Lisbeth Salander hälsade inte. Hon rörde inte en min. Hon kände igen Modig som en av snutarna i Bublanskis grupp. Erlander log svalt mot henne.
”Jag har förstått att du inte brukar växla många ord med myndigheter. Då vill jag upplysa dig om att du inte behöver säga något alls. Däremot skulle jag vara tacksam om du kunde ta dig tid att lyssna. Vi har flera ärenden och inte lång tid att avhandla dem på i dag. Det kommer fler tillfällen framöver.”
Lisbeth Salander sa ingenting.
”Då vill jag för det första upplysa dig om att din vän Mikael Blomkvist har uppgett till oss att en advokat vid namn Annika Giannini är villig att representera dig och att hon är insatt i ärendet. Han säger att han redan nämnt hennes namn för dig i något sammanhang. Jag måste få en bekräftelse från dig om att så är fallet, och jag vill veta om du önskar att advokat Giannini kommer ned till Göteborg för att biträda dig.”
Lisbeth Salander sa ingenting.
Annika Giannini. Mikael Blomkvists syster. Han hade nämnt henne i ett meddelande. Lisbeth hade inte reflekterat över att hon behövde en advokat.
”Jag är ledsen, men jag måste helt enkelt be dig svara på den frågan. Det räcker med ett ja eller nej. Om du säger ja kommer åklagaren här i Göteborg att ta kontakt med advokat Giannini. Om du säger nej kommer en domstol att utse en offentlig försvarare åt dig. Vilket vill du?”
Lisbeth Salander övervägde förslaget. Hon antog att hon faktiskt skulle behöva en advokat, men att få Kalle Jävla Blomkvists syster som försvarsadvokat var magstarkt. Han skulle må då. Å andra sidan var en okänd offentlig försvarare knappast bättre. Till sist öppnade hon munnen och raspade fram ett enda ord.
”Giannini.”
”Bra. Tack för det. Då har jag en fråga till dig. Du behöver inte säga ett ord innan din advokat finns på plats, men denna fråga rör inte dig eller ditt välbefinnande så vitt jag kan förstå. Polisen spanar nu efter 35-årige tyske medborgaren Ronald Niedermann som är efterlyst för mord på en polis.”
Lisbeth rynkade ett ögonbryn. Det var nyheter för henne. Hon hade inte en aning om vad som hade hänt sedan hon drämt yxan i Zalachenkos skalle.
”Från Göteborgs sida vill vi gripa honom så fort som möjligt. Min kollega här från Stockholm vill dessutom höra honom i samband med de tre mord som du tidigare har varit misstänkt för. Vi ber dig alltså om hjälp. Vår fråga till dig är om du har någon aning … om du kan ge oss någon som helst hjälp med att lokalisera honom.”
Lisbeth flyttade misstänksamt blicken från Erlander till Modig och tillbaka igen.
De vet inte att han är min bror.
Därefter undrade hon om hon ville se Niedermann gripen eller inte. Helst ville hon ta honom med till ett hål i marken i Gosseberga och begrava honom. Slutligen ryckte hon på axlarna. Vilket hon inte skulle ha gjort eftersom en skarp smärta omedelbart sköt genom den vänstra skuldran.
”Vad är det för dag?” undrade hon.
”Måndag.”
Hon tänkte efter.
”Första gången jag hörde namnet Ronald Niedermann var torsdag i förra veckan. Jag spårade honom till Gosseberga. Jag har ingen aning om var han befinner sig eller vart han kan tänkas fly. Min gissning är att han snabbt kommer att försöka sätta sig i säkerhet utomlands.”
”Varför tror du att han tänker fly utomlands?”
Lisbeth funderade.
”Därför att medan Niedermann var ute och grävde en grav till mig sa Zalachenko att uppmärksamheten hade blivit lite för stor och att det redan var planerat att Niedermann skulle åka utomlands en tid.”
Så många ord hade Lisbeth Salander inte växlat med en polis sedan hon var tolv år gammal.
”Zalachenko … det är alltså din far.”
Det har de i alla fall listat ut. Kalle Jävla Blomkvist förmodligen.
”Då måste jag upplysa dig om att din far lämnat en polisanmälan om att du försökt mörda honom. Ärendet ligger just nu hos åklagaren som ska ta ställning till ett eventuellt åtal. Vad som däremot föreligger redan nu är att du är anhållen för grov misshandel. Du slog en yxa i skallen på Zalachenko.”
Lisbeth sa ingenting. Det blev en lång tystnad. Sedan lutade sig Sonja Modig fram och talade med låg röst.
”Jag vill bara säga att vi inom polisen inte sätter så stor tilltro till Zalachenkos historia. Ta ett allvarligt samtal med din advokat så kan vi återkomma senare.”
Erlander nickade. Poliserna reste sig.
”Tack för hjälpen med Niedermann”, sa Erlander.
Lisbeth var förvånad över att poliserna hade uppträtt korrekt och nästan vänligt. Hon undrade över Sonja Modigs replik. Det måste finnas någon baktanke, konstaterade hon.
KAPITEL 7: MÅNDAG 11 APRIL – TISDAG 12 APRIL
Kvart i sex på måndagskvällen slog Mikael Blomkvist ihop locket på sin iBook och reste sig från köksbordet hemma i lägenheten på Bellmansgatan. Han satte på sig en jacka och promenerade till Milton Securitys kontor vid Slussen. Han tog hissen upp till receptionen på tredje våningen och blev omedelbart visad till ett konferensrum. Han kom exakt klockan sex och var sist att anlända.
”Hej Dragan”, sa han och skakade hand. ”Tack för att du ville stå som värd för det här informella mötet.”
Han såg sig omkring i rummet. Församlingen bestod förutom honom och Dragan Armanskij av Annika Giannini, Holger Palmgren och Malin Eriksson. Från Miltons sida deltog även förre kriminalinspektören Sonny Bohman som på Armanskijs uppdrag följt Salanderutredningen sedan dag ett.
Holger Palmgren gjorde sin första utflykt på mer än två år. Hans läkare, doktor A. Sivarnandan, hade varit allt annat än förtjust i tanken att släppa ut honom från Ersta rehabiliteringshem, men Palmgren hade insisterat. Han hade fått färdtjänst och sällskap av sin personliga skötare Johanna Karolina Oskarsson, 39 år, vars lön betalades ur en fond som mystiskt hade upprättats för att ge Palmgren bästa tänkbara vård. Karolina Oskarsson väntade vid ett cafébord utanför konferensrummet. Hon hade en bok med sig. Mikael stängde dörren.
”Ni som inte känner henne – Malin Eriksson är ny chefredaktör på Millennium. Jag bad henne sitta med på det här mötet eftersom det vi kommer att diskutera också påverkar hennes jobb.”
”Okej”, sa Armanskij. ”Vi är här. Jag är idel öra.”
Mikael ställde sig vid Armanskijs whiteboard och plockade upp en tuschpenna. Han såg sig omkring.
”Det här är nog det knasigaste jag varit med om”, sa han. ”När det är över ska jag bilda en ideell förening. Jag ska kalla den för Riddarna av det stolliga bordet, och dess syfte ska vara att arrangera en årlig middag där vi snackar skit om Lisbeth Salander. Ni är alla medlemmar.”
Han gjorde en paus.
”Så här ser verkligheten ut”, sa han och började skriva stolpar på Armanskijs whiteboard. Han pratade i drygt trettio minuter. Diskussionen pågick i närmare tre timmar.
Evert Gullberg satte sig med Fredrik Clinton då konferensen formellt hade avslutats. De talade med låg röst i några minuter innan Gullberg reste sig. De gamla vapenbröderna skakade hand.
Gullberg tog taxi tillbaka till Freys Hotel och hämtade sina kläder och checkade ut och tog ett eftermiddagståg till Göteborg. Han valde första klass och fick en hel kupé för sig själv. När han passerade Årstabron plockade han upp en kulspetspenna och ett block med brevpapper. Han funderade en stund och började skriva. Han fyllde ungefär halva papperet med text innan han hejdade sig och rev ut arket ur blocket.
Förfalskade dokument var inte hans avdelning eller expertis, men i just detta fall förenklades uppgiften av att de brev han höll på att formulera skulle vara signerade av honom själv. Problemet var att inte ett ord som formulerades skulle vara sant.
När han passerade Nyköping hade han kasserat ytterligare ett stort antal utkast, men han började få ett hum om hur breven skulle formuleras. Då han anlände till Göteborg hade han tolv brev han var nöjd med. Han såg noga till att hans fingeravtryck var tydliga på brevpapperet.