på dig igen?”
Lisbeth Salander funderade en stund. Sedan nickade hon kort. När han hade stängt dörren tittade hon eftertänksamt upp i taket. Zalachenko har fått kryckor. Det var det ljudet jag hörde i natt.
Jonas Sandberg, som var yngst i församlingen, fick gå ut och ordna lunch. Han återkom med sushi och lättöl och serverade runt konferensbordet. Evert Gullberg kände en nostalgisk ilning. Precis så hade det varit på hans tid då någon operation gick in i ett kritiskt skede och arbetet skedde dygnet runt.
Skillnaden, konstaterade han, var väl möjligen att på hans tid var det ingen som skulle komma på den befängda idén att beställa rå fisk till lunch. Han önskade att Sandberg hade beställt köttbullar med mos och lingon. Men han var å andra sidan inte hungrig och kunde utan samvetskval skjuta sushin åt sidan. Han åt en brödbit och drack mineralvatten.
De fortsatte diskussionen över maten. De hade kommit till den punkt då de var tvungna att summera läget och besluta om åtgärder. Det var beslut som brådskade.
”Jag kände aldrig Zalachenko”, sa Wadensjöö. ”Hur var han?”
”Precis som han är i dag, antar jag”, svarade Gullberg. ”Rasande intelligent med närmast fotografiskt minne för detaljer. Men enligt min mening ett jävla svin. Och en smula sinnessjuk, skulle jag tro.”
”Jonas, du träffade honom i går. Vad är din slutsats?” undrade Wadensjöö.
Jonas Sandberg lade ned besticken.
”Han har kontrollen. Jag har redan berättat om hans ultimatum. Antingen trollar vi bort det hela eller så spräcker han Sektionen.”
”Hur fan kan han tro att vi kan trolla bort något som valsats fram och tillbaka i massmedia?” undrade Georg Nyström.
”Det handlar inte om vad vi kan göra eller inte göra. Det handlar om hans behov att kunna kontrollera oss”, sa Gullberg.
”Vad är din bedömning? Kommer han att göra det? Prata med media?” undrade Wadensjöö.
Gullberg svarade långsamt.
”Det är nästan omöjligt att svara på. Zalachenko kommer inte med tomma hot, och han kommer att göra det som är bäst för honom själv. I den bemärkelsen är han förutsägbar. Om det gynnar honom att prata med media … om han kan få amnesti eller straffnedsättning så kommer han att göra det. Eller om han känner sig sviken och vill jävlas.”