Efter att ha funderat en stund öppnade han mobilen och ringde Henry Cortez.
”Hej Henry. Tack för gårdagens fotarbete.”
”Hmm. Vad vill du?”
”Lite mer fotarbete.”
”Micke, jag har ett jobb att sköta. Jag har blivit redaktionssekreterare.”
”Ett utmärkt karriärsteg.”
”Vad vill du?”
”Genom åren har det gjorts ett antal offentliga utredningar om Säpo. Carl Lidbom gjorde en. Det måste finnas åtskilliga sådana utredningar.”
”Jaha.”
”Ta hem allt du kan hitta från Riksdagen – budgetar, SOU, interpellationer och sådant. Och beställ Säpos årsberättelser så långt tillbaka i tiden du kan komma.”
”Yes, massa.”
”Bra. Och Henry …”
”Ja?”
”… jag behöver det inte förrän i morgon.”
Lisbeth Salander ägnade dagen åt att grubbla över Zalachenko. Hon visste att han befann sig två rum ifrån henne, att han strök omkring i korridoren på nätterna och att han hade kommit till hennes rum klockan 03.10 på morgonen.
Hon hade spårat honom till Gosseberga med uppsåt att döda honom. Hon hade misslyckats, med följden att Zalachenko levde och befann sig mindre än tio meter från henne. Hon satt i skiten. Hur mycket kunde hon inte riktigt överblicka, men hon antog att hon skulle behöva rymma och diskret försvinna utomlands om hon inte ville riskera att bli inspärrad på något dårhus med Peter Teleborian som dörrvakt igen.
Problemet var förstås att hon knappt hade ork nog att ens sätta sig upp i sängen. Hon noterade förbättringar. Huvudvärken kvarstod men kom i vågor istället för att vara konstant. Smärtan i skuldran låg under ytan och bröt fram då hon försökte röra sig.
Hon hörde fotsteg utanför dörren och såg en sköterska öppna dörren och släppa in en kvinna i svarta byxor, vit blus och mörk kavaj. Det var en söt smal kvinna med mörkt hår och kort pojkfrisyr. Hon utstrålade ett förnöjt självförtroende. Hon hade en svart portfölj i handen. Lisbeth såg omedelbart att hon hade samma ögon som Mikael Blomkvist.
”Hej Lisbeth. Jag heter Annika Giannini”, sa hon. ”Får jag komma in?”
Lisbeth betraktade henne uttryckslöst. Hon hade plötsligt inte minsta lust att möta Mikael Blomkvists syster och ångrade att hon sagt ja till förslaget att hon skulle bli hennes advokat.
Annika Giannini klev in och stängde dörren efter sig och drog fram en stol. Hon satt tyst i några sekunder och betraktade sin klient.
Lisbeth Salander såg för eländig ut. Hennes huvud var ett bandagerat paket. Hon hade enorma purpurfärgade blåmärken runt båda ögonen och blod i ögonvitorna.
”Innan vi börjar diskutera någonting måste jag få veta om du verkligen vill att jag ska vara din advokat. Jag är vanligen bara inblandad i civilmål där jag representerar våldtäktsoffer eller misshandelsoffer. Jag är inte brottmålsadvokat. Däremot har jag satt mig in i detaljerna i ditt fall och jag vill väldigt gärna representera dig om jag får. Jag ska också säga att Mikael Blomkvist är min bror – jag tror att du redan vet det – och att han och Dragan Armanskij betalar mitt arvode.”
Hon väntade en stund men eftersom hon inte fick någon reaktion från sin klient fortsatte hon.
”Om du vill ha mig som din advokat kommer jag att arbeta för dig. Jag arbetar alltså inte för min bror eller för Armanskij. Jag kommer även att få bistånd i brottmålsdelen av din gamle förvaltare Holger Palmgren. Han är en tuffing som släpat sig upp från sin sjuksäng för att hjälpa dig.”
”Palmgren?” sa Lisbeth Salander.
”Ja.”
”Har du träffat honom?”
”Ja. Han kommer att vara min rådgivare.”
”Hur mår han?”
”Han är fly förbannad men verkar märkligt nog inte oroad för dig.”
Lisbeth Salander log ett skevt leende. Det var det första sedan hon landat på Sahlgrenska sjukhuset.
”Hur mår du?” frågade Annika Giannini.
”Som en påse skit”, sa Lisbeth Salander.
”Okej. Vill du ha mig som försvarare. Armanskij och Mikael betalar mitt arvode och …”
”Nej.”
”Vad menar du?”
”Jag betalar själv. Jag vill inte ha ett öre från Armanskij och Kalle Blomkvist. Däremot kan jag inte betala dig förrän jag får tillgång till internet.”
”Jag förstår. Vi löser den frågan när vi kommer dit och det allmänna kommer i vilket fall att betala merparten av min lön. Du vill alltså att jag ska representera dig?”
Lisbeth Salander nickade kort.
”Bra. Då ska jag börja med att framföra ett meddelande från Mikael. Han uttrycker sig kryptiskt men säger att du kommer att förstå vad han menar.”
”Jaha?”
”Han säger att han har berättat det mesta för mig utom några saker. Det första rör de färdigheter som han upptäckte i Hedestad.”
Mikael vet att jag har fotografiskt minne … och att jag är hacker. Han har hållit tyst om det.
”Okej.”
”Det andra är cd-skivan. Jag vet inte vad han syftar på, men han säger att det är något som du måste avgöra om du vill berätta för mig eller inte. Förstår du vad han syftar på?”
Cd-skivan med filmen som visade Bjurmans våldtäkt.
”Ja.”
”Okej …”
Annika Giannini blev plötsligt tveksam.
”Jag är lite irriterad på min bror. Trots att han har anlitat mig berättar han bara vad som passar honom. Tänker du också mörka saker för mig?”
Lisbeth funderade.
”Jag vet inte.”
”Vi kommer att behöva prata med varandra en hel del. Jag hinner inte stanna och prata med dig just nu eftersom jag ska träffa åklagare Agneta Jervas om fyrtiofem minuter. Jag var bara tvungen att få bekräftat från dig att du verkligen vill ha mig som din advokat. Jag ska också ge dig en instruktion …”
”Jaha.”
”Det är följande. Om jag inte är närvarande ska du inte säga ett enda ord till polisen, vad de än frågar om. Även om de provocerar dig och anklagar dig för olika saker. Kan du lova mig det?”
”Utan större ansträngning”, sa Lisbeth Salander.
Evert Gullberg hade varit helt utmattad efter måndagens ansträngning och vaknade först klockan nio på förmiddagen, vilket var nästan fyra timmar senare än normalt. Han gick till badrummet och tvättade sig och borstade tänderna. Han stod länge och betraktade sitt ansikte i spegeln innan han släckte lampan och klädde på sig. Han valde den enda återstående rena skjortan ur den bruna portföljen och satte på sig en brunmönstrad slips.
Han gick ned till hotellets frukostmatsal och drack en slät kopp kaffe och åt en skiva rostat ljust bröd med en ostskiva och en liten klick apelsinmarmelad. Han drack ett stort glas mineralvatten.
Därefter gick han till hotellobbyn och ringde till Fredrik Clintons mobiltelefon från en kortautomat.
”Det är jag. Lägesrapport?”
”Rätt oroligt.”
”Fredrik, orkar du med det här?”
”Ja, det är som förr i tiden. Synd bara att Hans von Rottinger inte lever. Han var bättre på att planera operationer än jag.”
”Du och han var jämbördiga. Ni kunde ha bytt av varandra när som helst. Vilket ni faktiskt gjorde rätt ofta.”
”Det handlar om fingertoppskänsla. Han var alltid ett strå vassare.”
”Hur ligger ni till?”
”Sandberg är mer skärpt än vi trodde. Vi har plockat in extern hjälp i form av Mårtensson. Han är en springpojke, men han är användbar. Vi har lyssning på Blomkvists hemtelefon och mobil. Under dagen kommer vi att ta hand om telefonerna för Giannini och Millennium. Vi är igång och tittar på planritningarna för kontor och lägenheter. Vi kommer att gå in snarast.”
”Du måste först lokalisera var alla kopior finns …”
”Det har jag redan gjort. Vi har haft en ofattbar tur. Annika Giannini ringde Blomkvist klockan tio i morse. Hon frågade specifikt om hur många kopior som finns i omlopp och det framgick av samtalet att Mikael Blomkvist har den enda kopian. Berger tog en kopia på rapporten men skickade den till Bublanski.”