”Varför har inte polisen gett Bodin skydd?”
”Breven som rörde honom sändes i går kväll och anlände alltså i princip i samma stund som mordet utfördes. Det fanns ingen rimlig marginal att agera på.”
”Vad heter 78-åringen?”
”Vi vill i nuläget inte gå ut med denna information förrän hans närmaste hunnit underrättas.”
”Vad har han för bakgrund?”
”Enligt vad jag har förstått nu på morgonen så har han tidigare arbetat som revisor och skattejurist. Han är pensionär sedan femton år. Utredningen pågår fortfarande men som ni förstår av breven han skickar så är det en tragedi som kanske hade kunnat förhindras om samhället hade varit mer alert.”
”Har han hotat andra personer?”
”Jag har fått den informationen, ja, men känner ej till närmare detaljer.”
”Vad betyder detta för målet mot Lisbeth Salander?”
”För närvarande ingenting, vi har alltså Karl Axel Bodins eget vittnesmål till poliserna som förhörde honom och vi har en omfattande teknisk bevisning mot henne.”
”Hur är det med uppgifterna om att Bodin ska ha försökt mörda sin dotter?”
”Detta är föremål för utredning men det föreligger kraftiga misstankar om att så var fallet. Så vitt vi kan se i nuläget handlar det om djupa motsättningar i en tragiskt splittrad familj.”
Henry Cortez såg tankfull ut. Han kliade sig i örat. Han noterade att reporterkollegorna antecknade lika febrilt som han gjorde.
Gunnar Björck kände en närmast manisk panik då han hörde nyheten om skotten på Sahlgrenska. Han hade fruktansvärda smärtor i ryggen.
Han satt först obeslutsam i över en timme. Därefter lyfte han luren och försökte ringa sin gamle beskyddare Evert Gullberg i Laholm. Han fick inget svar.
Han lyssnade på nyheterna och fick därigenom en summering av vad som hade sagts på polisens presskonferens. Zalachenko skjuten av en 78-årig rättshaverist.
Herregud. 78 år.
Han försökte på nytt förgäves ringa Evert Gullberg.
Till sist tog paniken och oron överhanden. Han kunde inte stanna i sin lånade bostad i Smådalarö. Han kände sig inringad och utsatt. Han behövde tid att tänka. Han packade en väska med kläder, smärtstillande medicin och toalettsaker. Han ville inte använda sin telefon utan haltade till en telefonkiosk vid den lokala livsmedelsbutiken och ringde till Landsort och bokade ett rum i den gamla lotsutkiken. Landsort var världens ände och få människor skulle söka honom där. Han bokade för två veckor.
Han sneglade på armbandsuret. Han var tvungen att skynda sig för att hinna med sista färjan och återvände hem så snabbt som hans ömmande rygg förmådde bära honom. Han gick direkt in i köket och kontrollerade att kaffebryggaren var avslagen. Därefter gick han till hallen för att hämta väskan. Han råkade kasta en blick in i vardagsrummet och stannade häpet.
Först begrep han inte vad han såg.
Taklampan hade på något mystiskt sätt tagits ned och placerats på soffbordet. I dess ställe hängde en lina i takkroken, alldeles ovanför en pall som brukade stå i köket.
Björck tittade oförstående på snaran.
Sedan hörde han rörelse bakom sig och kände hur han blev svag i knävecken.
Han vände sig långsamt om.
De var två män i 35-årsåldern. Han uppfattade att de hade sydeuropeiskt utseende. Han hann inte reagera när de milt grep honom under vardera armhålan och lyfte honom och promenerade baklänges med honom till pallen. När han försökte göra motstånd skar smärtan som en kniv genom ryggen. Han var nästan paralyserad när han kände hur han lyftes upp på pallen.
Jonas Sandberg hade sällskap av en 49-årig man som gick under smeknamnet Falun och som i sin ungdom varit yrkeskriminell inbrottstjuv och sedermera omskolat sig till låssmed. Hans von Rottinger från Sektionen hade 1986 engagerat Falun i en operation som handlade om att forcera dörrarna till ledaren för en anarkistisk sammanslutning. Falun hade därefter med jämna mellanrum anlitats fram till mitten av 1990-talet innan den sortens operationer avtog. Det var Fredrik Clinton som tidigt på morgonen blåst liv i förbindelsen och kontrakterat Falun för ett uppdrag. Falun tjänade 10 000 kronor skattefritt på cirka tio minuters jobb. I gengäld hade han förbundit sig att inte stjäla något från den lägenhet som var föremål för operationen; Sektionen var trots allt inte en kriminell verksamhet.
Falun visste inte exakt vem Clinton representerade, men han antog att det hade något med det militära att göra. Han hade läst Guillou. Han ställde inga frågor. Däremot kändes det bra att vara tillbaka i selen igen efter så många års tystnad från uppdragsgivaren.
Hans jobb var att öppna dörren. Han var expert på att bryta sig in och han hade en dyrkpistol. Ändå tog det fem minuter att forcera låsen till Mikael Blomkvists lägenhet. Därefter väntade Falun ute i trapphuset medan Jonas Sandberg klev över tröskeln.
”Jag är inne”, sa Sandberg i en handsfree.
”Bra”, svarade Fredrik Clinton i hans öronsnäcka. ”Lugnt och försiktigt. Beskriv vad du ser.”
”Jag befinner mig i hallen med garderob och hatthylla till höger och badrum till vänster. Lägenheten i övrigt består av ett enda stort rum på cirka femtio kvadrat. Det finns ett litet barkök till höger.”
”Finns det något arbetsbord eller …”
”Han tycks arbeta vid köksbordet eller i vardagsrumssoffan … vänta.”
Clinton väntade.
”Ja. Det finns en pärm på köksbordet med Björcks rapport. Det verkar vara originalet.”
”Bra. Finns något annat intressant på bordet?”
”Böcker. P.G. Vinges memoarer. Maktkamp om Säpo av Erik Magnusson. Ett halvdussin sådana böcker.”
”Någon dator?”
”Nej.”
”Något säkerhetsskåp?”
”Nej … inte vad jag kan se.”
”Okej. Ta tid på dig. Gå igenom lägenheten meter för meter. Mårtensson rapporterar att Blomkvist fortfarande är på redaktionen. Du har väl handskar på dig?”
”Självklart.”
Marcus Erlander fick en pratstund med Annika Giannini då ingen av dem pratade i mobiltelefon. Han gick in på Lisbeth Salanders rum och sträckte fram handen och presenterade sig. Därefter hälsade han på Lisbeth Salander och frågade hur hon mådde. Lisbeth Salander sa ingenting. Han vände sig till Annika Giannini.
”Jag måste be att få ställa några frågor.”
”Jaha.”
”Kan du berätta vad som hände?”
Annika Giannini beskrev vad hon hade upplevt och hur hon hade agerat fram till dess att hon hade barrikaderat sig på toaletten tillsammans med Lisbeth Salander. Erlander såg tankfull ut. Han sneglade på Lisbeth Salander och sedan åter på hennes advokat.
”Du tror alltså att han kom fram till det här rummet.”
”Jag hörde honom då han försökte trycka ned handtaget.”
”Och det är du säker på. Man kan lätt få för sig saker och ting när man är skrämd eller upphetsad.”
”Jag hörde honom. Han såg mig. Han riktade vapnet mot mig.”
”Tror du att han försökte skjuta även dig?”
”Det vet jag inte. Jag drog in skallen och blockerade dörren.”
”Vilket var klokt gjort. Och ännu klokare att du lyfte in din klient på toaletten. De här dörrarna är så tunna att kulorna förmodligen hade gått rakt igenom om han hade skjutit. Det jag försöker begripa är om han gick till angrepp mot dig personligen eller om han bara reagerade på att du tittade på honom. Du var närmast i korridoren.”
”Det stämmer.”
”Uppfattade du att han kände dig eller kanske kände igen dig?”
”Nej, inte direkt.”
”Kan han ha känt igen dig från tidningarna? Du har ju varit citerad angående flera uppmärksammade fall.”
”Det är möjligt. Det kan jag inte svara på.”
”Och du hade aldrig sett honom tidigare?”
”Jag såg honom i hissen då jag åkte upp hit.”