Kriminalinspektör Marcus Erlander såg Annika Giannini genom öppningen till Lisbeth Salanders rum. Advokaten hade mobiltelefonen tryckt mot örat och han väntade på att hon skulle avsluta samtalet.
Fortfarande två timmar efter mordet rådde ett organiserat kaos i korridoren. Zalachenkos rum var avspärrat. Läkare hade försökt ge första hjälpen omedelbart efter skotten men snart gett upp ansträngningarna. Zalachenko hade varit bortom all hjälp. Hans kvarlevor hade forslats till patologen och brottsplatsundersökningen pågick som bäst.
Erlanders mobil ringde. Det var Fredrik Malmberg på span.
”Vi har en säker identifikation av mördaren”, hälsade Malmberg. ”Han heter Evert Gullberg och är 78 år gammal.”
78 år. En ålderstigen mördare.
”Och vem fan är Evert Gullberg?”
”Pensionär. Bosatt i Laholm. Han har titeln affärsjurist. Jag har fått påringning från RPS/Säk som berättat att man nyligen inlett en förundersökning mot honom.”
”När och varför?”
”När vet jag inte. Varför är på grund av att han haft ovanan att skicka snurriga och hotfulla brev till offentliga personer.”
”Som till exempel?”
”Justitieministern.”
Marcus Erlander suckade. En tok alltså. En rättshaverist.
”Säpo fick på morgonen samtal från flera tidningar som fått brev från Gullberg. Justitie hörde också av sig sedan den här Gullberg uttryckligen dödshotat Karl Axel Bodin.”
”Jag vill ha kopior på breven.”
”Från Säpo?”
”Ja, för helvete. Åk upp till Stockholm och hämta dem fysiskt om det behövs. Jag vill ha dem på mitt skrivbord när jag kommer tillbaka till polishuset. Vilket blir om någon timme.”
Han funderade en sekund och lade därefter till en fråga.
”Var det Säpo som ringde dig?”
”Jag sa ju det.”
”Jag menar, det var de som ringde till dig och inte tvärtom?”
”Ja. Just det.”
”Okej”, sa Marcus Erlander och stängde mobilen.
Han undrade vad som flugit i Säpo eftersom de plötsligt fått för sig att självmant ta kontakt med den öppna polisen. I vanliga fall brukade det vara nästan omöjligt att få ett ljud ur dem.
Wadensjöö slängde bryskt upp dörren till det rum på Sektionen som Fredrik Clinton använde som vilorum. Clinton satte sig försiktigt upp.
”Vad i helvete är det som pågår?” skrek Wadensjöö. ”Gullberg har mördat Zalachenko och därefter skjutit sig själv i huvudet.”
”Jag vet”, sa Clinton.
”Du vet?” utbrast Wadensjöö.
Wadensjöö var högröd i ansiktet och såg ut som om han tänkte få en hjärnblödning.
”Han har ju för fan skjutit sig själv. Han har försökt begå självmord. Är han sinnesrubbad?”
”Han lever alltså?”
”I nuläget ja, men han har massiva skador i hjärnan.”
Clinton suckade.
”Så synd”, sa han med sorg i rösten.
”Synd?!” utbrast Wadensjöö. ”Gullberg är ju sinnessjuk. Förstår du inte vad …”
Clinton klippte av honom.
”Gullberg har cancer i magen, tjocktarmen och urinblåsan. Han har varit döende i flera månader nu och hade i bästa fall ett par månader kvar.”
”Cancer?”
”Han har burit med sig det där vapnet det senaste halvåret, fast besluten att använda det då smärtan blev outhärdlig och innan han blev ett förnedrat vårdpaket. Nu fick han göra en sista insats för Sektionen. Han gick i stor stil.”
Wadensjöö var nästan mållös.
”Du visste att han tänkte döda Zalachenko.”
”Självfallet. Hans uppdrag var att se till att Zalachenko aldrig fick möjlighet att prata. Och som du vet kan man inte hota honom eller resonera med honom.”
”Men förstår du inte vilken skandal det här kan bli? Är du lika rubbad som Gullberg?”
Clinton reste sig mödosamt. Han tittade Wadensjöö rakt i ögonen och gav honom en bunt faxkopior.
”Det var ett operativt beslut. Jag sörjer min vän, men jag kommer förmodligen att följa honom alldeles strax. Men detta med skandal … En före detta skattejurist har skrivit uppenbart sinnesförvirrade och paranoida brev till tidningar, polis och justitie. Här har du ett exempel på breven. Gullberg anklagar Zalachenko för allt från Palmemordet till att han försöker förgifta Sveriges befolkning med klor. Breven är uppenbart sinnessjuka och har skrivits med bitvis oläslig handstil och med versaler, understrykningar och utropstecken. Jag gillar hans sätt att skriva i marginalen.”
Wadensjöö läste breven med stigande förvåning. Han tog sig för pannan. Clinton tittade på honom.
”Vad som än händer så kommer Zalachenkos död inte att ha något med Sektionen att göra. Det är en förvirrad och dement pensionär som avlossade skotten.”
Han gjorde en paus.
”Det viktiga är att från och med nu så måste du rätta in dig i ledet. Don’t rock the boat.”
Han spände blicken i Wadensjöö. Det var plötsligt stål i sjuklingens ögon.
”Det du måste förstå är att Sektionen är det svenska totalförsvarets spjutspets. Vi är den sista försvarslinjen. Vårt jobb är att vaka över landets säkerhet. Allt annat är oviktigt.”
Wadensjöö stirrade på Clinton med tvivel i ögonen.
”Vi är de som inte finns. Vi är de som ingen tackar. Vi är de som måste fatta de beslut som ingen annan klarar av att fatta … allra minst politikerna.”
Han hade förakt i rösten då han uttalade det sista ordet.
”Gör som jag säger så kanske Sektionen överlever. Men för att det ska ske måste vi använda beslutsamhet och hårda nypor.”
Wadensjöö kände paniken växa.
Henry Cortez antecknade febrilt allt som sades från podiet på presskonferensen i polishuset på Kungsholmen. Det var åklagare Richard Ekström som inledde konferensen. Han förklarade att det på morgonen beslutats att utredningen rörande polismordet i Gosseberga, för vilket en Ronald Niedermann var efterlyst, skulle ligga på en åklagare i Göteborgs domsaga, men att övrig utredning rörande Niedermann skulle handhas av Ekström själv. Niedermann var alltså misstänkt för morden på Dag Svensson och Mia Bergman. Inget nämndes om advokat Bjurman. Däremot hade Ekström även att utreda och väcka åtal mot Lisbeth Salander för misstankar om en lång rad brott.
Han förklarade att han hade beslutat att gå ut med information med anledning av vad som inträffat i Göteborg under dagen, vilket alltså innebar att Lisbeth Salanders far Karl Axel Bodin hade skjutits till döds. Den direkta orsaken till presskonferensen var att han ville dementera uppgifter som redan framförts i media och som han fått emotta ett flertal samtal om.
”Utifrån de uppgifter som för ögonblicket finns tillgängliga kan jag säga att Karl Axel Bodins dotter, som alltså är anhållen för mordförsök på sin far, inte har något med morgonens händelser att göra.”
”Vem var mördaren?” skrek en reporter från Dagens Eko.
”Den man som klockan 13.15 avlossade de dödande skotten mot Karl Axel Bodin och därefter försökte begå självmord är identifierad. Han är en 78-årig pensionär som under en längre tid vårdats för en dödlig sjukdom och psykiska problem i samband med detta.”
”Har han någon koppling till Lisbeth Salander?”
”Nej. Vi kan med bestämdhet dementera detta. De två har aldrig träffats och känner inte varandra. Den 78-årige mannen är en tragisk figur som agerat på egen hand och efter egna tydligen paranoida vanföreställningar. Säkerhetspolisen hade nyligen inlett en undersökning mot honom på grund av att han skrivit en mängd förvirrade brev till kända politiker och massmedia. Så sent som denna morgon har brev från 78-åringen kommit till tidningar och myndigheter i vilka han dödshotar Karl Axel Bodin.”