”Vad tänker du göra?” undrade Wadensjöö misstänksamt.
”Låt mig bygga upp ett scenario”, sa Nyström. ”Jag antar att vi helt enkelt på ett fint sätt förklarar för honom vad han måste göra om han vill undvika att hans karriär får ett abrupt slut.”
”Det är den tredje biten som är det allvarliga problemet”, sa Gullberg. ”Polisen hittade inte Björcks utredning på egen hand … de fick den av en journalist. Och media är som ni alla förstår ett problem i det här sammanhanget. Millennium.”
Nyström slog upp sitt anteckningsblock.
”Mikael Blomkvist”, sa han.
Alla vid bordet hade hört talas om Wennerströmaffären och kände till namnet Mikael Blomkvist.
”Dag Svensson, journalisten som mördades, arbetade åt Millennium. Han höll på med en story om trafficking. Det var så han zoomade in på Zalachenko. Det var Mikael Blomkvist som hittade honom mördad. Dessutom känner han Lisbeth Salander och har trott på hennes oskuld hela tiden.”
”Hur fan kan han känna Zalachenkos dotter … det verkar vara en alltför stor slump.”
”Vi tror inte att det är en slump”, sa Wadensjöö. ”Vi tror att Salander på något sätt är länken mellan dem alla. Vi kan inte riktigt förklara hur, men det är det enda rimliga.”
Gullberg satt tyst och ritade några koncentriska ringar i sitt block. Till sist tittade han upp.
”Jag måste få fundera på det här en stund. Jag tar en promenad. Vi träffas igen om en timme.”
Gullbergs utflykt varade i nästan fyra timmar och inte i en timme som han begärt. Han promenerade bara i drygt tio minuter innan han hittade ett café som serverade en massa konstiga former av kaffe. Han beställde en vanlig slät kopp svart bryggmalet och satte sig vid ett hörnbord nära entrén. Han grubblade intensivt och försökte bena upp de olika aspekterna av problemet. Med jämna mellanrum antecknade han något enstaka minnesord i en kalender.
Efter halvannan timme hade en plan börjat ta form.
Det var ingen bra plan, men efter att han vridit och vänt på alla möjligheter insåg han att problemet fordrade drastiska åtgärder.
Som tur var fanns de mänskliga resurserna tillgängliga. Det var genomförbart.
Han reste sig och hittade en telefonkiosk och ringde Wadensjöö.
”Vi får skjuta upp mötet ett tag till”, hälsade han. ”Jag måste göra ett ärende. Kan vi återsamlas klockan fjorton noll noll?”
Därefter gick Gullberg ned till Stureplan och viftade på en taxi. Han hade egentligen inte råd med sådan lyx på sin magra statstjänstemannapension, men å andra sidan befann han sig i en ålder då han inte längre hade orsak att spara till några utsvävningar. Han angav en adress i Bromma.
När han så småningom hade blivit avsläppt på den adress han uppgett promenerade han ett kvarter söderut och ringde på dörren till ett mindre egnahem. En kvinna i 40-årsåldern öppnade.
”God dag. Jag söker Fredrik Clinton.”
”Vem får jag hälsa från?”
”En gammal kollega.”
Kvinnan nickade och visade in honom i vardagsrummet där Fredrik Clinton långsamt reste sig från en soffa. Han var bara 68 år men såg ut att vara väsentligt äldre. Diabetes och problem med kranskärl hade satt sina tydliga spår.
”Gullberg”, sa Clinton häpet.
De betraktade varandra en lång stund. Därefter omfamnade de två gamla spionerna varandra.
”Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen”, sa Clinton. ”Jag antar att det är det där som lockat fram dig.”
Han pekade på kvällstidningens framsida som hade en bild av Ronald Niedermann och rubriken ”Polismördaren jagas i Danmark”.
”Hur mår du?” undrade Gullberg.
”Jag är sjuk”, sa Clinton.
”Jag ser det.”
”Om jag inte får en ny njure så kommer jag att dö snart. Och sannolikheten att jag ska få en ny njure är tämligen liten.”
Gullberg nickade.
Kvinnan kom fram till vardagsrumsdörren och frågade om Gullberg ville ha något.
”Kaffe, tack”, sa han. När hon försvann vände han sig till Clinton. ”Vem är kvinnan?”
”Min dotter.”
Gullberg nickade. Det var fascinerande att trots den intima gemenskapen under så många år på Sektionen så hade nästan ingen av medarbetarna umgåtts på fritiden. Gullberg kände till varje medarbetares minsta karaktärsdrag, styrkor och svagheter, men han hade bara en vag aning om deras familjeförhållanden. Clinton hade varit Gullbergs kanske allra närmaste medarbetare i tjugo år. Han visste att Clinton hade varit gift och hade barn. Men han kände inte till dotterns namn, hans tidigare frus namn eller var Clinton brukade tillbringa semestern. Det var som om allting utanför Sektionen var heligt och inte fick diskuteras.
”Vad vill du?” undrade Clinton.
”Får jag fråga vad du anser om Wadensjöö?”
Clinton skakade på huvudet.
”Jag lägger mig inte i.”
”Det var inte det jag frågade om. Du känner honom. Han jobbade med dig i tio år.”
Clinton skakade på huvudet igen.
”Det är han som styr Sektionen i dag. Vad jag tycker är ointressant.”
”Klarar han det?”
”Han är ingen idiot.”
”Men …?”
”Analytiker. Väldigt bra på pussel. Instinkt. Lysande administratör som fått budgeten att gå ihop och på ett sätt som vi inte trodde var möjligt.”
Gullberg nickade. Det betydelsefulla var den egenskap Clinton inte nämnde.
”Är du redo att återgå i tjänst?”
Clinton tittade upp på Gullberg. Han tvekade en lång stund.
”Evert … jag tillbringar nio timmar varannan dag i en dialysapparat på sjukhuset. Jag kan inte gå i trappor utan att nästan få andnöd. Jag har ingen ork. Ingen ork alls.”
”Jag behöver dig. En sista operation.”
”Jag kan inte.”
”Du kan. Och du kan tillbringa nio timmar varannan dag på dialysen. Du kan åka hiss istället för att gå i trappor. Jag kan ordna så att någon bär dig på bår fram och tillbaka om det behövs. Jag behöver din hjärna.”
Clinton suckade.
”Berätta”, sa han.
”Vi står just nu inför en extremt komplicerad situation där det fordras operativa insatser. Wadensjöö har en ung snorvalp, Jonas Sandberg, som utgör hela den operativa avdelningen, och jag tror inte att Wadensjöö har stake att göra det som måste göras. Han kanske är en jävel på att trolla med budgeten, men han är rädd för att ta operativa beslut och han är rädd för att blanda in Sektionen i det fältarbete som är nödvändigt.”
Clinton nickade. Han log blekt.
”Operationen måste ske på två skilda fronter. En bit handlar om Zalachenko. Jag måste få honom att ta reson och jag tror jag vet hur jag ska bära mig åt. Den andra biten måste skötas härifrån Stockholm. Problemet är att det inte finns någon på Sektionen som kan hålla i det. Jag behöver dig för att ta kommandot. En sista insats. Jag har en plan. Jonas Sandberg och Georg Nyström gör fotarbetet. Du styr operationen.”
”Du förstår inte vad du begär.”
”Jo … jag förstår vad jag begär. Och du måste själv avgöra om du ställer upp eller inte. Men antingen får vi gamla gubbar rycka in och göra vår bit, eller så kommer Sektionen inte att existera om ett par veckor.”
Clinton lade armbågen på soffkarmen och vilade huvudet mot handflatan. Han funderade i två minuter.
”Berätta om din plan”, sa han slutligen.
Evert Gullberg och Fredrik Clinton talade i två timmar.
Wadensjöö spärrade upp ögonen när Gullberg återkom tre minuter i två med Fredrik Clinton i släptåg. Clinton såg ut som ett skelett. Han tycktes ha svårt att gå och svårt att andas och vilade med en hand på Gullbergs skuldra.
”Vad i all världen …”, sa Wadensjöö.
”Låt oss återuppta mötet”, sa Gullberg kort.