”Oavsett konsekvenserna?”
”Speciellt oavsett konsekvenserna. För honom handlar det om att visa sig tuffare än oss alla.”
”Men även om Zalachenko pratar så är det inte säkert att han blir trodd. För att leda något i bevis måste de komma över vårt arkiv. Han känner inte till den här adressen.”
”Vill du ta risken? Säg att Zalachenko pratar. Vem kommer att prata sedan? Vad gör vi om Björck vidimerar hans historia? Och Clinton som sitter i sin dialysapparat … vad händer om han blir religiös och bitter på allt och alla. Tänk om han vill avge en syndabekännelse? Tro mig, om någon börjar prata så är det slut med Sektionen.”
”Så … vad ska vi göra?”
Tystnaden lägrade sig runt bordet. Det var Gullberg som tog upp tråden.
”Problemet består av flera delar. För det första kan vi vara överens om vad konsekvenserna blir om Zalachenko pratar. Hela det jävla konstitutionella Sverige skulle störta in över våra huvuden. Vi skulle bli utplånade. Jag gissar att flera anställda vid Sektionen skulle få fängelse.”
”Verksamheten är juridiskt legal, vi arbetar faktiskt på uppdrag av regeringen.”
”Snacka inte skit”, sa Gullberg. ”Du vet lika väl som jag att ett luddigt formulerat papper som skrevs i mitten av 1960-talet inte är värt ett vitten i dag.
”Jag skulle gissa att ingen av oss vill få reda på exakt vad som skulle hända om Zalachenko pratar”, lade han till.
Det blev tyst igen.
”Alltså måste utgångspunkten vara att förmå Zalachenko att hålla tyst”, sa Georg Nyström till sist.
Gullberg nickade.
”Och för att kunna förmå honom att hålla tyst måste vi kunna erbjuda honom något substantiellt. Problemet är att han är oberäknelig. Han skulle lika gärna kunna bränna oss av ren elakhet. Vi måste fundera på hur vi kan hålla honom i schack.”
”Och kraven …”, sa Jonas Sandberg. ”Att vi trollar bort det här och att Salander hamnar på psyket.”
”Salander kan vi hantera. Det är Zalachenko som är problemet. Men det för oss till den andra delen – begränsning av skadeverkningarna. Teleborians utredning från 1991 har läckt ut och den är potentiellt ett lika stort hot som Zalachenko.”
Georg Nyström harklade sig.
”Så fort vi insåg att utredningen var ute och hade hamnat hos polisen vidtog jag åtgärder. Jag gick genom juristen Forelius på RPS/Säk som fick kontakta Riksåklagaren. RÅ har beordrat att utredningen ska samlas in från polisen – att den inte får spridas eller kopieras.”
”Hur mycket vet RÅ?” undrade Gullberg.
”Inte ett dugg. Han agerar på en officiell begäran från RPS/Säk, det rör kvalificerat hemligt material och RÅ har inget val. Han kan inte agera på något annat sätt.”
”Okej. Vilka har läst rapporten inom polisen?”
”Den fanns i två kopior som lästs av Bublanski, hans kollega Sonja Modig och slutligen förundersökningsledaren Richard Ekström. Vi kan väl utgå från att ytterligare två poliser …” Nyström bläddrade upp sina anteckningar. ”En Curt Svensson och en Jerker Holmberg åtminstone känner till innehållet.”
”Alltså fyra poliser och en åklagare. Vad vet vi om dem?”
”Åklagare Ekström, 42 år. Betraktas som en stjärna i stigande. Han har varit utredare på Justitie och fått en del uppmärksammade mål. Nitisk. PR-medveten. Karriärist.”
”Sosse?” undrade Gullberg.
”Förmodligen. Men han är inte aktiv.”
”Bublanski är alltså spaningsledare. Jag såg honom på en presskonferens i TV. Han verkade inte trivas framför kamerorna.”
”Han är 52 och har en utomordentlig meritförteckning men också ett rykte om sig att vara en tvärvigg. Han är jude och rätt ortodox.”
”Och den här kvinnan … vem är hon?”
”Sonja Modig. Gift, 39 år, tvåbarnsmamma. Har gjort en rätt snabb karriär. Jag pratade med Peter Teleborian som beskrev henne som emotionell. Hon ifrågasatte hela tiden.”
”Okej.”
”Curt Svensson är en tuffing. 38 år. Kommer från Gängenheten i Söderort och uppmärksammades då han sköt ihjäl ett bus för ett par år sedan. Frikänd på alla punkter i utredningen. Det var förresten honom Bublanski skickade för att gripa Gunnar Björck.”
”Jag förstår. Håll dödsskjutningen i minne. Om det finns orsak att kasta tvivel över Bublanskis grupp så kan vi alltid lyfta fram honom som en olämplig polis. Jag antar att vi har kvar relevanta mediekontakter … Och den sista killen?”
”Jerker Holmberg. 55 år. Kommer från Norrland och är egentligen specialist på brottsplatsutredningar. Han hade erbjudande om kommissarieutbildning för ett par år sedan men sa nej. Han tycks trivas på sitt jobb.”
”Är någon av dem politiskt aktiv?”
”Nej. Holmbergs pappa var kommunalråd för centern på 1970-talet.”
”Hmm. Det verkar ju vara en beskedlig grupp. Ska vi förmoda att de är rätt sammansvetsade. Kan vi isolera dem på något sätt?”
”Det finns en femte polis som också är inblandad”, sa Nyström. ”Hans Faste, 47 år. Jag har snappat upp att det har utbrutit en kraftig schism mellan Faste och Bublanski. Det är så allvarligt att Faste sjukskrivit sig.”
”Vad vet vi om honom?”
”Jag får blandade reaktioner då jag frågar. Har en lång meritförteckning och inga riktiga anmärkningar i protokollet. Ett proffs. Men han är svår att ha att göra med. Och det verkar som om bråket med Bublanski handlar om Lisbeth Salander.”
”Hur?”
”Faste verkar ha snöat in på storyn om en lesbisk satanistliga som tidningarna skrivit om. Han gillar verkligen inte Salander och tycks ta det som en personlig förolämpning att hon existerar. Han står förmodligen bakom hälften av ryktena. Jag hörde från en tidigare kollega att han har svårt att samarbeta med kvinnor i allmänhet.”
”Intressant”, sa Gullberg. Han funderade en stund. ”Eftersom tidningarna redan har skrivit om en lesbisk liga kan det finnas orsak att spinna vidare på den tråden. Det bidrar ju inte precis till att stärka Salanders trovärdighet.
”Poliserna som läst Björcks utredning är alltså ett problem. Kan vi isolera dem på något sätt?” undrade Sandberg.
Wadensjöö tände en ny cigarill.
”Det är ju Ekström som är förundersökningsledare …”
”Men det är Bublanski som styr”, sa Nyström.
”Jo, men han kan inte gå emot administrativa beslut.” Wadensjöö såg fundersam ut. Han tittade på Gullberg. ”Du har större erfarenhet än jag, men hela den här historien har så många trådar och utlöpare … Det tycks mig som om det vore en klok sak att få bort Bublanski och Modig från Salander.”
”Det är bra, Wadensjöö”, sa Gullberg. ”Och det är exakt vad vi ska göra. Bublanski är spaningsledare i utredningen om mordet på Bjurman och det där paret i Enskede. Salander är inte längre aktuell i det sammanhanget. Nu handlar det om den här tysken Niedermann. Alltså får Bublanski och hans team fokusera på att jaga Niedermann.”
”Okej.”
”Salander är inte längre deras ärende. Sedan har vi utredningen om Nykvarn … det är ju tre äldre mord. Där finns en koppling till Niedermann. Utredningen ligger nu nere i Södertälje men bör slås ihop till en enda utredning. Alltså bör Bublanski ha händerna fulla ett tag. Vem vet … han kanske griper den här Niedermann.”
”Hmm.”
”Den här Faste … kan han förmås komma tillbaka i tjänst? Han låter som en lämplig person att utreda misstankarna mot Salander.”
”Jag förstår hur du tänker”, sa Wadensjöö. ”Det handlar alltså om att förmå Ekström att separera de två ärendena. Men det här förutsätter att vi kan kontrollera Ekström.”
”Det borde inte vara ett så stort problem”, sa Gullberg. Han sneglade på Nyström som nickade.
”Jag kan ta hand om Ekström”, sa Nyström. ”Jag gissar att han sitter och önskar att han aldrig hört talas om Zalachenko. Han lämnade ifrån sig Björcks rapport så fort Säk bad om det och har redan sagt att han naturligtvis kommer att hörsamma alla aspekter som har någon bäring på rikets säkerhet.”