Efter en stund plockade hon upp sin filofax från portföljen och slog upp anteckningsdelen. Hon läste koncentrerat. Hon var fylld av tvekan inför det som hennes bror hade förklarat för henne. Det hade låtit logiskt då, men i själva verket gapade stora hål i planen. Men hon tänkte inte backa.
Klockan sex betalade hon och promenerade till Lillian Josefssons bostad på Olivedalsgatan och slog den portkod hon hade fått av sin väninna. Hon kom in i ett trapphus och började leta efter hissen då attacken kom som en blixt från en klar himmel. Hon hade ingen förvarning om att något var på gång förrän hon brutalt och med våldsam kraft knuffades rakt in i tegelväggen innanför porten. Hon slog pannan mot väggen och kände en blixtrande smärta.
I nästa ögonblick hörde hon steg som snabbt avlägsnade sig och hur porten öppnades och stängdes. Hon kom på fötter och förde handen till pannan och såg blod i sin handflata. Vad i helvete. Hon tittade sig förvirrat omkring och gick ut på gatan. Hon såg en skymt av en ryggtavla som svängde runt hörnet vid Sveaplan. Hon stod häpet stilla i någon minut.
Sedan insåg hon att hennes portfölj saknades och att hon just blivit rånad. Det tog några sekunder innan betydelsen sjönk in i hennes medvetande. Nej. Zalachenkomappen. Hon kände chocken sprida sig från mellangärdet och tog några tveksamma steg efter den flyende mannen. Hon stannade nästan omedelbart. Det var lönlöst. Han var redan borta.
Hon satte sig långsamt på trottoarkanten.
Sedan flög hon upp och grävde i sin jackficka. Filofaxen. Tack gode gud. Hon hade stoppat den i kavajfickan istället för i väskan då hon lämnade restaurangen. Den innehöll utkastet till hennes strategi i fallet Lisbeth Salander, punkt för punkt.
Hon rusade tillbaka till porten och slog på nytt koden, tog sig in och sprang uppför trapporna till fjärde våningen och hamrade på Lillian Josefssons dörr.
Klockan hade hunnit bli närmare halv sju innan Annika hade hämtat sig så pass att hon kunde ringa till Mikael Blomkvist. Hon hade fått en blåtira och ett blödande jack i ögonbrynet. Lillian Josefsson hade rengjort med sårsprit och plåstrat om. Nej, Annika ville inte åka till sjukhus. Ja, hon ville gärna ha en kopp te. Först då började hon tänka rationellt igen. Hennes första åtgärd blev att ringa till sin bror.
Mikael Blomkvist befann sig fortfarande på Millenniums redaktion där han jagade information om Zalachenkos mördare tillsammans med Henry Cortez och Malin Eriksson. Han lyssnade med stigande bestörtning på Annikas redogörelse för vad som hade hänt.
”Är du okej?” frågade han.
”Blåtira. Jag är okej när jag hunnit lugna mig.”
”Ett jävla rån?”
”De tog min portfölj med Zalachenkomappen jag fick av dig. Den är borta.”
”Ingen fara, jag kan kopiera upp en ny.”
Han avbröt sig och kände plötsligt nackhåren resa sig. Först Zalachenko. Sedan Annika.
”Annika … jag ringer tillbaka.”
Han slog ihop sin iBook och stoppade den i axelväskan och lämnade utan ett ord redaktionen i högsta fart. Han joggade hem till Bellmansgatan och uppför trapporna.
Dörren var låst.
Så fort han kom in i lägenheten såg han att den blå pärmen han lämnat på köksbordet saknades. Han brydde sig inte om att leta. Han visste exakt var den hade funnits då han gick från lägenheten. Han sjönk långsamt ned på en stol vid köksbordet medan tankarna rusade genom huvudet.
Någon hade varit inne i hans lägenhet. Någon höll på att sopa igen spåren efter Zalachenko.
Både hans egen och Annikas kopia saknades.
Bublanski hade fortfarande rapporten.
Eller hade han det?
Mikael reste sig och gick fram till sin telefon när han hejdade sig med handen på telefonluren. Någon hade varit inne i hans lägenhet. Han betraktade plötsligt telefonen med största misstänksamhet och trevade i kavajfickan efter sin mobil. Han blev stående med mobilen i handen.
Hur lätt är det att avlyssna ett mobilsamtal?
Han lade långsamt ned mobilen bredvid sin fasta telefon och såg sig omkring.
Jag har att göra med proffs. Hur svårt är det att bugga en lägenhet?
Han satte sig vid köksbordet igen.
Han tittade på sin datorväska.
Hur svårt är det att läsa e-post? Lisbeth Salander gör det på fem minuter.
Han funderade en lång stund innan han gick tillbaka till telefonen och ringde till sin syster i Göteborg. Han formulerade sig noga.
”Hej … hur är det med dig?”
”Jag är okej, Micke.”
”Berätta vad som hände från det att du kom till Sahlgrenska och fram till att överfallet ägde rum.”
Det tog tio minuter för henne att redogöra för dagen. Mikael diskuterade inte implikationerna av det hon berättade, men sköt in frågor till dess att han var nöjd. Han framstod som en orolig bror samtidigt som hans hjärna tickade på ett helt annat plan medan han rekonstruerade hållpunkterna.
Hon bestämde sig för att stanna i Göteborg halv fem på kvällen och ringde ett mobilsamtal till sin väninna och fick adress och portkod. Rånaren väntade inne i trappuppgången prick klockan sex.
Hennes mobil var avlyssnad. Det var det enda rimliga.
Vilket bara kunde betyda att han själv också var avlyssnad.
Allt annat vore korkat.
”Men de tog Zalachenkomappen”, upprepade Annika.
Mikael tvekade en stund. Den som hade stulit pärmen visste redan att den var stulen. Det var naturligt att berätta det för Annika Giannini på telefon.
”Min med”, sa han.
”Va?”
Han förklarade att han hade sprungit hem och att den blå pärmen på hans köksbord saknades.
”Okej”, sa Mikael med dyster röst. ”Det är en katastrof. Zalachenkomappen är borta. Det var den tyngsta biten i bevisföringen.”
”Micke … jag är ledsen.”
”Jag med”, sa Mikael. ”Satan! Men det är inte ditt fel. Jag borde ha offentliggjort rapporten samma dag som jag hittade den.”
”Vad gör vi nu?”
”Jag vet inte. Det här är det värsta som kunde ha hänt. Det här stjälper hela vårt upplägg. Vi har inte tillstymmelse till bevis mot Björck och Teleborian.”
De pratade i ytterligare två minuter innan Mikael avrundade samtalet.
”Jag vill att du kommer upp till Stockholm i morgon”, sa han.
”Sorry. Jag måste träffa Salander.”
”Träffa henne på förmiddagen. Kom upp på eftermiddagen. Vi måste slå oss ned och fundera på vad vi ska göra.”
När han avslutat samtalet satt Mikael stilla i soffan och tittade framför sig. Sedan spred sig ett leende över hans ansikte. Den som lyssnade på samtalet visste nu att Millennium hade förlorat Gunnar Björcks utredning från 1991 och korrespondensen mellan Björck och tokdoktorn Peter Teleborian. De visste att Mikael och Annika var förtvivlade.
Så mycket hade Mikael lärt sig av föregående natts studier av Säkerhetspolisens historia att desinformation var grunden för all spionverksamhet. Och han hade just planterat desinformation som på sikt kunde visa sig vara ovärderlig.
Han öppnade datorväskan och plockade fram den kopia han hade gjort för Dragan Armanskijs räkning men som han ännu inte hunnit lämna ifrån sig. Det var det enda återstående exemplaret. Det tänkte han inte slarva bort. Tvärtom tänkte han omedelbart kopiera upp den i åtminstone fem exemplar och sprida ut på lämpliga ställen.
Sedan kastade han en blick på sitt armbandsur och ringde till Millenniums redaktion. Malin Eriksson var fortfarande kvar men höll på att stänga för dagen.