”Bra. Vi har ingen tid att förlora.”
”Jag vet. Men det måste ske i ett svep. Om vi inte plockar in alla kopior av Björcks rapport samtidigt så kommer vi att misslyckas.”
”Jag vet.”
”Det är lite komplicerat eftersom Giannini åkte till Göteborg i morse. Jag har skickat ett team externa medarbetare efter henne. De flyger ned just nu.”
”Bra.”
Gullberg kom inte på något mer att säga. Han stod tyst en lång stund.”
”Tack, Fredrik”, sa han till sist.
”Tack själv. Det här är roligare än att sitta och förgäves vänta på en njure.”
De sa adjö till varandra. Gullberg betalade hotellräkningen och gick ut på gatan. Bollen var i rullning. Nu handlade det bara om att koreografin måste vara exakt.
Han började med att promenera till Park Avenue Hotel där han bad att få använda faxen. Han ville inte göra det på det hotell där han hade bott. Han faxade de brev han författat på tåget dagen innan. Därefter gick han ut på Avenyn och sökte en taxi. Han stannade vid en papperskorg och rev sönder de fotokopior han gjort på sina brev.
Annika Giannini samtalade med åklagare Agneta Jervas i femton minuter. Hon ville veta vilka anklagelser åklagaren ämnade rikta mot Lisbeth Salander, men förstod snart att Jervas var osäker på vad som skulle hända.
”Just nu nöjer jag mig med att häkta henne på punkten grov misshandel alternativt mordförsök. Jag syftar alltså på Lisbeth Salanders yxhugg mot sin far. Jag utgår från att du kommer att åberopa nödvärnsrätten.”
”Kanske.”
”Men ärligt talat är polismördaren Niedermann min prioritering just nu.”
”Jag förstår.”
”Jag har varit i kontakt med Riksåklagaren. Nu pågår diskussioner om att alla åtal mot din klient kommer att samlas under en åklagare i Stockholm och knytas ihop med det som har skett där.”
”Jag förutsätter att det kommer att flyttas till Stockholm.”
”Bra. I vilket fall måste jag få möjlighet att hålla ett förhör med Lisbeth Salander. När kan det ske?”
”Jag har ett utlåtande från hennes läkare Anders Jonasson. Han uppger att Lisbeth Salander inte är i stånd att delta i förhör på flera dagar ännu. Bortsett från hennes fysiska skador är hon kraftigt drogad av smärtstillande.”
”Jag har fått ett liknande besked. Du kanske förstår att det är frustrerande för mig. Jag upprepar att min prioritering just nu är Ronald Niedermann. Din klient säger att hon inte vet var han gömmer sig.”
”Vilket är med sanningen överensstämmande. Hon känner inte Niedermann. Hon lyckades identifiera honom och spåra honom.”
”Okej”, sa Agneta Jervas.
Evert Gullberg hade en blomsterkvast i handen då han klev in i hissen på Sahlgrenska samtidigt som en korthårig kvinna i mörk kavaj. Han höll artigt upp hissdörren och lät henne gå först till receptionen på avdelningen.
”Jag heter Annika Giannini. Jag är advokat och ska träffa min klient Lisbeth Salander igen.”
Evert Gullberg vred huvudet och tittade häpet på den kvinna han släppt ut ur hissen. Han flyttade blicken och tittade på hennes portfölj medan sköterskan kontrollerade Gianninis legitimation och konsulterade en lista.
”Rum 12”, sa sköterskan.
”Tack. Jag har redan varit där, så jag hittar.”
Hon tog sin portfölj och försvann ut ur Gullbergs synfält.
”Kan jag hjälpa dig?” undrade sköterskan.
”Ja tack, jag vill lämna dessa blommor till Karl Axel Bodin.”
”Han får inte ta emot besök.”
”Jag vet det, jag vill bara lämna blommorna.”
”Det kan vi ta hand om.”
Gullberg hade tagit blommorna med sig mest för att ha en ursäkt. Han ville få en uppfattning om hur avdelningen såg ut. Han tackade och gick mot utgången. På vägen passerade han Zalachenkos dörr, rum 14 enligt Jonas Sandberg.
Han väntade ute i trapphuset. Genom glasrutan i dörren såg han sköterskan komma med den blombukett han just lämnat och försvinna in i Zalachenkos rum. När hon återvände till sin plats sköt Gullberg upp dörren och gick snabbt bort till rum 14 och klev in.
”Hej Alexander”, sa han.
Zalachenko tittade häpet på sin oannonserade gäst.
”Jag trodde att du var död vid det här laget”, sa han.
”Inte än”, sa Gullberg.
”Vad vill du?” frågade Zalachenko.
”Vad tror du?”
Gullberg drog fram besöksstolen och slog sig ned.
”Förmodligen se mig död.”
”Jo, det vore tacknämligt. Hur kunde du vara så in i helvete korkad. Vi har gett dig ett helt nytt liv och du hamnar här.”
Om Zalachenko hade kunnat le så skulle han ha gjort det. Svenska säkerhetspolisen bestod enligt hans uppfattning av amatörer. Till dessa räknade han Evert Gullberg och Sven Jansson, alias Gunnar Björck. För att inte tala om en komplett idiot som advokat Nils Bjurman.
”Och nu måste vi än en gång krafsa ut dig ur glöden.”
Uttrycket gick inte riktigt hem hos den svårt brännskadade Zalachenko.
”Kom inte med några moralkakor. Fixa ut mig härifrån.”
”Det var det jag ville diskutera med dig.”
Han lyfte upp sin portfölj ur knäet, plockade fram ett tomt anteckningsblock och slog upp en blank sida. Sedan tittade han forskande på Zalachenko.
”En sak jag är nyfiken på – skulle du verkligen bränna oss efter allt vi gjort för dig?”
”Vad tror du?”
”Det beror på hur galen du är.”
”Kalla mig inte galen. Jag är en överlevare. Jag gör det jag måste göra för att överleva.”
Gullberg skakade på huvudet.
”Nej, Alexander, du gör vad du gör därför att du är ond och rutten. Du ville ha besked från Sektionen. Jag är här för att lämna det. Vi kommer inte att lyfta ett finger för att hjälpa dig den här gången.”
Zalachenko såg för första gången osäker ut.
”Du har inget val”, sa han.
”Det finns alltid ett val”, sa Gullberg.
”Jag kommer att …”
”Du kommer inte att göra någonting alls.”
Gullberg tog ett djupt andetag och stack ned handen i ytterfacket på sin bruna portfölj och drog upp en Smith & Wesson 9 millimeter med guldpläterad kolv. Vapnet var en present han hade fått från engelska underrättelsetjänsten tjugofem år tidigare – resultatet av ett ovärderligt stycke information som han hade plockat ur Zalachenko och förvandlat till hårdvaluta i form av namnet på en stenograf vid engelska MI-5 som i god philbysk anda arbetade för ryssarna.
Zalachenko såg häpen ut. Han skrattade till.
”Och vad ska du göra med den? Skjuta mig? Du kommer att tillbringa resten av ditt miserabla liv i fängelse.”
”Det tror jag inte”, sa Gullberg.
Zalachenko var plötsligt osäker på om Gullberg bluffade eller inte.
”Det kommer att bli en skandal av enorma proportioner.”
”Det tror jag inte heller. Det blir några rubriker. Men om en vecka är det ingen som ens kommer ihåg namnet Zalachenko.”
Zalachenkos ögon smalnade.
”Ditt jävla svin”, sa Gullberg med en sådan kyla i rösten att Zalachenko frös till is.
Han kramade avtryckaren och placerade skottet mitt i pannan just då Zalachenko började svänga sin protes över sängkanten. Zalachenko kastades bakåt mot kudden. Han sprattlade spasmiskt några gånger innan han blev stilla. Gullberg såg att en blomma av röda stänk hade formats på väggen bakom sängens huvudända. Det ringde i hans öron efter knallen och han gnuggade sig automatiskt i örongången med sitt fria pekfinger.
Därefter reste han sig och gick fram till Zalachenko och satte mynningen mot tinningen och kramade avtryckaren ytterligare två gånger. Han ville vara säker på att gubbjäveln verkligen var död.