På Göteborgs central lyckades han hitta en kopieringsapparat och gjorde kopior på breven. Därefter köpte han kuvert och frimärken och lade breven i postlådan som skulle tömmas 21.00.
Gullberg tog taxi till City Hotel på Lorensbergsgatan där Clinton redan hade bokat rum åt honom. Han kom således att bo på samma hotell som Mikael Blomkvist hade övernattat på några dygn tidigare. Han gick omedelbart till sitt rum och sjönk ned på sängen. Han var oändligt trött och insåg att han endast hade ätit två skivor bröd under dagen. Han var fortfarande inte hungrig. Han klädde av sig och sträckte ut sig i sängen och somnade nästan omedelbart.
Lisbeth Salander vaknade med ett ryck då hon hörde dörren öppnas. Hon visste omedelbart att det inte var någon av nattsköterskorna. Hon öppnade ögonen i två smala springor och såg siluetten med kryckorna i dörröppningen. Zalachenko stod stilla och betraktade henne i ljuset som silade in från korridorens belysning.
Utan att röra sig vred hon ögonen så att hon såg digitalklockan visa 03.10.
Hon flyttade blicken några millimeter och såg vattenglaset på kanten av sängbordet. Hon fixerade glaset och beräknade avståndet. Hon skulle precis nå det utan att behöva flytta kroppen.
Det skulle ta en bråkdel av en sekund att sträcka ut armen och med en beslutsam rörelse slå av toppen av glaset mot den hårda kanten av sängbordet. Det skulle ta en halv sekund att köra upp eggen i strupen på Zalachenko om han lutade sig över henne. Hon kalkylerade med andra alternativ men kom till insikt om att det var hennes enda möjliga vapen.
Hon slappnade av och väntade.
Zalachenko stod kvar i dörröppningen i två minuter utan att röra sig.
Sedan drog han försiktigt igen dörren. Hon hörde det svaga skrapande ljudet från kryckorna då han tyst avlägsnade sig från hennes rum.
Efter fem minuter reste hon sig på armbågen och sträckte sig efter glaset och drack en lång klunk. Hon satte benen över sängkanten och plockade loss elektroderna från arm och bröstkorg. Hon ställde sig vingligt och svajade. Det tog henne någon minut att få kontroll över kroppen. Hon haltade bort till dörren och lutade sig mot väggen och hämtade andan. Hon var kallsvettig. Sedan blev hon iskallt arg.
Fuck you, Zalachenko. Låt oss avsluta det här.
Hon behövde ett vapen.
I nästa ögonblick hörde hon snabba klackar i korridoren.
Fan. Elektroderna.
”Vad i herrans namn gör du uppe?” utbrast nattsköterskan.
”Jag måste … gå … på toaletten”, sa Lisbeth Salander andfått.
”Lägg dig omedelbart.”
Hon greppade Lisbeths hand och stödde henne tillbaka till sängen. Därefter hämtade hon ett bäcken.
”När du behöver gå på toaletten ska du ringa på oss. Det är det den där knappen är till för”, sa sköterskan.
Lisbeth sa ingenting. Hon koncentrerade sig på att försöka pressa ur sig några droppar.
Mikael Blomkvist vaknade halv elva på tisdagen, duschade, satte på kaffet och slog sig därefter ned vid sin iBook. Efter mötet på Milton Security föregående kväll hade han gått hem och arbetat till fem på morgonen. Han kände äntligen att storyn började ta form. Zalachenkos biografi var fortfarande svävande – allt han hade att gå på var den information han utpressat Björck att avslöja och de detaljer som Holger Palmgren hade kunnat fylla i. Storyn om Lisbeth Salander var i det närmaste färdig. Han förklarade steg för steg hur hon hade drabbats av ett gäng kalla krigare på RPS/Säk och spärrats in på barnpsyk för att inte spräcka hemligheten om Zalachenko.
Han var nöjd med texten. Han hade en kanonstory som skulle bli en kioskvältare och som dessutom skulle skapa problem långt upp i den statliga byråkratin.
Han tände en cigarett medan han funderade.
Han såg två stora hål som han måste fylla. Det ena var hanterbart. Han måste ta itu med Peter Teleborian och han såg fram emot uppgiften. När han var klar med Teleborian skulle den kände barnpsykiatrikern vara en av Sveriges mest avskydda män. Det var det ena.
Det andra problemet var betydligt mer komplicerat.
Sammansvärjningen mot Lisbeth Salander – han tänkte på dem som Zalachenkoklubben – fanns inom Säkerhetspolisen. Han kände till ett namn, Gunnar Björck, men Gunnar Björck kunde omöjligen vara den ende ansvarige. Det måste finnas en grupp, en avdelning av något slag. Det måste finnas chefer, ansvariga och en budget. Problemet var att han inte hade en aning om hur han skulle bära sig åt för att kunna identifiera dessa personer. Han visste inte var han skulle börja. Han hade bara en rudimentär uppfattning om hur Säpos organisation såg ut.
Under måndagen hade han inlett researchen genom att skicka Henry Cortez till en rad antikvariat på Södermalm med uppgiften att köpa varje bok som i något avseende handlade om Säkerhetspolisen. Cortez hade kommit hem till Mikael Blomkvist vid fyratiden på måndagseftermiddagen med sex böcker. Mikael betraktade traven på bordet.
Spionage i Sverige av Mikael Rosquist (Tempus, 1988); Säpochef 1962–70 av Per Gunnar Vinge (W&W, 1988); Hemliga makter av Jan Ottosson och Lars Magnusson (Tiden, 1991); Maktkamp om Säpo av Erik Magnusson (Corona, 1989); Ett uppdrag av Carl Lidbom (W&W, 1990), samt – en smula överraskande – An Agent in Place av Thomas Whiteside (Ballantine, 1966) som handlade om Wennerströmaffären. Den på 1960-talet alltså, inte hans egen Wennerströmaffär på 2000-talet.
Han hade tillbringat merparten av natten till tisdagen med att läsa eller åtminstone skumma de böcker som Henry Cortez hade hittat. När han läst färdigt gjorde han några konstateranden. För det första tycktes flertalet böcker om Säkerhetspolisen som någonsin skrivits ha utkommit i slutet av 1980-talet. En sökning på internet visade att det inte fanns någon aktuell litteratur att tala om i ämnet.
För det andra tycktes det inte finnas någon begriplig översikt av den svenska hemliga polisens verksamhet genom åren. Det var möjligen förståeligt om man betänkte att många ärenden var hemligstämplade och därför svåra att skriva om, men det tycktes inte existera någon enda institution, forskare eller media som kritiskt granskade Säpo.
Han noterade även det säregna att det inte fanns någon litteraturförteckning i någon av de böcker Henry Cortez hade hittat. Fotnoter bestod istället ofta av hänvisningar till artiklar i kvällspressen eller privata intervjuer med någon pensionerad Säpoist.
Boken Hemliga makter var fascinerande men behandlade till stor del tiden före och under andra världskriget. P.G. Vinges memoarer uppfattade Mikael som en propagandabok skriven i självförsvar av en hårt kritiserad och avskedad Säpochef. An Agent in Place innehöll så många konstigheter om Sverige redan i första kapitlet att han rätt och slätt dumpade boken i papperskorgen. De enda böckerna med uttalad ambition att beskriva Säkerhetspolisens arbete var Maktkamp om Säpo och Spionage i Sverige. Där fanns data, namn och byråkrati. Särskilt Erik Magnussons bok uppfattade han som mycket läsvärd. Även om den inte erbjöd svar på några av hans omedelbara frågor gav den en god uppfattning om hur Säpo hade sett ut och vad organisationen sysslat med under forna decennier.
Den största överraskningen var dock Ett uppdrag av Carl Lidbom, som beskrev de problem den forne Parisambassadören tampades med då han på regeringens uppdrag utredde Säpo i kölvattnet av Palmemordet och Ebbe Carlsson-affären. Mikael hade aldrig tidigare läst något av Carl Lidbom och överraskades av det ironiska språket som blandades med knivskarpa iakttagelser. Men inte heller Carl Lidboms bok förde Mikael närmare svaret på hans frågor, även om han började få en aning om vad han hade att tampas med.