Lilly Morell bildade heller intet undantag från regeln[31] och knappast hade hon satt sig, innan hon försiktigt förde handen innanför barmen och tog fram en sammanvikt näsduk, vecklade ut den och blottade i dess inre den blåa diamanten. I det hon tog upp den och lät den blixtra i ljusskenet blev denna blåa punkt till toppen av hennes levnads pyramid och hon började sakta att låta tankarna glida ned efter dess sluttande sidor helt tills de nådde foten och hon stod många år tillbaka i tiden.
Därifrån kommenderade hon åter minnena att stiga uppåt.
Hon mindes sin skolgång, avslutad med de engelska och franska pensionerna och hon såg liksom ett svart band bland rosorna, som hängde samman med den dyrbara moderns bortgång.
Så flög tankarna långt bort till farbror Petter, som sänt den blåa diamanten och från honom gick de till Arthur Richter.
Men i och med detsamma var hon åter i nutiden, hade i tankarna klättrat uppför livspyramidens alla avsatser och stod åter vid dess strålande, blå toppunkt – diamanten.
Så rann henne professor Mörlings ord i minnet, de orden han yttrat om diamanttjuvens faror och oro och en hemsk stämning grep henne.
Hon betraktade åter diamanten. Det var som om den brände hennes hand. Om hon skulle lägga tillbaks den. Omöjligt. Hennes far hade nog redan låst in den falska efterapningen. Nej, hon skulle hålla ut, hon skulle utföra det hon tänkt på, men hur? I morgon gick väl saken till detektiva polisen, och sedan blev det nog svårt att lyckas få diamanten såld. Nå, kom tid, så kom råd med, hon fick bida och se.
Ah, nu hade hon sättet, hon skulle resa. Ute i de stora världsmetropolerna skulle det gå lätt nog att placera den blåa diamanten, hennes språkkunskaper var de bästa, både Londons och Paris marknader skulle stå henne öppna och hjälpte inte de, kunde Bryssel, Berlin och Wien få supplera, ja varför inte Chicago och New York? Bah, det skulle gå som en dans[32], bara inte…
Hon blev alldeles het.
Bara inte det kunde tänkas, att hon, när hon bjöd ut diamanten, blev bespejad av personer, som i sin tur kom att försöka att lista den från henne, då fick hon ju genomgå den ohyggligaste ängslan.
Och hon började svettas.
Men nu först av allt, diamanten måste gömmas och gömmas mycket väl. Hon såg sig omkring.
Rummet erbjöd tusentals gömställen, så allt för många, tyckte hon.
Där på trymån till exempel i vasen kunde hon gott släppa ned den, där borta på skrivbordet bland pennhållarens blåa glaskulor, där skulle diamanten totalt försvinna, ja, det var ett gott gömställe. Men nej, olyckan kunde göra, att jungfrun mot sin vana plötsligt föll på den idén att göra ren just den pennrensaren, men där, på blomsterbordet stod en blomstrande hyacint, det var platsen; och med ett hastigt beslut närmade hon sig krukan och stack med en snabb rörelse den blåa diamanten ned i jorden; hon krafsade över jorden över hålet och såg belåten på sitt verk.
“Gott,” tänkte hon, “nu är den väl gömd på ett säkert ställe.”
Hon började att klä av sig för att gå till sängs, men hunnen halvvägs rann det henne något i hågen[33].
“Om nu Mary i morgon vid damningen öppnar fönstret och sätter hyacinten i fönsterkarmen för att hålla emot fönstret, så att det inte blåser igen, och någon stöter till det, då skjuter fönstret till krukan och den faller ut på gatan eller i golvet, husch nej, det duger alls inte.”
Och Lilly började ivrigt att gräva i jorden ånyo.
Till sist fann hon diamanten.
Hon sköljde av den i handfatet och torkade av sig myllan och så började åter igen sökandet efter ett gott gömställe.
Den blåa diamanten var inte stort större än en gul ärta, men i alla fall hade professor Mörling verkligen haft rätt? Den där oron han talade om började redan att komma – oron att finna ett säkert gömställe – det var så många faktorer, som måste tas med i räkningen[34], bland annat slumpen. Gömstallet måste vara sådant, att det inte ens genom en ren slump kunde upptäckas och Lillys hjärna började redan nu att se ut som en mönsterbilaga till en damtidning, så trassligt var det där inne.
Efter minst en timmes förnyade grubblerier hade den unga flickan kommit underfund med[35] en ny brist i sin uppfostran, ty hon utbrast otåligt:
“Nej se, till tjuv passar jag då rakt inte!”
Då hade diamanten vilat mellan doftande, nystruket linne, legat begraven i en puderask och slutligen placerats på ett ställe, där den aldrig i världen skulle kunna upptäckas, menade Lilly.
Detta gömställe var i bottnen av en av de stora ljusstakar, som prydde hennes toalettbyrå. Lilly hade tagit ut ljuset och i bottnen av ljushållaren, som var mycket djup, hade hon lagt diamanten. Så hade hon tänt ljuset och droppat stearin ned i hållaren, så att den blåa diamanten totalt övertäckts av stearin samt satt tillbaka ljuset på dess plats i staken.
Nu kunde hon med lugn och ro fortsätta sin avbrutna toalett och komma till ro.
Hon klädde av sig och kröp ned i sin säng.
Men det var som förhäxat, vid det minsta ljud spratt hon till, darrande i hela kroppen, hon kände, hur hela hennes kropp blev så knottrig som en plockad kyckling, hon frös och huttrade.
Släckte hon ljuset så tycktes det henne som om gestalter smög runt i rummet och tände hon det, föreföll det henne, som om underjordiska potentater dansade på tapeterna, och alla hade de himmelsblå utstående ögon, himmelsblå sammetsmantel och himmelsblå skor.
Höll hon kanske på att bli vansinnig? Eller sjuk? Eller vad gick det åt henne?
Hon försökte att tänka på Arthur Richter.
Men heller inte detta lyckades henne. Också han fick för hennes inre syn allt i blått, himmelsblå näsa och ett par stora, himmelsblå horn, nej, allt blev bara och endast diamanten, allt vad hon tänkte på.
Plötsligt ryckte hon till.
Inte kunde diamanten förvaras i en stor och tung ljusstake, om hon skulle resa ut med den på kontinenten för att få den såld. Det gick omöjligt för sig.[36]
Så blev hon orolig för det och började att koncentrera tankarna på hur hon, när hon reste, skulle gömma ädelstenen, hon tänkte skarpt och hennes blick stirrade tillfälligtvis omedvetet mot kakelugnens glänsande luckor.
Och nu hände det Lilly Morell en sak, som inte är så sällsynt som man tror, även om den dock är långt ifrån vanlig: hon hypnotiserades av de blanka luckorna och utan att märka det föll hon i trance. Det var den onaturliga spänningen och oron som reagerade och utlöste sig på detta sätt.
Tankarna var fortfarande fästade på möjligheten att finna ett “transportabelt” gömställe för den blåa diamanten, ett gömställe, som passade att föra med sig på resor.
Och medan hon, ännu hypnotiserad, stirrade på de blanka ugnsluckorna, somnade hon in. Hennes sista rediga tanke var denna:
“Ljusstaken är ett utmärkt gömställe tills vidare men i morgon måste jag finna ett, som duger att användas på resor.”
Lilly vaknade sent nästa morgon vid en knackning på dörren.
Ännu yrvaken svarade hon:
“Kom in!”
Men hon kom i samma ögonblick att tänka på att hon ju reglat dörren i går kväll. Därför ropade hon:
“Vänta, Mary, dörren är stängd, jag skall öppna.”
Men till hennes gränslösa förvåning gick dörren upp innan hon hann sticka foten utanför täcket och hennes kammarjungfru trädde in.
“Vad, var dörren olåst, Mary?”
“Ja, jag tog i vredet och då gick den upp,” svarade flickan.
Lilly såg ytterst förvånad på henne.
“Men jag minnes alldeles tydligt, att jag reglade den,” påstod hon.
Kammarjungfrun kunde naturligtvis inte svara varken det ena eller andra, men antog, att fröken Lilly måste ha missmint sig och i verkligheten glömt att stänga dörren i lås.