”Det är riktigt. Men det är inget anhållande. Jag plockar in honom till förhör.”
”Jag tycker inte om det här.”
Bublanski lutade sig framåt och såg nästan förtrolig ut.
”Richard … så här är det. Lisbeth Salander har utsatts för en serie rättsövergrepp som började då hon redan var barn. Jag tänker inte låta detta fortgå. Du kan välja att plocka bort mig som spaningsledare, men i så fall kommer jag att vara tvungen att skriva ett skarpt PM om saken.”
Richard Ekström såg ut som om han hade svalt något surt.
Gunnar Björck, sjukskriven från sin tjänst som biträdande chef för utlänningsroteln vid Säkerhetspolisen, öppnade dörren till sommarhuset i Smådalarö och tittade upp på en kraftig, blond och kortsnaggad man i svart skinnjacka.
”Jag söker Gunnar Björck.”
”Det är jag.”
”Curt Svensson, länskriminalen.”
Mannen höll upp sin legitimation.
”Ja?”
”Du är ombedd att följa med in till Kungsholmen för att bistå polisen i utredningen om Lisbeth Salander.”
”Eh … det måste föreligga något misstag.”
”Det är inget misstag”, sa Curt Svensson.
”Du förstår inte. Jag är också polis. Jag tror att du bör kontrollera den här saken med din chef.”
”Det är min chef som vill prata med dig.”
”Jag måste ringa och …”
”Du kan ringa från Kungsholmen.”
Gunnar Björck kände plötsligt hur han resignerade.
Det har hänt. Jag kommer att bli indragen. Jävla förbannade Blomkvist. Förbannade Salander.
”Är jag gripen?” frågade han.
”Inte för ögonblicket. Men vi kan nog ordna den saken om du vill.”
”Nej … nej, jag följer självklart med. Det är klart att jag vill bistå kollegorna i den öppna verksamheten.”
”Så bra”, sa Curt Svensson och följde med in. Han höll ett vakande öga på Gunnar Björck då denne hämtade ytterkläder och stängde av kaffebryggaren.
Klockan elva på förmiddagen kunde Mikael Blomkvist konstatera att hans hyrbil fortfarande stod parkerad bakom en lada vid infarten till Gosseberga, men att han var så utmattad att han inte orkade åka och hämta den, och än mindre på ett trafiksäkert sätt köra den någon längre sträcka. Han bad kriminalinspektör Marcus Erlander om råd och Erlander ordnade generöst så att en kriminaltekniker från Göteborg körde ned bilen på hemvägen.
”Se det som en kompensation för hur du blev behandlad i natt.”
Mikael nickade och tog taxi till City Hotel på Lorensbergsgatan intill Avenyn. Han bokade ett enkelrum för en natt för 800 kronor och gick omedelbart till sitt rum och klädde av sig. Han satte sig naken på sängöverkastet och plockade fram Lisbeth Salanders Palm Tungsten T3 från innerfickan i jackan och vägde den i handen. Han var fortfarande häpen att handdatorn inte tagits i beslag då kommissarie Thomas Paulsson kroppsvisiterade honom, men Paulsson hade utgått från att det var Mikaels dator, och i praktisk bemärkelse hade han aldrig förts till häktet och avvisiterats. Han funderade en kort stund och placerade den därefter i det fack i sin datorväska där han förvarade Lisbeths cd-skiva, som var märkt Bjurman och som Paulsson också missat. Han var medveten om att han rent lagtekniskt undanhöll bevismaterial, men det var föremål som Lisbeth med stor sannolikhet inte ville skulle hamna i orätta händer.
Han startade sin mobiltelefon, konstaterade att batteriet var på upphällningen och pluggade in laddaren. Han ringde ett samtal till sin syster advokat Annika Giannini.
”Hej syrran.”
”Vad har du med nattens polismord att göra?” frågade hon omedelbart.
Han förklarade kortfattat vad som hade hänt.
”Okej. Salander ligger alltså på intensiven.”
”Det stämmer. Vi vet inte hur allvarligt skadad hon är förrän hon vaknar, men hon kommer att behöva en advokat.”
Annika Giannini funderade en stund.
”Tror du att hon vill ha mig?”
”Förmodligen vill hon inte ha någon advokat alls. Hon är inte typen som ber någon om hjälp.”
”Det låter som om hon skulle behöva en brottmålsadvokat. Låt mig titta på den dokumentation du har.”
”Prata med Erika Berger och be henne om en kopia.”
Så fort Mikael avslutat samtalet med Annika Giannini ringde han Erika Berger. Hon svarade inte på mobilen och han slog istället hennes nummer på Millenniums redaktion. Det var Henry Cortez som svarade.
”Erika är ute någonstans”, sa Henry.
Mikael förklarade kortfattat vad som hade hänt och bad Henry Cortez vidarebefordra informationen till Millenniums chefredaktör.
”Okej. Vad ska vi göra?” sa Henry.
”Ingenting i dag”, sa Mikael. ”Jag måste sova. Jag kommer upp till Stockholm i morgon om inget oförutsett inträffar. Millennium kommer att ge sin version i nästa nummer och det är nästan en månad till dess.”
Han avslutade samtalet och kröp ned i sängen och somnade inom trettio sekunder.
Biträdande länspolismästare monica Spångberg knackade med en penna mot kanten av sitt glas med Ramlösa och bad om tystnad. Tio personer satt samlade runt konferensbordet på hennes tjänsterum i polishuset. Det var tre kvinnor och sju män. Samlingen bestod av chefen för våldsroteln, biträdande chefen för våldsroteln, tre kriminalinspektörer inklusive Marcus Erlander, samt Göteborgspolisens pressansvarige. Till mötet hade också kallats förundersökningsledare Agneta Jervas från åklagarmyndigheten samt kriminalinspektörerna Sonja Modig och Jerker Holmberg från Stockholmspolisen. De sistnämnda inkluderades för att visa god samarbetsvilja med kollegorna från huvudstaden och möjligen för att visa hur en riktig polisutredning gick till.
Spångberg, som ofta var ensam kvinna i en manlig omgivning, hade inte rykte om sig att slösa tid på formaliteter och älskvärda fraser. Hon förklarade att länspolismästaren befann sig på tjänsteresa till en EuroPol-konferens i Madrid, att han avbrutit resan då han fått bud om att en polisman mördats, men att han inte förväntades komma hem förrän sent på kvällen. Därefter vände hon sig direkt till chefen för våldsroteln, Anders Pehrzon, och bad denne summera läget.
”Det är nu drygt tio timmar sedan kollegan Gunnar Andersson mördades på Nossebrovägen. Vi känner till namnet på mördaren, Ronald Niedermann, men vi saknar ännu bild på personen i fråga.”
”Vi har en drygt tjugo år gammal bild på honom i Stockholm. Vi har fått den av Paolo Roberto, men den är nästan oanvändbar”, sa Jerker Holmgren.
”Okej. Den polisbil som han tillgrep hittades som bekant i Alingsås i morse. Den stod parkerad på en tvärgata ungefär 350 meter från järnvägsstationen. Vi har inte fått in några rapporter om bilstölder i området på morgonen.”
”Spaningsläget?”
”Vi har span på tåg som anländer till Stockholm och Malmö. Vi har gått ut med rikslarm och vi har informerat polisen i Norge och Danmark. Vi har just nu ungefär trettio poliser som arbetar direkt med utredningen och naturligtvis håller hela kåren ögonen öppna.”
”Inga spår?”
”Nej. Inte ännu. Men en person med Niedermanns särpräglade utseende bör inte vara omöjlig att få korn på.”
”Är det någon som vet hur det står till med Fredrik Torstensson?” frågade en av kriminalinspektörerna från våldet.
”Han ligger på Sahlgrenska. Han är svårt skadad ungefär som efter en bilolycka. Det är svårt att tro att en människa kunnat åstadkomma sådana skador med händerna. Förutom benbrott och krossade revben så har han en skadad nackkota och det finns en risk för att han kan komma att bli delvis förlamad.”
Alla begrundade kollegans belägenhet under några sekunder innan Spångberg åter tog till orda. Hon vände sig till Erlander.
”Vad hände egentligen i Gosseberga?”
”Thomas Paulsson hände i Gosseberga.”